ibland är det bara tårar kvar

Jag har tänkt mycket på vad jag borde skriva om Mandela.

Det var lätt surrealistiskt. Ena sekunden läste jag facebookposter om mat och barn och kyrka, och så rullade jag uppåt i listan, och helt plötsligt fanns det ingenting annat än sorgerop. Och jag började gråta omedelbart. Jag satte på Simple Minds' Mandela Day, läste artikel efter artikel, medan jag grät och snörvlade. Mitt emot mig satt maken vid sin dator, och gjorde samma sak.

Han var ingen helgon, Madiba. Han hade många fel. Men i sin envisa mänsklighet, sin oböjbara kamp för rättvisa och frihet, var han något större än en vanlig människa. Han blev en symbol för storheten inom oss. Och en inspiration för miljoner människor, mig själv inkluderad. Han var den som mer än någon annan präglade min generations antirasistiska kamp.

Jag minns när apartheid föll, jag kan fortfarande känna den berusande glädjen.
Jag har svepts med i lyckoruset på jättearenorna, där tusentals fogats samman i U2-hymnerna och tron på en bättre värld.

Och nu är den eran över.
Kanske föll tårarna för en tidsanda som dog ut.
Kanske föll tårarna för ett allt kallare samhälle, ett samhälle som handlar allt mer om jobbskatteavdrag, och mindre om solidaritet med världens kämpande och lidande folk.

Vi har fortfarande Tutu. Vi har Malala. Men sedan?

Var är dagens hjältar? Vilka är de?
Ibland är det bara tårar kvar.

vad är en präst?

De senaste månaderna har jag pratat med flera blivande präster, och med kollegor och andra kyrkliga vänner, och frågan om tro och hemhörande i kyrkan och identitet kommer upp ofta. Antagligen har det att göra med hela diskussionen om Antjes och KGs tro, och med alla dessa människors erfarenheter av hur präster agerar, ser sig själva och ses av andra.

Jag tänker inte kommentera Antje eller KG, mer än vad jag gjort tidigare.

Däremot blir jag en smula oroad av undertonen i en del av det som sägs.

För vad är en präst egentligen?

"A Pastor's Prayer" av Martin Luther (för alla vet ju att den gode Martin pratade arkaisk engelska ;) )

“Lord God,

Thou hast placed me in Thy church as a bishop and pastor. Thou seest how unfit I am to administer this great and difficult office. Had I hitherto been without help from Thee, I would have ruined everything long ago. Therefore I call on Thee. I gladly offer my mouth and heart to Thy service. I would teach the people and I myself would continue to learn. To this end I shall mediate diligently on Thy Word. Use me, dear Lord, as Thy instrument. Only do not forsake me; for if I were to continue alone, I would quickly ruin everything. Amen.”

De viktiga orden, för mig, i den vackra bönen ovan är "unfit". Olämplig. 

Martin Luther ansåg sig själv olämplig som präst och biskop. Han var väl medveten om sina brister, och tvingades förlita sig på Gud. Själv skulle han förstöra alltihop.

Ämbetet och kyrkan är större än den enskilda prästen. Vi är tjänare, utvalda inte för att vi är bättre eller klokare eller frommare än någon annan, utan med Guds underliga och fantastiska logik. Samma logik som placerade den impulsive och oförstående Petrus i ledningen för den unga kyrkan. Gudstjänsten är inte prästens eget uttryck för prästens egen tro, utan platsen och stunden då församlingens och kyrkans tro uttrycks, med prästens hjälp. Vi behövs för att det är viktigt att någon håller ordning på hur sakramenten (dopet, nattvarden och bikten) förvaltas, och för att någon ska kunna lägga tid på att tillägna sig kunskap om Bibeln och kyrkans historia. Och lite annat. Vi präster kan också ses som en historisk tråd, en koppling tillbaka till (de lika odugliga, förvirrade och emellanåt tvivlande) lärjungarna.

Men vi är inte bättre, klokare, viktigare än någon enda annan människa. Och vår tro är sannerligen inte starkare eller bättre än andras. Kanske har vi fått förmånen att få fundera mer över den, och människor bör kunna förvänta sig att vi ska kunna prata om den. Men de frommaste och godaste människor jag känner är inte präster.

De som kallas till präster av Gud och kyrka är av många olika slag. Det är bra. Kyrkan behöver tjänare som kan förkunna det goda budskapet på många olika sätt, till många olika slags människor. En präst offrar en del genom att gå in i ämbetet, men vinner också mycket. Kyrkan har rätt att förvänta sig lojalitet med tro och ordningar, och prästen rätt att förvänta sig stöd och uppmuntran. Alla varken kan eller bör vara präster, eller för den delen diakoner, församlingspedagoger, organister eller någon annan tjänandefunktion i kyrkan. Men vi kan alla finna sätt att bidra och tjäna.

Jag har aldrig ångrat att jag sade ja till kallelsen. Att vara präst är vad jag är menad att vara. Det är vansinnigt roligt, ibland tungt, märkligt och ljuvligt. Det är skönt att känna så, i all min ovärdighet. Och jag hade aldrig klarat det på egen hand.

november

Alltså. November. Varenda år dyker den upp, säkert som fönsterkuvert när kontot är tomt. Och lika välkommen.

Så därför har jag inte så värst mycket att skriva. Finns inte energi just nu, faktiskt, mellan basarförberedelser, vanligt jobb, kursplugg i Uppsala, fackförhandlingar, tråkigt fuktigt väder och en inomkyrklig "debatt" som får mig att vilja emigrera. Fast det har jag redan gjort.

Och förutom vädret och debatten är allt rätt kul, och emellanåt till och med energigivande. Och idag fick jag döpa finaste A, och det blev en riktig liten toppendopgudstjänst. Det finns egentligen ingenting alls att klaga på, livet är bra, min familj är fin och frisk, jag har fantastiska vänner.

Fast det är november, vädret är tråkigt och fuktigt, och nu lägger jag mig en stund.

en guide till dig som vill anställa en au-pair

Nu har jag varit präst i snart två år i en församling där det regelbundet samlas en hel bunt au-pairer, och jag har hört alldeles för många märkligheter. Så därför tänkte jag sammanställa en liten guide här, i all ödmjukhet, till dig som funderar på att anställa en au-pair. Se också den här sammanställningen.

1. Minns att du är en arbetsgivare. A r b e t s g i v a r e.
Inte kompismamma. Inte värdfamilj. Du gör inte den här personen en tjänst, du köper hens arbete. Trots att ursprungsidén med au-pairerna var kulturellt utbyte, är au-pairen numera mest en barnpassare som bor i familjen.

2. Skriv ett kontrakt.
Japp. Du kanske hellre vill köra "vi är väl vänner och kan prata ifall det skulle uppstå problem", men att göra det är att svika ditt arbetsgivaransvar, är tveksamt rent lagligt sett, och försätter au-pairen i en helt omöjlig beroendesituation. Dessutom finns det då ingenting som hindrar hen från att bara dra om saker och ting inte passar, och då sitter du på pottkanten.

3. Minns att din au-pair är en ung person, oftast 19-20 år, som just slutat gymnasiet. Hen har i allmänhet inte bott hemifrån förr, bor utomlands för första gången, har eventuellt inte lagat mat eller bäddat en säng innan hen landar hos dig. Förvänta dig inte en professionell nanny, eller egentligen överhuvudtaget en person som har någon större erfarenhet, eller ser sin framtid i, barnomsorgen.
Vill du ha en nanny, betala för en nanny.

4. Minns att din au-pair har bestämda arbetstider (högst fem timmar om dagen), och lediga dagar (minst en i veckan). Allt som övergår detta bör betraktas som övertid och kompenseras därefter.
Hjälp också dina barn att respektera au-pairens lediga tider. Au-pairens rum bör vara en plats där hen får vara ifred när hen är ledig.

5. Au-pairen kommer att behöva din hjälp för att komma på plats. Hjälp hen med kontakter med myndigheter, anmälan till språkkurs osv. En bra start kommer göra din au-pair mycket gladare.

