vem är kristen, och vad betyder det?

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg som jag sedan tog bort, eftersom det hamnade i fel kontext. Men i grunden handlade det om vad en församling är, hur vi ser på ordet kyrka och, kanske framförallt, vem som är tillhörig en församling eller kyrka.

Jag har tänkt så mycket på de här frågorna efter att ha funnits i synnerligen olika kontexter många gånger de senaste tio åren.
Jag har många vänner i olika kyrkor i USA, med olika utmaningar och glädjeämnen. En del av dem är samma som vi står inför, andra helt väsensskilda.
Jag känner människor i kyrkor i den globala södern, och människor i öst och andra delar av Europa.
Jag har arbetat i Stockholm, Malmö, Bryssel och nu Malmö igen under dessa tio år.
Och inte en enda plats fungerar på samma sätt, om än vi alla är del av den världsvida kyrkan. Inte ens de olika församlingar i Sverige som jag har tjänstgjort i fungerar på samma sätt.

Och steg för steg, dag för dag, i detta liv av tjänande blir jag mindre och mindre säker på hur en församling måste vara, och framförallt på hur en kristen måste vara. Det blir färre och färre definitioner kvar. Till slut blir endast "döpt", och "på väg" kvar.

Och utifrån den förståelsen av att vara kristen händer det något med förståelsen av vad en församling är.
De sammanhang som förväntar sig perfektion fostrar endast rädsla.
Sammanhang med långa syndakataloger fostrar människor som vaktar på varandras minsta felsteg. Sammanhang som kontrollerar de människor som ingår där fostrar lögnare.
Sammanhang som betonar medlemskap endast för de som tror utesluter den som inte än vågar formulera sin längtan.

En kristen är på väg.
Hon kanske inte ens vågar definiera sig som "troende", då det ordet bär en historia av exklusion och nödvändigheten av att fylla vissa kriterier.
En kristen kanske inte vill använda ordet "frälst", då det placerar henne i en tradition hon inte känner sig hemma i.
Men i ordet kristen finns ingenting om hur hon sjunger eller ber eller älskar eller tjänar sin lön eller hur frisk hon är.

Som de tidiga kristna bekände sig till "Vägen" är en kristen en vandrare. En som går med förändringens Gud, en som väljer den okända stigen, en som stannar där det behövs.

Så den fortsatta frågan blir då - hur är våra församlingar platser för växt? Hur får människors längtan plats? Hur hör vi deras kallelse, hur ger vi den utrymme? Vilka har inflytande i våra församlingar, och hur får andra tillgång till det? Hur speglar våra gudstjänster, och vår verksamheter, de människor, och deras liv, som vi är satta att tjäna?

Den här vandringen leder bara till fler frågor, men det är som det ska. En förändring börjar med ett "varför", med ett "hur" eller ett "vem". Förändringens Gud är också frågornas Gud.

det blyinfattade glastaket?

Jag är glad för alla yngre kollegor som får kyrkoherdetjänster. Ja, faktiskt, verkligen. Jag är inte ens ironisk. Och jag är medveten om att följande bloggpost riskerar att låta lite bitter. Det är inte avsikten.

Det är bara att det det börjar framträda ett besvärande mönster. Och innan någon börjar dra fram en massa undantag från mönstret jag ser vill jag säga: 1. det här är min blogg, det jag skrivet här är mina uppfattningar, och 2. ett, eller en flock, undantag diskvalificerar inte ett mönster.

Men det besvärar mig, verkligen, att yngre män från 35 års ålder eller så verkar anses lite allmänt vara bra kyrkoherdematerial, medan kvinnor som är 40 verkar anses vara för unga. Detta är inte bara en attityd jag har mött, utan en som flera av mina vänner också kan vittna om.

Och jag funderar på om det verkligen är såhär, eller om vi har haft otur. Jag funderar över varför det kan vara såhär. Har det med upplevd pondus att göra? Har det med stereotypa föreställningar om hur en kyrkoherde bör vara att göra? Har det med en generell känsla av att kvinnor måste bevisa mer?

