förändring för förändringens skull?

Har just sett "Min sanning: KG Hammar". Mycket snurrar genom huvudet nu, kanske för mycket för att egentligen skriva ett vettigt inlägg, men lika bra att skriva nu ändå, så blir det gjort.

Det är inte allt han säger som jag känner igen mig i, det ska jag säga direkt. Vi tillhör olika kyrkliga generationer, olika inriktningar, och har olika erfarenheter. Vårt sätt att tala om Gud och kyrka är olika. Våra temperament, såväl rent humörmässigt som andligt, är olika, såvitt jag kan bedöma, och vid de tillfällen jag har träffat KG har jag aldrig fått känslan av att jag personligen varit viktig eller ens intressant för honom. Andra har andra upplevelser, detta är mina.

Men med det sagt, så är det mycket jag är tacksam för vad gäller KG.

Jag tror att hans tio år som ärkebiskop hjälpte Svenska kyrkan att börja hitta en ny självförståelse, från en maktinstitution till en gemenskap av ofullkomliga, längtande, Gudsälskade vandrare. En gemenskap där kärnan av kärlek till och från mysteriet Gud, och hur detta mysterium visar sig i Fader, Son och Ande, är så mycket viktigare, och mer livgivande, än vilka gränser vi sätter upp mot andra.
Och jag tror att vår rädsla för förändring är något av det mest skadliga som vi som kyrka bär med oss.

Det behöver inte handla om en radikal förändring av gudstjänstformer eller ens de institutionella formerna, men av vår inställning och våra relationer.
Vilka är kyrkan? Vem bestämmer? Vilken väg ska vi vandra, och hur?

Att våga se dopet som någonting annat, större och märkligare, än ett medlemskrav, och nattvarden som någonting djupare och mer meningsskapande än en medlemsförmån.
Att våga leva sin tro mer i vardagen än på söndagen. Mig veterligen sade Jesus aldrig till någon av de han mötte att de var tvungna att gå i synagogan.
Att våga njuta av Guds röst på många sätt. Vi är lutheraner, och som sådana bör vi se att förändring ligger i trons natur. Det är ju det folkspråksprincipen, "att tala till människor på människors språk", handlar om.
Att släppa tanken på, och kraven på, att kristna ska se ut på ett visst sätt, låta på ett visst sätt, leva på ett visst sätt, och våga se att trots att vi är människor vars tro ger avtryck, kan dessa avtryck se olika ut

och vara lika heliga för det.

Där inspirerar KG mig. Vi är kallade att vara sanna evangeliet och dem Gud har skapat oss att vara. Det är KG. Som ärkebiskop kämpade han för fler möjligheter, färre gränser. Ett radikalt inkluderande. Det är stort, och det gör mig stolt.