6. Prata igenom familjens regler noga, och håll dig själv till dem! Detta är, galet nog, en av de vanligaste anledningarna till att det skär sig. Au-pairen tar mängder av konflikter med barnen på grund av regler som ska hållas, och sedan kommer föräldern hem och ger omedelbart barnet den eftertraktade och förbjudna kakan. Det är dålig barnuppfostran, och det är djupt orättvist mot au-pairen.
Visa också dina barn att du stöder au-pairens beslut (om de inte är alldeles uppåt väggarna). Ibland kanske du inte skulle gjort på just det sättet, men du binder ris åt au-pairens, och i förlängningen din, rygg om du kritiserar hen inför dina barn och därmed får dem att tappa all respekt för hen.

7. Du är inte au-pairens mamma eller pappa. Hen är en vuxen person. På sin fritid har hen lika stor rätt som du har att dricka alkohol, ha sex eller resa, eller göra en hel massa andra saker inom lagens ram. Au-pairen bor i ditt hus, ja, men visa hen lika stor respekt för privatlivet som du förväntar dig tillbaka. De flesta normala 19-åringar uppskattar inte tanken på att tvingas leva i celibat i ett år bara för att du förbjuder pojk- eller flickbesök på rummet.

8. Kolla läget med jämna mellanrum. Lyssna. Kom med konstruktiv kritik, men i ett lugnt sammanhang. Sätt er ner och utvärdera. Var beredd på att au-pairen kommer att längta hem, inte kommer överens med barnen då och då (minns att du inte heller kommer överens med dina barn då och då!), kan behöva vara ledig när det är obekvämt, och kan bli sjuk. Ta ditt arbetsgivaransvar, helt enkelt, och se till att au-pairens arbetsmiljö, såväl rent fysiskt som psykosocialt, är bra.

9. Gör det möjligt för au-pairen att träffa andra au-pairer, till exempel via den lokala Svenska kyrkan. Och förhör inte au-pairen om vad de har pratat om där. Sannolikheten är rätt stor att de har pratat om dig, och det kan vara din allra bästa möjlighet att få en riktigt bra au-pair även nästa gång. Bra arbetsgivare är uppskattade. Dåliga arbetsgivare får svårt att anställa.

Sådärja. Det finns säkert sådant som kanske ska läggas till. Någon som vill bidra?

Vad var det jag sade?!

Redan efter att jag träffat henne första gången, kanske till och med efter jag hade lyssnat på henne första gången (och röstat på henne i biskopsvalet i Lund 2007), sade jag "Antje kommer att bli vår första kvinnliga ärkebiskop".

Idag är jag oerhört glad och stolt och lycklig över att ha fått rätt!

Antje har varit enormt viktig för mig personligen, och som präst. Hon har stöttat mina drömmar och resor, hon har alltid haft ett intresserat och vänligt ord över, varit närvarande i möten, predikat med Jesus i centrum, och inspirerat massor av oss präster att satsa på just predikans konst. Hon är klok, from, rolig och ambitiös. Kanske inte Sveriges främsta liturg direkt, men på många andra sätt är hon en förebild och en inspiration för mig, och många andra. För mig är detta en fantastisk dag, en jublets och hoppets dag! Äntligen!

winter is coming?

Jag rensade bland mina facebookgrupper igår.
Ut rök ett tiotal grupper. De flesta för att de inte längre känns aktuella, eller inte längre roade mig. Och så en specifik, för att den konstant fylls av inlägg som på inget vis präglas av den vilja till förståelse och syskonlig välvilja som jag tänker mig att världen och vi själva har rätt att förvänta oss av kristna syskon. Det är gruppen "Diskussionsgrupp om handboksförslaget" som startades med det goda syftet att vara en plats där vi som tjänstgör och lever i församlingar som är remisser för Svenska kyrkans nya handbok kan utbyta tankar och diskutera förslaget.

Så upplever jag inte längre gruppen.

Den har, i mitt tycke, degenererat till att bli en plats där några av de skränigaste och bittraste motståndarna till Svenska kyrkans ledning samlas för att tillsammans beklaga sig över tingens tillstånd. Jag inser att jag blottar halsen här, jag förväntar mig till och med att en och annan kanske blir sur över att kategoriseras så, men jag är faktiskt inte intresserad av att diskutera min upplevelse. Jag är intresserad av att berätta om min sorg över tonläget i den kyrka jag älskar så.

Utan att dra några övriga paralleller låter det emellanåt från handboks- och Kyrkans Hus-motståndarna på ungefär samma sätt som det låter från sverigedemokrater. "Ingen lyyyyysssnar på oss!" "Man får inte säga vad man vill längre i kyrkan!" "Det finns en pk-kultur som förtrycker oliktänkande." "Egentligen tycker alla som vi!" Och detta basuneras ut från hemsidor, Kyrkans tidnings debattsidor, och emellanåt ledare, i facebookgrupper och andra sammanhang. Det sägs av kyrkorådsledamöter, organister, kyrkoherdar, författare och andra. Högt och tydligt. Och jag ser ingen munkavel.

Att de som inte håller med säger emot är inte att tysta någon.

Men de som längtar efter en tid då Svenska kyrkan var svenskast av alla, där alla sjöng samma liturgiska musik, där en präst var byns auktoritet, där människor glatt och frivilligt satte sig i kyrkbänkarna på den enda heliga högmässotiden 11 på förmiddagen, då kyrkan inte var det minsta politisk, då ingen någonsin var ovän med någon, då det inte var den förrförra handboken som höjdes till skyarna...de längtar efter en kyrka som aldrig funnits, och de är i mina ögon Svenska kyrkans motsvarighet till de konspirationsteoretiker som hävdar att riksdagen vill utplåna det svenska, eller vad det nu kan vara. De är foliebirettor eller foliehättor, väl matchade med omvärldens foliehattar.

Just nu går drevet mot biskop Antje. Tonläget är högt och hetsigt, och hennes teologi ifrågasätts. Sansade röster som konstaterar att hon ligger tryggt i Svenska kyrkans mittfåra drunknar i gallan från de som ropar högt om jungfrufödelsens allt överskuggande vikt, eller så hånas denna mittfåra som sekulariserad och vek.
Visst skulle det vara skönt med ett enkelt ja eller nej. Och visst kan jag också någon gång önska att svaret kunde vara "Ja, och så här tänker jag..." istället för "Det beror på hur du menar...", men att från den önskan gå till personangrepp och högljudda utträdanden, det tycker jag tyder på en ovilja att ens lyssna på den andra. Foliebirettorna har i sina egna sinnen alltid rätt, det finns bara ett svar, världen är svart och vit, och Svenska kyrkan på väg ner i avgrunden ackompanjerad av musik komponerad på 2000-talet.

Jag är ledsen över klimatet i den kyrkliga mediesfären. Ledsen över personangrepp på alla håll, ledsen över dömande och misstolkande. Och med den här bloggposten kanske jag ställer mig i den skräniga tyckargruppen, kanske orättvist kategoriserar mina meningsmotståndare på sätt de inte förtjänar, kanske misslyckas med att visa dem den kärlek som jag avkräver dem själv.

För detta ber jag om förlåtelse. Mea culpa. Jag är, som alla ni, syndare och rättfärdig. Ofärdig och alltid på väg, sitter inte inne med alla sanningar. Jag delar er oro över vår kyrka, men kanske inte av samma anledning. Men i slutändan är det bara en sak som är avgörande: Jesus är Herre. Allt annat är öppet för diskussion.

om en tioåring

Verkar som att den här bloggerskan är lite slö för tillfället. Ja, i alla fall i det här forumet. Annars är det full fart, ska ni veta. Det har firats multipla födelsedagar (min och dotterns), löneförhandlats i Uppsala, varits (där har vi ju en verbform som ser riktigt tokig ut, kan man ens skriva så?) sjuk samt åkts på körläger, sedan jag sist uppdaterade. Plus det vanliga livet.
Kanske inte helt underligt att just bloggen hamnar lite i "ordna senare"-högen, då. Predikningarna läggs i alla fall ut på prästflickealster hela tiden.

Mest märkligt är att en av födelsedagarna betyder att min dotter nu är 10 år gammal.

Det är alltså 10 år sedan vi satt hemma i lägenheten på Maltesholmsvägen och tittade förvirrat på det lilla knytet som inte var så värst bra på att få mat i sig.
10 år sedan som jag förundrades över hur de pyttepyttesmå fingrarna kunde ha så perfekta naglar.
Ett helt decennium sedan som jag frågade mig om det verkligen var på riktigt, det här.