Vid det här laget har det hänt flera gånger att jag har blivit avrådd att söka någon tjänst pga min ålder (vid ett tillfälle var mannen som fick den ett helt år äldre!), eller inte fått en tjänst för att jag var för oerfaren (vid ett tillfälle hade en man som fick den endast marginellt lite längre erfarenhet som präst) eller att jag sett ett flertal yngre manliga kollegor få kyrkoherde- och församlingsherdetjänster, medan de flesta av mina jämnåriga kvinnliga kollegor inte har arbetsledningstjänster ännu. Det kan inte vara ett sammanträffande. Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att se kompetens som kompetens, och inte stirra oss blinda på kön och fördomar?

Om det nu är såhär. Mönstret kan vara en slump. Men när jag pratar med vänner verkar det inte så, och då känns det tungt och trist. Har vi inte kommit längre än så här?

om tron, i grunden

Jag har för vana att planera in ett "öppet hus" för konfirmander och deras släktingar dagen innan konfirmationsgudstjänsten. Det är roligt att få träffas under mer avslappnade former och få avsluta tiden ihop på det sättet, eftersom de flesta konfirmander ska hem direkt för mottagningar och dylikt på själva dagen.
I helgen hade vi vårt, och det var fullt med glada föräldrar och gott fika och spännande samtal. Vi talade om Augustinus, bikten, Jung, Heather Nova, tolvstegsprogrammen, Thomas av Aquino, intelligent design, Marcus Aurelius, kristendomens inneboende radikalitet, dopet, Hitchens osv. Det är så spännande att möta människor med tankar och funderingar!

En sak vi talade om är huruvida människor har ett anlag för tro. Samtalet fördes på engelska, så jag gjorde en distinktion mellan "faith" och "belief", och definierade det första som en tilltro till något större än mig själv, och därmed någonting som är medfött hos alla. Det andra är, i min definition, ett sätt att finna plats för denna tilltro inom ett trossystem. Dessvärre har svenskan samma ord för dem båda, precis som vi beklagligt nog har samma ord för "parish" och "congregation".

Hon som jag talade med såg "faith" mer som en förmåga. Vissa är musikaliska, andra har tro. Jag hävdade att "faith" i min tolkning är en slags anlag, en grundläggande nödvändighet för ett liv tillsammans med andra. Babyn har inte svårt att tro, eftersom allt runtomkring den är större och oförståeligt. I själva verket är denna tro, denna tillit, nödvändig, eftersom babyn är helt beroende av allt det stora och oförståeliga. I den tolkningen kunde vi mötas.

Detta är också grundtanken som gör det möjligt att döpa spädbarn. Ett sakrament "fungerar" när det tas emot i tro. Om tro skulle vara någonting som är färdigformulerat, något som har bestämda regler och dogmer, då skulle vi vara tvungna att vänta. Men nu handlar det mycket mer om "faith" än "belief". Kanske, och nu tänker jag lite löst, är det i själva verket så att dopet hjälper människan att ge sin "faith" uttryck i "belief"?

Vidare tänker jag att det egentligen är mer förödande för en människa att förlora "faith" än "belief". Kläderna som omger tilltron kan vara olika, den kan till och med yttras i oreligiösa termer (vilket jag upplever att det finns ateistiska tänkare som gör, tex Alain de Botton). Men förlorar en människa sin tilltro, då blir det svårt för henne att leva med andra människor, hon förlorar hoppet.
Följden blir, och detta kanske är kontroversiellt, att jag ser det som oändligt mycket viktigare i mitt uppdrag som präst att hjälpa människor att känna "faith" än "belief". Jag är glad och tacksam över min kristna tro, och berättar gärna om den. Men budskapet från Gud är om och om igen "Var inte rädd." Var inte rädd, ha tilltro.

I konfirmationsgudstjänsten predikade en av våra konfirmander om vikten av församling (som i "congregation"). Hon uttryckte det som en gemenskap där inte alla behöver tro allt, men vi gör det tillsammans. Tillsammans tror vi. Tillsammans uttrycker vi "belief", för att vi har "faith" tillsammans.

bakom de stängda dörrarna

Uppdrag granskning då... Det enda jag riktigt upprörs över, angående metoden, just nu är att det bland många verkar finnas mer empati med prästerna som utsattes för smygfilmningen, än de många homosexuella som utsatts för botförsök.