Sedan har vi varit med om en hel massa, snorpan och vi.

Hon har massor med smeknamn. Snorpan, snuttan, gumman, barnet, Fian, råttan, pussgurkan... Hon har glittrande mörkblå ögon och okammat hår, åker rullskridskor som en dröm (en ibland lite tilltufsad och Bambi-aktig dröm) och kan se igenom en bluff på en kilometers avstånd. Hon läser hela tiden, och verkar tro att vi inte märker när hon smygtittar på paddan i sin klädkammare. Hon lagar fantastisk potatis-purjolökssoppa och vill just nu bli arkitekt när hon blir stor, eftersom hon älskar Gaudí. Hon är superempatisk och konstnärlig.
Hon är det bästa som någonsin hänt mig.

allt som är glädjande

Jag antar att jag borde skriva något om kyrkovalet. Så här mycket blir det: jag är missnöjd. Punkt.

Och det finns massor som borde skrivas om Egypten och Syrien, om amerikanska galningar med skjutvapen, om sjuka familjer, om dumma premiärministrar som vill förstöra Barriärrevet, om gruvor i Sapmi. Massor kunde jag skriva om gräsliga ting i världen, om sorg, om krossade drömmar. Kanske borde jag.

Men, vet ni, just idag finns det ingen ork för det.

Det finns liksom en gräns för hur mycket elände och syndafallsorsakad förfärlighet jag kan ta in och tycka till om. Jag tror att det gäller oss alla. Och jag är rätt så övertygad om att det ligger i Facebooks succé - att människor delar det goda i sina liv med varandra.
Ja, jag har också hört klagomålen över hur glättigt allt är på fejjan, hur konstgjort, hur folk där bara delar med sig av sådant de lyckas med. Och det finns en liten sanning i det. För vi mår bra, jättejättebra, av några doser gammal vanlig hemmalycka varje dag. Barn som dekorerar muffins, glada familjer som åker på semester, gulliga husdjursvideor och knasiga berättelser - det är gott, det är helande och det är bra för oss. Världen är tokigt otäck och skrämmande, och allt som får oss att vara en smula mindre "jag-vill-skaffa-mig-ett-halvautomatiskt-gevär"-rädda och mer "jag-vill-också-vika-origami-med-min-tioåring"-glada är bra.

Så var så goda, här är en elefant, ett bevingat hjärta, en lilja, en uppblåsbar kanin och en stiliserad fjäril.
Fint. Och helande för ett hjärta som blöder lite extra idag.

saker som är bra idag. Och en som är galet dålig.

Det är fredag kväll, och livet kunde knappast vara bättre.
Detta är bra idag. Minst.

1. Dottern och maken är hemma från sina skolresor. Hela om än inte rena.
2. Vi är alla friska.
3. Min mamma har en Grand Danois-valp.
4. Roligt och långt samtal med en ny bekant via Facebook.
5. Gulligaste gullmeddelandet från församlingsbo på Facebook.

6. "International Buy Your Priest a Beer Day" utvecklades till att faktiskt bli bjuden på öl på måndag.
7. Skypedate med mitt "barnbarn" (det är en lång historia, men nej, vi är inte släkt, egentligen) på söndag.

Då kan det gå hur som helst i fotbollen.

Men delta gärna, väldigt gärna, i den stora faste- och böneaktionen för Syriens folk i morgon. Skänk dem en tanke, ge Rädda Barnen eller annan katastrofinsats en slant. För de har det inte lika bra som jag, och deras smärta är vår.

rösta! bara gör det, rösta!

Alla ni som är medlemmar i Svenska kyrkan och röstberättigade - snäälllllaa, rösta!
Rösta för att du tror på kyrkan, eller för att du hoppas att kyrkan ska bli något att tro på.
Rösta för att du gillar vad som görs för de svagare, eller för att vi ska göra mer.
Rösta för att rädda bredden i vår kyrka, för att motverka bakåtsträvande eller nationalistiska strömningar.
Rösta för att stödja oss som vill ha en öppen och mänsklig och nära kyrka som sätter de små först.
Rösta, om du tror på Gud, eller gärna skulle vilja tro, eller inte har något emot tro.

Rösta för att kyrkan består av dig lika mycket som mig.

Här finns all information du behöver.

en sommar, många möten (långt!)

Det finns så mycket att säga och skriva om den fantastiska sommaren jag har haft att jag inte riktigt vet var jag ska börja.
Allt började när vännen J kom hit för att hälsa på. Det var strax efter schlagergalenskapen var över, och vi hade några fantastiska dagar ihop med utforskande av diverse ölrelaterade platser.

Och sedan åkte vi till Luther500-festivalen ihop, där jag träffade flera gamla vänner, och fick nya. Det var en härlig vecka med musik, skratt, gudstjänster och en del öl. Minnesota är plötsligt en plats jag vill besöka, bara det!

Sedan åkte jag hem, men inte ensam, utan i sällskap med underbara P och C. De stannade hos oss i tio dagar. Vi gjorde utflykter, åt god mat, pratade och pratade ännu mer, och när de åkte kändes det som att de tog en stor bit av mitt hjärta med sig.

Några dagar till förflöt, och sedan blev det semester på riktigt och familjen packade de stora väskorna och åkte till Malmö. En vecka där, i lånad lägenhet (tack R och F!), med vänner och familj följdes av en knapp vecka i Hjärup, i lånat hus (tack J och J!), med fler vänner och familj. Underbara, ljuvliga dagar vid poolen tillsammans med N och L fyllde på värme i hjärta och själ.

Och sedan åkte jag till USA och sommarens stora äventyr. Vännen J och jag landade i New York City, där vi bodde i ljuvliga Alma Matthew's House i West Village en natt innan vi tog en Greyhoundbuss till Philadelphia. Där väntade M och M. De upplät sitt vardagsrum till de invaderande svenskorna, och dagen efter upplät M även sin predikstol till J.

Och sedan hoppade vi in i vännen As bil och körde i en massa timmar, ända ner till Lovingston, Virginia, där ytterligare en vän bor. Vi utfordrades och sov, pratade och skrattade, och drog iväg igen, mot Nashville och The Young Clergy Women Projects sommarkonferens.
Fem dagar av funderande och samtalande tillsammans med knappt sjuttio andra prästvigda kvinnor under 40 år, det är ett privilegium att få vara med om! Och Vanderbilt är fint, och Nashville galet och roligt, och jag fick vara med några av mina underbara vänner som jag träffar alltför sällan.

Men till slut tog även de dagarna slut, och vi körde hela vägen tillbaka till Philadelphia i ett svep. Samtalsämnena i bilen, med två svenskkyrkliga präster, en episkopal präst och en presbyteriansk pastor, rörde sig mellan himmel och jord, men sällan långt ifrån det skandalösa. Vi skrattade genom flera stater.

J åkte hem dagen efter, medan jag stannade hos M och M i Philadelphia. Jag predikade och assisterade i Ms kyrka, och passade på att utforska stan. Sköna dagar av vandringar, med trevliga kvällar i gott sällskap.

Det är inte långt till New York från Philadelphia, endast två timmar med buss, så jag bestämde mig tidigt för att åka upp på en dagstripp. Men sedan kom sommarens största överraskning när P och C från Seattle beslöt sig för att flyga över hela kontinenten för att tillbringa några dagar med mig! Vi vandrade Manhattan upp och ner, besökte Ground Zero, åkte upp i Empire State Building och gjorde en massa andra saker, och dagen efter följde de med mig ner till Philly för att träffa M och M, och andra vänner.

När jag åkte hem var jag mätt på intryck, lycklig över alla mina vänner och längtade efter min familj.

De mötte mig på stationen i Stockholm, och jag grät ner i dotterns hår. Vi bodde hos J, och gjorde härliga, och läskiga, saker i några dagar.

Sedan åkte familjen smärtsamt nog till Bryssel, medan jag stannade för att gå på utlandskyrkans stora konferens. Den var riktigt bra, och det var roligt att träffa alla vänner och kollegor från hela världen, att få nya vänner och fördjupa andra vänskaper. Och en glädje att få vara med och sända ut nya kollegor.

Men gissa om det var skönt att komma hem i måndags! Nu är jag redo för rutiner och cafébesök och gudstjänster!

connecting the dots

It took a long convo with dearest P to make me start to see the connection between the stuff that's been bothering me lately. The embodiment of faith, and my thoughts on church as family and today's jumbled feelings when saying goodbye to P and C, they all connect.
On top of this came a visit to the béguinage/begijnhof in Antwerp. We just walked past it, and there they were, beautiful little buildings around a quiet courtyard, previously inhabited by a religious sisterhood. Sisters who, without taking vows, chose to live and pray together.

I think all of it is about a deep yearning for a life that is marked by community and wholeness.

Cliché? Maybe. But living with other, beloved adults in our little apartment for ten days, without feeling the least bit tired of them or wishing for more solitude, I know I want more of that. I want more of the village and less of the island. I don't believe we are created to live in tiny little insular units, only consisting of parents and children. I believe children benefit from having many adults around (and children), by being raised by a community and not by persons.
And I believe this is the way church should function, too.

Church should be the "place" where you rest, where you find strength and support, where you live and eat and laugh and pray together, so that you can go out from there to serve others and tell the good news. Church is not the place where we believers gather to feel better about ourselves, or a place we should look down upon others for not being a part of. It is not an organization foremost, nor a building, nor a number on a membership report. Church is community, family, something we live instead of a place. It is the feeling of presence, a gathering of wanderers who are willing to let the Holy Spirit roam within and without them.

Yeah, I guess I am a hippie. And yeah, I guess maybe I am talking about a utopian vision here.
But I long for a sense of being whole. I long for the presence of my loved ones. I long for laughter and long conversations about faith. I long for sharing. And however much I love my husband, I long for a community bigger than the two, and counting my daughter three, of us.

Some of this is actually found here, in our little congregation, best felt and heard and tasted during Wednesdays, at dinner, when children run around, adults sit and talk and we end the day with Mass. Taste and see, God is good. But in some ways, we still have a long walk ahead of us. And no matter what, my dearest, most wonderful friends still live halfway across the planet. And today I ache for their presence, and for the sense of holy, thoroughly beer-filled, space they brought with them.

I love you, C. I love you, P. You have been, and are, blessed Presence to me.

this crazy show stuff

It's finally over. This whole Eurovision song (schlager in Swedish) choir show, with star Magnus Carlsson flown in from Sweden, awesome dancers, great band and all of the choir buddies, is finally over.
Boohoo.
Yeah, all of the rehearsals have at times been a pain in the. Yeah, we have all wondered if this was really gonna work out, or we'd be embarrassed for the rest of our Brussels lives. And yeah, at times the rehearsals didn't really sound all that great, or we moved wrong, or one of the dancers knocked the sax player's sheet music down, or we worried about ticket sales and the pretty crappy acoustics of the theater where we were supposed to perform.

But man, this whole thing ROCKED.

Honestly. So. Much. Fun.

We decorated the boring rooms. Foyer: kids' party meets Pride festival.

Stage: Gold, green and black. As glam as we could. Here, btw, are Sofia, Sofia, Agneta and Ulrika performing "Kärleken är"(all pics from Friday's dress rehearsal).

Magnus was awesome. Humble, professional, friendly. Just look at the focused looks of the band (Rafaël, Adriaan and Kris are in the pic. Conny, sax player, missing). They know a pro when they see one.

We put on tons, and I mean tons, of makeup. This is my Carola outfit, loosely inspired by this.

We put on outrageous clothes. Here's Kimmo and Lotta singing "Är det de här du kallar kärlek?"(and looking so much better than the original, I must add!)

And then we put on a show that still, four days later, has us all grinning, and bemoaning its end. We got amazing amounts of positive feed back. We partied 'til way too late. We shared, and still share, the pics on Facebook, and something has happened in the choir, there's a feeling of "us", of having shared a great experience.

Now we only need to form our own self-help group. Schlager Lovers Not-So-Anonymous. Because in the end, the European parliament officials will not look kindly on bureaucrats wearing sequined skirts, and husbands glare accusingly when the humming starts again. And again. And when the dance moves sneak their way in to an ordinary "going to get takeout Chinese food" walk. This needs to stop. But what a ride it was.
Alessandro, we all owe you for the idea. THANK YOU!

sorg och äckel

Jag vet att jag har lovat att skriva mer om tillbedjan med hela mig, och om församling och sånt. Men det finns sådant som är viktigare.
Som få människor har undgått var min kära hemstad Malmö värd för Eurovision Song Contest i år. Jag blev glad när jag hörde det, för Malmö är verkligen en härlig stad på många sätt, ofta orättvist beskriven i media. Jag var glad, för att Malmö är på många sätt inte den segregerade gangsterstad som media verkar vilja få den till, utan en stad där problemen är många, men framtidstron och kreativiteten och närheten större.
Sloganen för Malmö-ESC var "We Are One". Det riktigt sorgliga, det riktigt äckliga, är att det inte gäller alla.

En vän skickade mig den här bilden, av ett klistermärke som syns över hela Malmö, efter att jag delat den här artikeln på Facebook. I korthet beskriver artikeln hur Malmös judar flyr staden, eftersom det inte upplevs som möjligt att leva ett liv som öppet judisk i Malmö. Trakasserierna är för många, rädslan för stor. Glåpord, hot, krav på tystnad. Och min vän, som ville vara anonym, skrev att hen inte ens vågar hoppas på förändring, utan bara håller huvudet lågt.

Bara håller huvudet lågt.

Vad är det för samhälle som avkräver vissa att hålla tyst om sin religion eller etniska tillhörighet för att kunna leva ett normalt liv? Hur kan kritik, en del av den rättfärdig, mot en enskild stat slå så fullständigt över att myndigheter, arbetskamrater och andra låter bli att se hur individer här blir förföljda och hotade tills de inte orkar längre och flyttar? Varför reagerar vi inte?

DN-artikeln är ganska bra, balanserad, och speglar en fasansväckande verklighet. Men jag förstår fortfarande inte VARFÖR? Det finns andra ställen i Sverige där högerextremismen sitter i väggarna sedan hundra år. Det finns andra ställen i Sverige där antijudiska tv-kanaler levererar uråldriga lögner. Varför Malmö? Varför mitt älskade, vackra, öppna Malmö? Och varför låter vi det fortsätta?

Den tredje "kippavandringen" gick också av stapeln under helgen. Det behövs fler, och de som vandrar behöver bli fler. Vi behöver visa dem som är rädda, både de som funderar på att flytta, och de som av rädsla och okunnighet utför sina attentat och skränar sina hot, att Malmö är en stad för alla.

smaka och se att Gud är god

De sista skälvande timmarna på Kreta är här.
Jag sitter på terrassen och ser ut över ett gråblått oroligt hav. Det blåser och regnar, men det är varmt. Doften av jord och jasmin fyller luften. En arg tupp gal i protest borta vid klostret.

Dagarna här har varit en glimt av paradiset. Det är som att hinnan mellan himmel och jord är tunnare på det här stället. Flera gånger har mina ögon tårats när den överväldigande känslan av riktighet, av helhet, har drabbat mig. Prosopos me prosopos, ansikte mot ansikte.

För en stund sedan började jag ta mina inre farväl, och tänkte att resan tillbaka till verkligheten börjar nu. Men är det så? Kanske är detta verkligare? I alla fall är detta en oas, en plats jag kommer att återkomma till.

Med mig hem bär jag en citron jag plockade igår, en liten flaska kretensisk likör, en påse rökelse från Athos och traktens goda olivolja. Och ett hjärta fullt av längtan och lugn. Smaka och se, dofta och hör. Gud är god.

Så småningom kommer det funderingar här, om dofter och smaker och tillbedjan med allt jag är. Men nu får det räcka med två bilder. I S:t Makarios grottkapell firade vi mässa i morse, och aldrig har orden "mötesplats mellan himmel och jord" känts starkare.

kreta!

I morgon sätter jag mig på flyget mot Kreta och tre dagars retreat på OAC.
Nej, det är inte det minsta synd om mig.

Utlandskyrkans (dvs Visby stifts) biskop Sven-Bernhard ska leda retreaten och jag ser fram emot att lära känna honom lite bättre. För att inte tala om hur jag ser fram emot de 24-26 grader det kommer att vara, och tystnaden, och den grekiska maten.