Jag betvivlar inte för en sekund att prästerna känner omsorg och vill hjälpa till. Men även omsorg och hjälpvilja kan leda enormt fel, framförallt om man bekräftar något som inte ska bekräftas, en riktigt vanlig fara i själavårdssammanhang. Dessutom går dessa av mina kollegor rakt emot vad Svenska kyrkan lär. I jämförelse med detta är wallraff-metoden den mindre synden. Det är besvärligt att inte kunna försvara sig, det är det absolut. Men vad 17? Barndomstrauman?

Tack och lov är vi många tusen präster som inte anser att homosexualitet är en sjukdom.
Tack och lov är vi många tusen präster, och många många fler bland kyrkans folk, som välkomnar människor av alla sorter. Människan är skapad till Guds avbild, och Gud gör inte misstag. Sexualiteten är en central del av människans identitet, och som sådan älskad och sedd av Gud.

Ärkebiskop Anders om det hela:

utlandskyrka...fast hemma

I eftermiddags höll jag den engelskspråkiga, ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka.

På många sätt var det var som att vara hemma i utlandskyrkan. Folk gled in fem minuter för sent, kände varandra och hälsade, tog roller och ägde sin gudstjänst. De sjöng med i bekanta psalmer ("We used to sing this a lot back home in Kentucky!"), nickade igenkännande vid vissa passager i predikan... Det fanns skillnader också, förstås. En så multikulturell församling har vi sällan i Bryssel. I dopkapellet i domkyrkan fanns i kväll människor från Tjeckien, Kina, Nigeria, USA, England, Indien och en massa andra länder.

Men vad roligt det var att få vara en del av detta! En liten bit utlandskyrka, fast hemma i Sverige. Och så viktigt det är. Brysselförsamlingens fd volontär A satte ord på anledningen när hon konstaterade att det kändes konstigt och lite fel att fira gudstjänst på engelska. Vårt språk bär så mycket mening, ligger så nära vilka vi är som människor, hur vi tror och talar och älskar, att möjligheten att få be och sjunga på sitt eget modersmål är enormt viktig. Det är anledningen till att utlandskyrkan finns, även om många svenskar runt omkring i världen skulle kunna gå i de lokala församlingarna, och det är anledningen till att gudstjänster firas på andra språk i Sverige. Det är nyttigt att möta annat, tankeväckande och upplivande, men det är skönt att få vila i det egna också.

Och ändå, trots språkskillnader och kulturskillnader, delar vi samma Gud, samma ordning, samma bröd. Det är nåd. Det är evangelium.

döden och livet

På väg från korsvandring i Rydebäcks kyrka, slås jag, som alla långfredagar, av kontrasterna.
Stillheten och tyngden och sorgen och allvaret i kyrkan.
Och utanför: sol, barnskratt, kvittrande fåglar, människor som handlar mat och smågnabbas, påskbuketter och fjädrar till salu.
Och det skaver. Och det är som det ska vara.

Livet stannar inte för att någon dör.
De som sörjer, oavsett om vi sörjer en som varit död i knappt tvåtusen år, eller en som dött i år, lever mitt bland barnskratten och solen.

Och jag tänkte, där jag vandrande hemåt bland radhusen och villorna, att det är för barnskratten och fågelkvittret och sorgen som Han dör.
Det är för att dela allt det som är vår verklighet som Han dör.

långsamma dagar

Skärtorsdag. Långfredag.

Dagar tillbringade runt mammas matbord, i tystnad med tidningarna, klappandes hundar, i samtal och skratt. 

Långsamma dagar, sköna dagar. 

I gudstjänst och i gemenskap. Skärtorsdagsmässan, korsandakten. Eftertanke, stillhet, glädje, sorg.

En jättelik valp och god mat. Djup sömn och halsont. Kärlek och närhet. 

I väntan på uppståndelsen.

gubben noa, gubben noa var en hedersman

Igår kväll gick maken och jag och såg Noa. Följande text kan innehålla spoilers.

Först av allt - detta är INTE en film man tar sina barn till. Den skiljer sig enormt mycket från de pastellfärgade bilderböckerna med lyckliga små djur och en leende Noa. Snarare skymtade Dorés bibelillustrationer förbi då och då.