Nej, som sagt. Inte det minsta synd om mig. Tänkte att jag ska läsa och skriva en del också. Och be, förstås. Ja, det blir bra det här.

Och på tal om tystnad (nu blir det långsökt) så är det väldigt tyst i rymden för det mesta. Men där Soyuz susar fram är det ljuv musik. Är nog en smula förälskad i kommendör Chris Hadfield, trots att han har mustasch.

det här med kyrka och familj

Att byta kontext sätter igång saker inuti en. I mig.
Jag har i flera månader gått och känt någonting angående att vara kyrka och församling och präst. Jag har känt en viss oro inför tillbakaflytten (om två år, det gäller att börja oroa sig i tid. Jisses), och för en tid sedan lyckades jag formulera varför.
Jag är helt enkelt rädd för att komma tillbaka in i myndighetsutövandet, nio-till-fem-kyrkan, Församlingen Arbetsplatsen, kontorslandskapen och de slutna gruppernas kyrka.

Lika bra att jag säger det med en gång: Jag älskar Svenska kyrkan. Jag älskar vår liturgi, vårt sökande efter vägen framåt, vår vilja att vara relevanta och nära, jag gillar till och med hierarkierna.

Men det jag inte älskar är allt det jag ser utifrån.
Hur man måste beställa tid för att ens se en präst. Hur man bara kan engagera sig genom att bli kyrkvärd eller kaffekokare. Hur församlingsanställda stönar när det blir kvällsjobb en tredje kväll i en vecka. Hur församlingar har enorma resurser i form av anställda och lokaler, men ingen gemenskap att fylla lokalerna med eller ens gemenskap nog bland de anställda att vara nyfikna eller välvilliga angående "varandras" verksamhet. Och jag kan bara inte förstå hur församling efter församling har öppettider mellan 10 och 12 på vardagar, förmiddagsträffar och församlingsresor till hembygdsgårdar, och sedan beklagar sig över att de "mitt i livet" inte kommer till församlingen.
Och jag har kommit att förstå hur djupt rotad dubbelmoralen är: vi anställda kräver av frivilliga och församlingsmedlemmar att lägga sin fritid, ibland till och med ta ledigt från sina jobb, för att ta del av det vi erbjuder medan vi själva inte är villiga att lägga ens en sekund av vår fritid i vår församling.

Jag vet, det är inte oproblematiskt, detta. Visst handlar det lite grann om arbetstider och förväntningar också. Men nog är det någonting skevt när vi inte vill jobba kväll för att vi vill åka hem till vår familj, och därmed berättar för alla i hela världen att församlingen inte är en plats, ens för oss "proffs-kristna" där familjeliv kan blomstra? Om inte familjen vill komma till församlingen, leva med församlingen, visst gör vi något fel då? Ska inte en församling vara en familj? Full av egenheter och osäkerheter, med starka personligheter och tillbakadragna kufar, med högljudda tonåringar och läsande ettagluttare?

Det kommer komma fler inlägg av den här typen här på bloggen. Jag är långt ifrån klar med de här tankarna. Och det finns hopp. Maria Schottenius krönika för några veckor sedan visade på ett annat sätt att tänka församling, här och där växer det upp gemenskaper som fokuserar på livet tillsammans snarare än öppettider och grupper. St Lydia's i Brooklyn i New York (videon nedan) är en sådan. Och ja, många av utlandsförsamlingarna är sådana. Ofta har jag hört utlandskyrkofolk prata om att vi kan lära hemmakyrkan mycket, men oftast har det handlat om hur man hushållar med resurser (jag håller med) eller engagera frivilliga, men jag tror att den största och viktigaste lärdomen också är den svåraste: att vara kyrka som minoritet, utan myndighetsanspråk, bara en öppen famn och en familj där just du är välkommen. Här lever vi kyrka, vi jobbar inte i den.

Det här blev långt, och processen är sannerligen inte klar. Det finns många problem med utlandskyrkorna också, självklart. Men ändå. Framtidens kyrka ligger inte i ökat pappersarbete eller större enheter. Framtidens kyrka finns i oss, och i livet vi lever tillsammans.

en middagskonversation (eller "vad som händer när rollspelare gifter sig med präster")

Dottern geggar med vaniljsåsen, formar någon slags mönster.
Dottern: "Vad ser det här ut som?"
Jag: "En pilgrimssymbol, en mussla."
Maken: "Cthulhu. Eller ett tassavtryck från en utomjordisk ödleras som håller på att ta över jorden."
Jag: "Det skulle också kunna vara en vänlig utsträckt hand."

Ibland finner jag extra stöd i Första Korinthierbrevet 7:14: "Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru" ;)

upstairs downstairs

Som "alla andra" har vi fastnat i Downton Abbeys garn. Intriger, vackra kläder, fantastiska repliker, omöjlig och möjlig kärlek, samhällsomstörtande - alltihop finns där, och i dess mitt den oöverträffade McGonagall änkegrevinnan lady Violet, spelad av Maggie Smith. En blick, ett lätt skakande på huvudet, och hon förvandlar vilket meningsutbyte som helst från ett platt växlande av repliker till ett darrande tassande över minerade isflak. Mästerligt!

En sådan dag

Detta är mina fötter. Vår soffa och barnets täcke. Jag vill inte röra mig härifrån. Det är, helt utan anledning, en sån dag idag.

il fait chaud

Idag är det varmt (ja, för er icke-frankofona är det en översättning av rubriken. Ordagrant "han gör varmt". En av de där märkliga sakerna som min franskalärare hävdar är det som gör språket "charmant".)

I alla fall.

Som de flesta bloggare som jag läser nuförtiden måste jag ursäkta mig för den bristande uppdateringstakten. Ni vet, livet och allt det där som kommer emellan. Resor till Sverige strax efter påsk (trevligt om än för kort), besök från flera uppsättningar vänner. Och dagens 22-gradiga värme, vilken fullständigt tvingade mig till att tillbringa större delen av dagen utomhus. Pliktkänsla 1 - Blogg 0. Eller i alla fall Härligt sommarväder 1 - Gömma sig inomhus vid datorn 0. För tjugo år sedan hade jag prioriterat annorlunda (förutom att jag inte hade en dator då, eller internet, men i alla fall, ni fattar).

Annars i det här Brysselprästlivet rör sig det mesta runt schlager nu. Kören har gått in i någon slags träningsoverdrive, vilket inte är det minsta märkligt eftersom Magnus Carlsson landar om fjuttiga 6,5 veckor, och då måste alla schlagernummer sitta som berget. Och dansnumren, och kläderna måste vara inköpta. Hysteriskt roligt är det, och ska det bli (och nervöst, jag ska ju sjunga solo gu'bevars).
Lördag 1/6 är det som gäller, så det är bara att köpa de där flygbiljetterna nu (hit alltså, skulle det händelsevis vara någon bosatt i Belgien som läser det här föreslår jag tvärtom att inga flygbiljetter köpes inför den helgen, utan att du stannar i Bryssel och kommer och lyssnar)!

som rökelse stiger min bön till dig

Några av mina bekanta har ett band ihop, och spelar i många amerikanska församlingar och på "youth events" mm. De kallar sig Lost And Found, och en av de sånger som som jag tycker bäst om i deras produktion heter Incense. Den handlar om att låta bönen stiga som rökelse till Gud. Det är en vacker tanke, och en biblisk bild.

Igår natt tittade jag på påsknattsmässan från Linköpings domkyrka, och såg till min oerhörda förtjusning att rökelse inte bara användes, utan användes rikligt och på ett vackert och värdigt sätt, i en gudstjänst som präglades av värme, högtidlighet och närhet. Och kören stod mitt i rökelsemolnen, liksom präster, diakoner, sakristaner och andra, och ingen gnuggade sina ögon eller hostade, eftersom de använde riktig rökelse av kåda och inte några otäcka parfymerade små koner eller pinnar.