Det är tveksamt att ta konfirmander till den här filmen. Inte utan en rejäl dos av historisk-kritisk bibeltolkning innan, och inte utan att vara beredd på en konfirmandgrupp som möjligtvis kommer känna mer sympati för de människor som drunknar, eller Noas ende mer rebelliske son, än för Noa själv eller framförallt Gud.

Filmen gör avsteg från bibeltexten i en del fall. Vissa av dessa är baserade på Henoks bok, en apokryfisk (dvs en biblisk bok som inte ingår i kanon [=de böcker som utvalts att ingå i den officiella Bibeln]) judisk bok som tillskrivs Noas farfarsfar Henok. Andra är baserade på assyrisk eller babylonisk legend (liksom faktiskt hela tanken på syndafloden!), och ytterligare andra är påhitt av filmmakarna för att fylla ut hål eller göra dynamiken mellan personerna mer spännande.

Jag har inga större invändningar mot någon av tilläggen, faktiskt. De varken minskar eller ökar vidrigheten i berättelsen.

Noa är en hedersman av klassiskt gammaltestamentligt snitt. Han gör det som han blivit tillsagd, och tar sin familj med sig, alldeles oavsett hur de förhåller sig. Däri finns filmens grundläggande konflikter. Dels mellan Noa och Ham, eftersom Ham är mer nyfiken och mer självständig än vad som är nyttigt för en pojke i ett bokstavligen patriarkalt system att vara, och dels mellan Noa och resten av hans familj när han, i en snygg parallell till Abrahams offer av Isak, vill döda Sems döttrar.

Det här tjurnackade förhållningssättet, att göra vad som krävs oavsett konsekvenserna, är också den kvalitet som gör att Noa är den utvalde. Han får det gjort, som han själv konstaterar. Han är inte godare eller bättre än någon annan, men han fullföljer det som måste göras. Det är en obehaglig tanke. Skulle Gud (som kallas Skaparen i filmen) verkligen föredra en man som struntar i känslor och konsekvenser framför en som visar barmhärtighet? Det visar sig att det inte är så enkelt.

Noa väckte många känslor hos mig och hos maken. Jag var mest fascinerad, vände och vred på skillnaderna mellan filmen och Bibeln, uppskattade att Aronofsky inte på något sätt väjde för mörkret eller de enorma skuldkänslor den överlevande familjen måste känt. Den märkliga lilla bibeltexten om hur Noa dricker sig berusad efter att ha gått i land får därmed en mycket rimlig kontext. Maken var arg, både på Noa och på Gud. Vi hade ett långt samtal i bilen hem om mänsklighet och Gudsbild och GT gentemot NT och så vidare.

Många kristna har haft många invändningar mot filmen. Utan att ha satt mig särskilt grundligt in i anledningarna till detta skulle jag tro att den främsta invändningen är en känslomässig en. Berättelsen är för gräslig, för mörk och våldsam, målar Gud i ett närmask psykopatiskt ljus. Där kommer den historisk-kritiska läsningen i alla fall mig till hjälp. Bara för att Gud sägs göra alla dessa hemskheter (och många fler i Gamla testamentet) betyder det inte att det faktiskt är så att Gud har gjort dem. Bibeln berättelser är vittnesmål om ett folks brottning med tillvaron och Gud. Ibland är dessa berättelser legender (med avsevärd inspiration från andra legender i närområdet), men det betyder inte att det som är berättelsens kärna, relationen mellan Gud och folk och det senares sökande efter mening, är mindre sann. Vi människor vill så gärna ha en förklaring till allting, och helst en syndabock som inte är vi, att vi tillskriver Gud mycket vi inte kan hantera på annat sätt. Många gör likadant idag. Enligt vissa orsakades orkanen Katrina av Guds vrede mot homosexuella.

Men Gud är inte sådan. Gud är inte en micromanager, inte en voyeuristisk psykopat. Gud är inte heller annorlunda under gammaltestamentlig tid än under nytestamentlig (den tanken är rätt vanlig, men den målar judisk tro i ett rätt obehagligt ljus), men berättelsen om Gud är annorlunda. Gud försöker och försöker och försöker nå oss med sin kärlek, och vi missförstår, eller vänder oss bort, eller svarar lite ljumt då och då. Till slut ger Gud upp sin gudomlighet för att komma oss nära, så nära så att Gud blir en av oss, så nära så att Gud dör för och med oss. Nu är vi i Stilla veckan, och vilken tid är mer lämpad att minnas just Guds svaghet och kärlekstörst än just den här?

Tillbaka till filmen. Jag är nämligen inte helt nöjd, trots allt.
Invändning ett: Om vi nu befinner oss i ett mytiskt förflutet, komplett med stenjättar och märkliga maskiner (estetiken är rätt mycket Mad Max emellanåt), och kvinnorna har byxor och är barhuvade, kunde inte då relationerna varit mindre patriarkala? Noas hustru Naameh (woohoo, hon har ett namn!) har en konversation med uråldrige farfarsfar Metushelach om att försöka påverka Noa till att låta pojkarna få hustrur och barn, och Metushelach påminner henne om att det är Noas beslut och bara hans.   För övrigt är filmen synnerligen heteronormativ också, även om det nog är svårt att komma ifrån i en berättelse där heterosexuell tvåsamhet är i själva kärnan, och den är tack och lov inte så betonad som den skulle kunnat vara.
Invändning två: Alla skådisarna är vita som snö. Det finns inte en enda minoritet representerad, varken på eller utanför arken. Det hade väl åtminstone varit klädsamt om folket hade sett ut som man gör runt Medelhavet? Att, som vissa bloggare gjort, begära att Ham skulle se afrikansk ut (enligt traditionen att han var afrikanernas stamfader) skulle orsakat en hel massa nya problem med hur afrikaner avbildas, med konflikten mellan honom och Noa och så vidare, men man kunde i alla fall valt att låta familjen se ut som de kommer från Mellanöstern.
Båda dessa invändningar känns som eftergifter gentemot en mer konservativ del av amerikansk kristenhet, något som verkar ha misslyckats helt. De avskyr filmen.

Aronofsky är modig som tar sig an en så pass våldsam och kontroversiell bibeltext och gör den till en enorm Hollywoodproduktion, och jag är glad att den gjordes. Den kunde gjorts en liten smula bättre, men i det stora hela är jag nöjd. Ska bli spännande att höra och läsa vad andra svenska teologer och andra tycker.

veckomässa med sprickor

Det finns en speciell sorts närvaro och Andlighet (ja, med stort A, eftersom jag menar Helig Ande) i den lilla gudstjänsten (skrev en gång om den här).
I kväll var vi totalt sex personer. Det är inte ofta jag får leda veckomässan, det är kyrkoherdens gudstjänst, men just nu är han bortrest, och jag tog hand om den. Och det var så skönt med det lilla formatet, med den improviserade beredelsen, med de kända ansiktena med ögon så fulla av vänskap och omtanke. Det var precis vad jag behövde idag. Ibland placeras vi på precis rätt plats på precis rätt tid.

Beredelsen handlade om Leonard Cohens "There is a crack in everything, that's how the light gets in." och det japanska "kintsukuroi" (se sedan) och hur vi har en Gud som inte stöter bort oss för att vi inte är perfekta. Tvärtom.

storteologi

Den något friskare pastorskan har i kväll ägnat sig åt nattvardsteologi, eftersom det i morgon är Brödsöndagen, och det ska predikas om livets bröd och kannibalism och sådant skojigt (för den som vill tjuvkika ligger predikan redan ute, här). Huvudet snurrar, men skojigt är det att gräva ner sig i texter och kommentarer emellanåt. Flexa exegetikmusklerna, liksom. Hantverkarkunskapen.

I övrigt har det varit över 20 grader varmt, jag har druckit Kriek på uteservering och vi har begått grillpremiär med sparris och halloumi, samt druckit rosévin. Lite sommar såhär i slutet av mars. Det har sina fördelar att leva på kontinenten.

skakar och ruskar så att kyrkans golv gungar

Idag hade vi Bryssels (och världens?) första Krypmässa!

Den hade inte det minsta med insekter att göra, utan det krypiga hade att göra med att målgruppen var de allra minsta. Ofta är familjegudstjänster inriktade på barn som är lite större, men vi ville vara tydliga med att även småttebebisar var välkomna. Altaret var hälften så högt som vanligt, kalken var bara lite större än en äggkopp, på golvet låg mattorna från barnrummet.