Det vore skönt om ryggradsreaktionen mot rökelse, olja eller andra "katolska" symbolhandlingar kunde försvinna, och vi kunde återerövra vackra och meningsfulla bibliska bruk, precis som vi återerövrat korstecknandet, ljuständningen, elevationen och de liturgiska kläderna. Jag tror att alla sinnen bör engageras i gudstjänsten, för bön och Gudsgemenskap handlar om hjärta och hjärna, kropp och sinne, känsel, hörsel, syn, smak och lukt.

om en film och en församling

Jag har sett den nu, Gud är inget lyckopiller (finns på SVTPlay).
Det är vansinnigt svårt att försöka förhålla sig balanserat och neutralt. Jag var, bevisligen, där när den gjordes, i församlingen som ligger närmare mitt hjärta än någon annan. Det skär i mig när det hela tiden antyds och berättas hur fördömande och nertryckande vi upplevdes. Och jag säger inte att det inte var så, hur Ks perspektiv, men sanningen är sällan ensidig. Jag visste ju att filmen skulle berättas ur ett enda perspektiv, ett som inte alls är mitt, och det är väl helt ok att det är så, men jag har inte velat se den förrän nu. Det har varit som en stor isklump i magen när jag hört om den, och idag blev det akut när lovorden, på många sätt befogade, och omtalandena började fylla mitt facebook-flöde.

Så jag satte mig ner och såg.

Ks kamp är en som många av oss känner igen oss i. Tröttheten, ifrågasättandet (av sig själv, sin kallelse, och kyrkan), sökandet efter plats och mening, kaftanångesten... Alltihop, skulle jag vilja påstå, känner alla nyblivna präster det första året. Minst.
Men bekräftelsen som K får, från kollegor och församlingsbor och biskopar och nära och kära, också så närvarande i filmen, kan de flesta av oss också känna igen oss i.

Det här ska inte bli ett försvarstal för älskade Slottsstaden eller den bästa chef jag någonsin har haft (inte allas bästa, säkert, men vi funkade fantastiskt väl ihop). De som lever och älskar (den snart före detta) Slottsstadens församling vet varför de känner sig hemma där.

Däremot kanske en film som denna kan bidra till ett samtal om hur viktigt det är att våra församlingar får vara olika, att högt och lågt kan rymmas i samma kyrka, att högtidlighet och enkelhet båda har sin tid. Och någonting av det viktigaste i hela filmen, tycker jag, sägs i början av kyrkoherde T, när han konstaterar att gudstjänsten är församlingens gudstjänst. Inte prästens egendom.
Och kanske kan filmen också bidra till ett samtal om pastorsadjunktåret, och vad det är till för. Vad ska hända under året? Hur placeras pastorsadjunkterna, hur mottas de, hur förbereder vi nyanställda? Vad sägs och vad hörs? Vilken är kyrkohandbokens roll, och hur förmedlar vi det?

Det är skönt att jag har sett filmen. Som sagt, på många sätt kände jag igen mig. På andra inte alls, och väl är väl det. Ens upplevelse är inte en annans, och nog blir kyrkan, i slutändan, rikare på grund av det? Jag hoppas och ber, med hela mitt hjärta, och tror fullt och fast att det finns plats för både K, och T, och mig i vår gemensamma kyrka.

lite bossberöm + magnifikat

I onsdags gick jag, som vanligt, på mässan klockan 19. Den är så skön, den mässa, kanske inte så mycket för formatet utan för skalan. Det är rätt litet, och det är rätt intimt och enkelt och vi sjunger mycket.
Min kyrkoherde leder den i stort sett alltid. Den är hans hjärtebarn, och jag är nöjd med att bara få vara ibland.

Och i onsdags höll han en absolut lysande betraktelse runt Maria och Magnifikat (Marias lovsång, Luk 1:46-55). Han lyckades säga någonting nytt om Maria, någonting jag inte har tänkt på eller hört sägas innan. Han hävdade att det skulle kunna vara så att Jesus fått sitt brinnande patos för de fattiga inte nödvändigtvis från Gud, utan från Maria, och använde Magnifikat som bevis:

Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. 

Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.

Så tänkvärt! Jag blir så glad varje gång en ny liten port till förståelse öppnas.

Hell dig, Maria, rättvisans moder!

omstart

Att blogga är ofta rätt kul, ibland lite för pliktfyllt, och emellanåt segt som bara attan.
Det senare gäller framförallt när livet har sprungit iväg och varit fyllt av en massa annat, och helt plötsligt sitter jag här på min favoritstol i vardagsrummet och inser att det var två veckor sedan sist, och det finns alldeles för mycket att skriva om egentligen. Så det blir lite korta kommentarer om lite ditt och datt.

Franciskus I:
För det första måste väl Assisi ändå räknas som ettan, och Xavier tvåan, och Bardoglio här trean eller nåt? Men visst, förste påven, okej då. Vad tror och tycker jag om honom? Tja, försiktigt optimistisk, typ. Jag gillar jesuiter (jag är missionsvetare i grunden), jag respekterar och beundrar hans konsekventa hållning vad gäller rikedom, fattigdom och privilegier, och jag uppskattar att det blev en icke-europé. Det finns en massa andra kvalitéer han kunde ha haft som jag hade uppskattat ännu mer, men i diskussionen har det glömts bort lite grann att det faktiskt är överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan vi pratar om här. Att en som öppet deklarerar sig för preventivmedel och samkönade äktenskap, kvinnor i prästämbetet, slut på celibatet och annat som en vanlig svensk tycker tillhör normen är lika troligt som att förre påven skulle bli ordförande i RFSL helt plötsligt. Så snabbt går det inte. Och även om jag tycker att de reformerna skulle vara vettiga, är det inte upp till mig, eller miljoner icke-katoliker, att bestämma vem som ska styra över deras kyrka. Så ja, försiktigt positiv. En sak i taget.

Facket:
För en och en halv vecka var jag i Stockholm för styrelsemöte med utlandskretsen i facket (Kyrkans Akademikerförbund) och en dags förhandlingar med de övriga facken och arbetsgivarorganisationen. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle bli så engagerad som jag nu är, och tycka att det är så roligt! Framförallt är det förhandlingarna som kittlar. Det är ett fascinerande spel (och med det menar jag inte på något sätt att det inte är allvar, för det är det, men det finns turer och regler och metoder och taktiker...), och konfliktskygga jag finner helt plötsligt att det finns en betydligt mindre diplomatisk sida. Kul!

Livet i församlingen:
Just nu är det intensivt! Förra helgen (ledig, hmmm): melodifestivalsmiddag och -pub med Ung i Bryssel-gruppen på lördagen. Sedan schlagermässa med kören på söndagen, följd av brödauktion till förmån för au-pairernas välgörenhetsprojekt, och årsmöte.
Under veckan hade vi besök av såväl våra nordiska kollegor på brunchmöte, som av kyrkokanslifolk från Uppsala.
Och så den här helgen med konfirmandövernattning och gudstjänst i Antwerpen med konfirmanderna. När jag kom hem trillade jag i säng och sov i två timmar. Sedan var det St Patrick's Day-middag med familjen. Jag är välsignad i övermått, men tur att jag är ledig i morgon!

karlar, karlar, karlar

Först, innan något annat: jag är feminist. Jag anser att det är en fråga om medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, inget mindre, och håller du inte med eller tänker diskutera "hur synd det är män också, faktiskt", kan du sluta läsa här. Verkligen. Jag menar det. Otrevliga eller "mansplainande"(för en samling exempel på mansplaining, titta här) kommentarer kommer inte att publiceras.

Precis som hösten härjades av diskussion efter diskussion runt nykolonialism och rasism i media (Tintin-diskussionen?), har början av det här året handlat om kvinnor och män, och den backlash som de som ifrågasätter rådande strukturer har utsatts för. Kvinnor som talar om hur de utsätts för hot har talat ut, och utsatts för än mer hot. En nioårig flicka kallades för "cunt" i Twitterfeeden hos dunderliberala satirtidningen The Onion, och juryn är fortfarande ute angående om Seth McFarlanes insats som värd för Oscargalan var ännu ett manschauvinistiskt paradnummer, eller tvärtom ett angrepp på Hollywoods grisighet. Och samma hemma: exceptionell mansdominans (9 av 10 bidrag i finalen sjungs av män) i Melodifestivalen, och snowboardåkare i landslaget som uttalar sig förnedrande mot kvinnor som kritiserar honom. Det finns fler exempel.

Och hela tiden, varenda gång detta tas upp, samma sak:
"Men tål ni inte lite skämt? Det var ju inte på allvar."
"Det är medias fel."
"Man får inte säga vad man vill i det landet längre."