Jag var nervös, det var jag. Tänk om det inte skulle komma någon?

Men när klockan var lite över elva satt/låg/sprang 35-40 glada människor i åldrarna 4 månader - över 70 år i kyrkan. Och vi sjöng, både psalmer och rörelsesånger (den som inte har sett en hel församling i blandade åldrar skaka och ruska har något underbart framför sig!), nöjda småbarn tuggade på mjukdjur och följde det som hände med stort intresse. Barn ringde i klockorna, läste evangeliet, samlade in kollekt, bröt brödet, och när det drog ihop sig mot nattvard hade jag en hel bunt småbarn i åldern 1-4 ivrigt väntande runt altaret.

Jag hade vattnat ut vinet lite grann, och de riktigt små fick riktigt små brödbitar, men vi delade måltiden, och vi bad och skrattade. Och just där och då var glimten av himmelriket starkare än på länge.

frågor mitt i livet

Ibland frestas jag att tro att teologi är någonting akademiskt, någonting världsfrånvänt och rätt så oanvändbart mitt i vardagen.

Men så kommer det dagar och stunder då teologin blir på liv och död. Då frågorna kommer trillande som tårar, tränger genom vardagen som krokusskott genom jorden, ställer en mot väggen som en plötslig Malmövind.

När frågorna ställs med nedslagna ögon eller darrande röst. Med ett ursäktande leende eller viskat i förbifarten. I en chatt sent på kvällen på facebook, eller precis när vi just skulle säga hej då. I gränslandet växer frågorna, svajar verkligheten. I gränslandet skalas allt oväsentligt bort. Mellan dröm och vakenhet, mellan länder, mellan jobb, mellan åldrar, mellan relationer, mellan närvaro och frånvaro. Där försvinner maskerna och rollerna, och vi möts ansikte mot ansikte. Människa, människa och Gud.

Var det mitt fel?
Har Gud gett upp på mig?
Finns det en framtid?
Vågar jag komma tillbaka till Gud?
Vem är Gud?
Vem är jag?

Och vi vandrar tillsammans. Ibland talar vi, ibland är vi tysta tillsammans. Och ofta, väldigt ofta, är jag tacksam över att finnas här, i gråzonen, i mellanrummet mellan land och land. Precis här där jag kan vara med mina frågor, här där jag kan möta dig med dina.

skräckbilder

På ena stället svarar de inte i telefon kl 13.15, för telefontiden är 10-12, och om någon behöver det kan de väl ringa jourhavande präst?

På det andra stället öppnar de inte dörren om någon ringer på utanför kontorstid, inte ens om de är där och syns ut genom fönstren, för då skulle ju alla börja komma på fel tider.

På ett tredje ställe måste man prata in i en porttelefon för att få en tid då man kan komma tillbaka och släppas in.

Detta är svenskkyrkliga församlingar, år 2014. Det finns dessvärre många fler exempel. Är det konstigt, tycker ni, att folk tröttnar, tappar förtroendet, inte kommer tillbaka, inte känner sig välkomna eller hemma?

Det finns goda exempel också. Faktiskt. Men sorgligt nog väger människors negativa upplevelser alltid tyngre, märks mer i media och orsakar fler utträden än de goda upplevelserna orsakar inträden. Och kanske ska det vara så, för vet ni, jag tycker att folk ska kunna förvänta sig att bli sedda och hörda och mötta när de kommer till sin församling och sin kyrka. Varenda en som går från församlingshemmet eller kyrkan och känner sig osedd och oviktig är ett svidande nederlag för hela Svenska kyrkan, och något som vi måste börja ta på allvar. Vi håller på att göra oss själva irrelevanta för människor, eftersom dessa människors svårigheter och glädjeämnen och frågor bara är välkomna när det behagar våra öppettider. 10-12, onsdagar, jämna veckor, på skottår. 

Och sen undrar någon varför folk inte går i kyrkan på söndagen? Varför skulle de, när de inte är intressanta för oss de andra 6 dagarna i veckan?

Som sagt. Det finns många ställen där detta inte stämmer. Tack gode Gud för de platserna. Men de dåliga platserna är för många, och det måste ändras nu. Omedelbums.

Lorica, ett helgons bön

Idag är det S:t Patricks dag. Chicagofloden är grön, det dricks tokiga mängder öl och whiskey, barn letar efter en kruka guld där regnbågen slutar.