Jo, det får man. Men man får faktiskt inte säga vad man vill utan att få mothugg. Det finns folk som inte håller med, och de har lika stor rätt att yttra sig utan att bli förlöjligade, hotade och tystade. Att säga emot är inte att tysta demokratin, det är att respektera den.

Vad som skrämmer mig med just den här vågen av dumheter är att det kommer från oväntat håll. Det är inte de högerextrema som är ute och viftar med könsorden, inte de riktigt konservativa som skämtar om kvinnors plats, utan det kommer från dem som borde vara de allierade: liberalerna, satirikerna, konstnärerna, ungdomarna. Det gör ondare, men det påminner mig om att kampen för allas lika rättigheter och skyldigheter gäller oss alla. Männen är lika fast som kvinnorna, offren finns på alla sidor. Alla sidor, och såväl offer som förövare finns på båda sidor om det politiska spektrat.

Alla ni goda, kloka, vackra, fina män. Detta är er kamp också.

konfirmander och förkylning

Tiden springer iväg.
Jag jobbar, snyter mig, äter, snyter mig, sover, snyter mig, kramar familjen, och ja, snyter mig. Förkylningen är här. Två dagar gammal önskar jag redan livet ur den. Avskyr känslan av svaghet i varje muskel, den där såriga huden under näsan, tyngden i ögonlocken, trycket mellan ögonen. Förkylning. En så harmlös liten sjukdom att det knappt är en sjukdom ens, men den kan verkligen få en människa att bli ynklig och liten.

Och mitt i detta ett sextimmars konfapass. Ibuprofen, Strepsils, kaffe och fejkad energi. Det gick det också. Inte idealiskt, men vad göra när det inte finns någon som kan ta över, inget sätt att meddela sig snabbt till alla konfirmanderna, och konfapasset ska avslutas med ett nödvändigt och mycket försenat föräldramöte? Inte mycket. Droger in, trötthet undanstoppad. Hej hopp, nu kör vi!
Det gick bra, faktiskt. Trots dubbelbokning, paj som vägrade låta sig tinas och vild improvisation så blev det alldeles utmärkt.

Men nu känns det som att jag förtjänar min lediga måndag.

fastedisciplin

Det som vi i Svenska kyrkan kallar "Fastan" heter "Lent" på engelska, och under Lent ägnar sig många engelsktalande åt "Lenten disciplines", vilken låter mycket bättre i mina öron än att fasta från någonting. För ibland är det mer meningsfullt att lägga till än att ta dra ifrån. I mitt fall, till exempel, äter jag redan inget rött kött, och dessutom är mathållningen exceptionellt nyttig nu under våren (Belgien, alltså, lite för mycket gott här...). Alltså skulle det inte ens vara bra att dra ifrån mer.

Jag skulle kunna fasta från Facebook el dyl, men jag tycker inte att mänskliga relationer, som Facebook ju i slutändan handlar om, är någonting man ska fasta från. Och tv ser jag nästan inte alls, och jag blir odräglig om jag inte dricker kaffe.

Nej, i år lägger jag till. Att lägga mer tid på bön och reflektion blir min fastedisciplin i år.
Jag ber laudes (morgonbön) och completorium (nattbön) enligt Tidegärden. Jag har en fiffig app i telefonen som hjälper mig med det.
Dessutom tar jag ett foto om dagen enligt den här utmaningen från United Methodist Church i USA:

Det är spännande och roligt att se hur andra tänker och reflekterar också, då många lägger upp bilderna på Instagram, Facebook eller sina egna bloggar. Min vän Jenny gör till exempel också detta, och skriver mycket tänkvärt om bilderna.

Mother Julian on God and love

On this S:t Valentine's Day (Alla Hjärtans Dag = All Hearts' Day, in Swedish) I give you this amazing text by Julian of Norwich:

"As truly as God is our Father,
so just as truly is he our Mother.

In our Father, God Almighty, we have our being;
in our merciful Mother we are remade and restored.
Our fragmented lives are knit together.
And by giving and yielding ourselves, through grace,
to the Holy Spirit, we are made whole.

It is I, the strength and goodness of Fatherhood.
It is I, the wisdom of Motherhood.
It is I, the light and grace of holy life.
It is I, the Trinity,
It is I, the unity.
I am the sovereign goodness in all things.
It is I who teach you to love.
It is I who teach you to desire.
It is I who am the reward of all true desiring.

All shall be well,
and all shall be well, and all manner of thing shall be well."

Love to you all. Most of you are too far away to celebrate love with me and mine today, but know that you are in my heart.

fastestation

Idag introducerade jag, i samband med predikan (finns här), en fastestation i kyrkan. Ett enkelt barnstaffli, klätt med lila filt, och orden "Hjälp mig, Gud, denna fastetid, att älska ..." Meningen är att skriva någon eller några man inte älskar tillräckligt eller alls på en lapp och sätta upp, som en bön om att få hjälp att älska dem mer. Man kan sätta lappen inåt eller utåt, och skriva namn eller låta bli. Tiden får utvisa om det kommer fungera eller inte.

I grund och botten handlar det om min övertygelse om att kärlek är val och handling mer än en romantisk känsla. Att vara kär eller förälskad handlar om känslor som till viss mån är okontrollerbara, medan att älska handlar om ansträngning och vilja och engagemang. Därför tror jag också att vi kan öva oss i att älska, och det är väl en utmärkt andlig disciplin för fastetiden, i våra samhällen som präglas av rädsla, misstro och förakt för andra.

Fastetiden har inte riktigt börjat än, inte förrän på onsdag, men nog hänger Fastlagssöndagens tema "Kärlekens väg" oerhört väl samman med fastans eftertanke och förberedelse.

förändring för förändringens skull?

Har just sett "Min sanning: KG Hammar". Mycket snurrar genom huvudet nu, kanske för mycket för att egentligen skriva ett vettigt inlägg, men lika bra att skriva nu ändå, så blir det gjort.

Det är inte allt han säger som jag känner igen mig i, det ska jag säga direkt. Vi tillhör olika kyrkliga generationer, olika inriktningar, och har olika erfarenheter. Vårt sätt att tala om Gud och kyrka är olika. Våra temperament, såväl rent humörmässigt som andligt, är olika, såvitt jag kan bedöma, och vid de tillfällen jag har träffat KG har jag aldrig fått känslan av att jag personligen varit viktig eller ens intressant för honom. Andra har andra upplevelser, detta är mina.

Men med det sagt, så är det mycket jag är tacksam för vad gäller KG.

Jag tror att hans tio år som ärkebiskop hjälpte Svenska kyrkan att börja hitta en ny självförståelse, från en maktinstitution till en gemenskap av ofullkomliga, längtande, Gudsälskade vandrare. En gemenskap där kärnan av kärlek till och från mysteriet Gud, och hur detta mysterium visar sig i Fader, Son och Ande, är så mycket viktigare, och mer livgivande, än vilka gränser vi sätter upp mot andra.
Och jag tror att vår rädsla för förändring är något av det mest skadliga som vi som kyrka bär med oss.

Det behöver inte handla om en radikal förändring av gudstjänstformer eller ens de institutionella formerna, men av vår inställning och våra relationer.
Vilka är kyrkan? Vem bestämmer? Vilken väg ska vi vandra, och hur?

Att våga se dopet som någonting annat, större och märkligare, än ett medlemskrav, och nattvarden som någonting djupare och mer meningsskapande än en medlemsförmån.
Att våga leva sin tro mer i vardagen än på söndagen. Mig veterligen sade Jesus aldrig till någon av de han mötte att de var tvungna att gå i synagogan.
Att våga njuta av Guds röst på många sätt. Vi är lutheraner, och som sådana bör vi se att förändring ligger i trons natur. Det är ju det folkspråksprincipen, "att tala till människor på människors språk", handlar om.
Att släppa tanken på, och kraven på, att kristna ska se ut på ett visst sätt, låta på ett visst sätt, leva på ett visst sätt, och våga se att trots att vi är människor vars tro ger avtryck, kan dessa avtryck se olika ut

och vara lika heliga för det.