Och i kyrkorna minns man S:t Patrick, Irlands apostel. Mannen som lär ha drivit ormarna från ön. Det mesta av hans liv är höljt i legend, och han har nog inte ens skrivit den långa bön som är känd som Lorica, eller St Patrick's Breastplate, men den är väl värd att läsas. Slutorden (det finns rätt många lite olika varianter) är fantastiska:

Christ with me, 

Christ before me, 

Christ behind me,

Christ in me, 

Christ beneath me, 

Christ above me,

Christ on my right, 

Christ on my left

Christ where I lie, 

Christ where I sit, 

Christ where I arise

Christ in the heart of every man who thinks of me,

Christ in the mouth of every man who speaks of me,

Christ in every eye that sees me,

Christ in every ear that hears me.

I arise today

through a mighty strength, the invocation of the Trinity,

through belief in the Threeness,

through confession of the Oneness

towards the Creator.

Salvation is of the Lord.

Salvation is of the Lord.

Salvation is of Christ.

May thy salvation, O Lord, be ever with us.

dansande Maria

Visst är hon fin, den dansande, bedjande Maria?
Jag tycker om hennes glädje, att hon ser så obekymrad, eller i alla fall rakryggad ut. Hon ser ut som en ung flicka som vet sitt värde.
Hon ska komma från en medeltida glasmålning. Jag hittade bilden i Dagboken. Ett litet uppmuntrande fynd under en dag av möten - min tro och mitt hopp växte en gång inuti en dansande, glad tonårsflicka.

Konfasöndag

Konfirmanderna har fått Gummibibeln i sina händer. "Vad fin den är!" utbrister de, och börjar genast bläddra. Fastnar vid understrykningar. Prästen är nöjd.

Senare ger jag dem en lista med alla låtar som hänvisas till i marginalanteckningarna i just den här Bibeln. Uppgiften är att välja fyra låtar, leta upp bibelställena, och sedan illustrera dem. Den ljumma 19-gradiga luften på kyrkans gård fylls av Alphavilles Forever Young och Elvis Joshua Fit The Battle of Jericho... 70-talisten är nöjd.

Konfirmanderna lyssnar och funderar, diskuterar och illustrerar. Teologi i praktik och musik. Och runt omkring oss kvittrar Bryssels gröna papegojor och livet är ganska mycket som det bör vara.

en kvinnlig präst?

De flesta av de många kommentarer jag fått i egenskap av den uppenbarligen underliga kombinationen präst och kvinna försvinner efter hand. Jag skrattar till eller irriterar mig, och glömmer.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.

Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".

Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).

Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.

kors i pannan och blod som droppar

En liten skara samlades runt skålen med aska i kväll. Fastan är inledd. I år är fastedisciplinen vegetarisk kosthållning, inga sötsaker, tideböner och säkerligen nån Instagramutmaning eller något.

Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).

Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.

Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.

Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.

Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.

Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.

I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.

Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.

djupet öppnar sig, ger plats åt ljuset

Jag satt framför den här bilden i kväll. Jag passerar den varje dag, varenda dag, på väg upp eller ner för trapporna hem eller till jobbet, eller på väg in i kyrkan. Och jag har aldrig riktigt tänkt på den.
I kväll var stolarna arrangerade annorlunda för kvällsmässan, och vi satt med den här bilden i blickfånget. Den var altartavla i församlingens förra kyrka, ute i Waterloo. Nu sitter den på en av kyrkorummets sidoväggar, eftersom altartavlan är det stora fönster som vätter ut mot Park du Cinquantenaire. Den är ljusare egentligen, detta är kvällsbelysningens färger.

I vilket fall som helst.

Vi började prata om tavlan, församlingsmedlem S och jag. "Vem föreställer det?" Hon har alltid tänkt att det är Jesus, medan jag, när jag tittade på den ordentligt, inte kunde bestämma mig för om det ska vara Maria vid bebådelsen eller Saulus på vägen till Damaskus.

Mässan startade. Kyrkoherde Larsa höll en betraktelse över kvinnan vid Sykars brunn, men mina tankar var på tavlan, och jag insåg att det inte spelade någon roll för mig om det var Maria eller Saulus/Paulus som var tanken. För de har så mycket gemensamt.