Där inspirerar KG mig. Vi är kallade att vara sanna evangeliet och dem Gud har skapat oss att vara. Det är KG. Som ärkebiskop kämpade han för fler möjligheter, färre gränser. Ett radikalt inkluderande. Det är stort, och det gör mig stolt.

medglädje och stolthet

När man sitter hemma, trots att vädret är härligt vårsoligt, och ägnar sig åt höggradig självömkan på grund av en värkande hals och dito leder, så hjälper det faktiskt en hel del att man har sådana fantastiska, kloka och duktiga vänner.

Bara se här! Bästa vännen Nene fick Skånska Dagbladets kulturpris Guldpantern för sina böcker! Det är jätteroligt Och otroligt välförtjänt! Har man läst böckerna om Udda blir blicken lite förändrad, det dyker upp de märkligaste, mest magiska detaljer i vardagen. Vilken gåva.

Och läs här! Kloka, roliga och modiga Malin håller inte tyst, och förändrar människors dumma attityder. Vardagshjältinnestatus på det! Dessutom skriver hon böcker som är omöjliga att lägga ifrån sig, med vackert språk och berättelser som smyger in hopp även i den gräsligaste av situationer. Det är fint, det.

Och min "hyresgäst" och vän Karin häller ur sig märkliga och underbara och läskiga berättelser på löpande band, och får dem publicerade också. Hennes Amatka var en av förra årets bästa läsupplevelser för mig, skaffa och läs om du inte gjort det än!

Sådärja. Lite medglädje och stolthet piggar minsann alltid upp. Tillbaka till soffan, boken, näsdukarna och kaffet.

of mice and humans

This weekend in California Extravaganza played out, the great American Lutheran youth worker conference that has been mentioned earlier on this blog. Yes, the one I drew the mice for. I hung out in front of Twitter (hash tag #ext13) and during Saturday the mice and cheese jokes were all over it. I laughed out loud many times and so wished I could be there.
On Sunday, the last day of the event, tweets started to pour in on my page. Aimed at me, full of joy and gratitude, and a few mousy and cheesy puns. Total strangers had seen my mice, laughed at them, and now wanted to tell me how much they appreciated them. So wonderful.

And then I saw the little video (and photo) where Dawn, the speaker, tap danced as pastor Patty (the mouse pastor) and I almost wanted to cry with joy.

I often pray "Fyll mig med ditt goda, så att jag får bli till välsignelse" (Fill me with your goodness, so that I will be a blessing). Sometimes gifts, and the joy they bring, are more obvious than at other times. Thank you God, thank you Dawn, thank you Scott (who put us in touch with each other).
God is good. Even better than Västerbotten cheese.

nejmen, hej världen!

Ja, jag har varit borta härifrån ett tag. Jag har varit så tokigt upptagen med kyrkmössen, och sen blev jag så trött. Men nu är jag igång igen!
Idag hade jag konfirmander, högmässa och dop av sjuåring. Galet intensivt, och väldigt roligt, alltihop!

Konfirmanderna ska blogga, hade jag tänkt mig, och det kommer de att göra på Brysselkonfa. Titta gärna dit då och då, och håll dem i era böner!

Små korn av näring

Det kanske inte är någon överraskning, eller så är det precis det som det är, men det här jobbet jag har, det här underbara och berikande och för det mesta ljuvliga jobbet, är ett där det kan vara rätt dåligt med respons ibland. Annat än "Fin predikan" eller "Du sjunger fint" kan det vara svårt att veta om det jag säger och gör ger någon frukt. Jag klagar inte riktigt, det är som det är, och jag vet att jag har hamnat rätt yrkesmässigt, men ändå ...

Därför är uttalanden som dagens: "Du är sååå bra. Vi har en sådan tur som har fått dig!" livgivande näring för det här prästhjärtat. Och sanningen är naturligtvis att vi har tur som fått varandra, eller kanske ännu mer att det fanns en mening med att jag hamnade just här, just nu.

Uppdatering: När man skriver sådana här blogginlägg, lite småpatetiskt sådär, kan det hända att man får mail av den underbaraste sort: 

(...) Normalt tycker jag predikningar är ett 'nödvändigt ont' men sen du kom in i bilden, kommer jag mestadels t o m ihåg predikningarna efteråt... (...) Jag brukar ju regelbundet gå i kyrkan, men när jag tror eller vet att det är du som håller högmässan, gör jag det med speciell glädje och förväntan. Jag tycker också det är fint med ordentliga former för högmässan, att det är lite högtidligt. (...)

Finaste människan <3 

kreativitet

Varje år, på nyårsafton, efter fyrverkerier och champagne, brukar vi och våra vänner dela med oss av våra drömmar och förhoppningar/mål för det alldeles nya året. Inte löften, utan vad vi vill.

I år hade jag två stora.

Dels vill jag ta körkort (det är liksom dags när man är drygt 38, eller hur?), och dels vill jag få igång min kreativitet igen. Jag är en ritande/målande/pysslande/skrivande/sjungande människa, men de senaste åren har i stort sett det enda jag gjort kreativt varit jobbrelaterat.

Men så trillade möjligheterna ner i knäet på mig för bara några dagar sedan.

Först bad maken mig att rita för hans färska rollspelskampanj, och det var som om den delen av hjärnan gjorde en lyckosaltomortal och idéerna bara flödade.
Och sedan blev jag kontaktad av en kvinna som håller på och förbereder Extravaganza, och behövde illustrationer av kyrkmöss till några stora föreläsningar hon ska hålla i. Hon fick mitt namn via en god vän, och jag började genast skissa. Sååååå roligt! Jag mår verkligen som allra bäst när jag får uttrycka mig med mina händer likväl som med mina ord.

2012

This is the time of year when best of-lists show up everywhere, and recaps are the melody of the day. I'll do one too, and I decided to do it in English so that those friends of mine who do not read Swedish very well (silly people) might be able to see what I write about them.

Because, yeah, this is of course a lot about friendship.

But first thing's first.

2012 was the year when I moved abroad. THE adventure, so far. We've been talking about it often, my husband and I, but it has always been one of those "maybe someday we'll"-things. This, however, is the year it happened. Sure, not to any exotic location, but away. To Belgium. Two foreign languages (formally three, counting the small German minority here too), a different sense of how things are done, new food and sights. A city, Brussels, we fell in love with and and the joy of living two hours or less from most parts of central Western Europe.

Strangely enough, 2012 was also a year of utter normalcy. I have baptized children, talked to people, sung the litany, baked bread and talked about God with teens. My husband has taught his pupils about the how's and why's of history, religion, geography and civics, and our daughter has gone to school, made friends and played a lot. And grown about a meter or two in height. We have all spent time with friends, made journeys and had good food. Been sick a little, have had fun. But all of this in a country where we barely had spent any time at all before moving here for three years.

The highs, then (except for the move):
TYCWP conference in Chicago: I not only met friends from before, but made new ones (Mariclair, I am so coming to see you in summer!) and strengthened other friendships (looking at you here, Vance). I hope to see many of you in Nashville this year.
The Poulsbo connection: Wonderful and amazing Cheryl and Paul. I love you, and I really look forward to seeing you in summer! It was great spending time with you, and getting to meet the others from Luther 500, and of course Kirsten and Todd.
Harry Potter experience: Holy cow. That place is amazing.
Choir: Joining the choir here in church in September probably helped me escape NO-I-don't-want-to-wake-up-VEMBER relatively unscathed.
New friends: Mattias, Malin and family, Gunnar and family. People at church, people in other places.
Old friends: I miss you desperately, but I am so happy for all the visits we have received. Nene and Loe, we already miss you. As a matter of fact, you totally should live here. The rest of you, get cracking. The Ormes couple are in the lead.
Obama: That election thing? Yeah, I wasn't really worried. *ahem*
Travel overall: 12 countries. Just sayin'. There won't be 13 this year.

I am pretty convinced there should be much more on this list.

The lows:
Violence: Come on, people. Stop killing each other. And stop saying stupid, hurtful and mean things, because that kind of vitriol also hurts, and makes for a great breeding ground for physical violence. And please get rid of those assault weapons.
Stupidity: Just because you're allowed to say something doesn't mean you should. Just because something is tradition doesn't mean it's automatically great. Think!
Disasters: Friends being hit by horrible misfortune, countries and cities hit by disasters. Please God, let this year be one of peace.

 I don't want to add more, even though I am sure I could if I thought about it.

So, 2013, I am ready. Bring it! There will be awesome things happening this year, I know it.