Aldrig förr har det slagit mig att detta är de två människor som badas i ljus i Nya Testamentet. Det är två människor, båda rättrogna judar, vars liv vänds helt på huvudet. Två människor som riskerar sina liv för att föra Gud till människorna. Två människor som bär Ordet, och två människor som vittnar om rent kroppslig smärta som resultat.

Maria och Saulus/Paulus. Tvillingbilder av lärjungaskap. Inte identiska, det finns mycket som skiljer, men ändå. Ljuset förvandlar, ljuset blir Ordet förkroppsligat med hjälp av människor som säger ja.

vad är en präst?

De senaste månaderna har jag pratat med flera blivande präster, och med kollegor och andra kyrkliga vänner, och frågan om tro och hemhörande i kyrkan och identitet kommer upp ofta. Antagligen har det att göra med hela diskussionen om Antjes och KGs tro, och med alla dessa människors erfarenheter av hur präster agerar, ser sig själva och ses av andra.

Jag tänker inte kommentera Antje eller KG, mer än vad jag gjort tidigare.

Däremot blir jag en smula oroad av undertonen i en del av det som sägs.

För vad är en präst egentligen?

"A Pastor's Prayer" av Martin Luther (för alla vet ju att den gode Martin pratade arkaisk engelska ;) )

“Lord God,

Thou hast placed me in Thy church as a bishop and pastor. Thou seest how unfit I am to administer this great and difficult office. Had I hitherto been without help from Thee, I would have ruined everything long ago. Therefore I call on Thee. I gladly offer my mouth and heart to Thy service. I would teach the people and I myself would continue to learn. To this end I shall mediate diligently on Thy Word. Use me, dear Lord, as Thy instrument. Only do not forsake me; for if I were to continue alone, I would quickly ruin everything. Amen.”

De viktiga orden, för mig, i den vackra bönen ovan är "unfit". Olämplig. 

Martin Luther ansåg sig själv olämplig som präst och biskop. Han var väl medveten om sina brister, och tvingades förlita sig på Gud. Själv skulle han förstöra alltihop.

Ämbetet och kyrkan är större än den enskilda prästen. Vi är tjänare, utvalda inte för att vi är bättre eller klokare eller frommare än någon annan, utan med Guds underliga och fantastiska logik. Samma logik som placerade den impulsive och oförstående Petrus i ledningen för den unga kyrkan. Gudstjänsten är inte prästens eget uttryck för prästens egen tro, utan platsen och stunden då församlingens och kyrkans tro uttrycks, med prästens hjälp. Vi behövs för att det är viktigt att någon håller ordning på hur sakramenten (dopet, nattvarden och bikten) förvaltas, och för att någon ska kunna lägga tid på att tillägna sig kunskap om Bibeln och kyrkans historia. Och lite annat. Vi präster kan också ses som en historisk tråd, en koppling tillbaka till (de lika odugliga, förvirrade och emellanåt tvivlande) lärjungarna.

Men vi är inte bättre, klokare, viktigare än någon enda annan människa. Och vår tro är sannerligen inte starkare eller bättre än andras. Kanske har vi fått förmånen att få fundera mer över den, och människor bör kunna förvänta sig att vi ska kunna prata om den. Men de frommaste och godaste människor jag känner är inte präster.

De som kallas till präster av Gud och kyrka är av många olika slag. Det är bra. Kyrkan behöver tjänare som kan förkunna det goda budskapet på många olika sätt, till många olika slags människor. En präst offrar en del genom att gå in i ämbetet, men vinner också mycket. Kyrkan har rätt att förvänta sig lojalitet med tro och ordningar, och prästen rätt att förvänta sig stöd och uppmuntran. Alla varken kan eller bör vara präster, eller för den delen diakoner, församlingspedagoger, organister eller någon annan tjänandefunktion i kyrkan. Men vi kan alla finna sätt att bidra och tjäna.

Jag har aldrig ångrat att jag sade ja till kallelsen. Att vara präst är vad jag är menad att vara. Det är vansinnigt roligt, ibland tungt, märkligt och ljuvligt. Det är skönt att känna så, i all min ovärdighet. Och jag hade aldrig klarat det på egen hand.