De flesta av de många kommentarer jag fått i egenskap av den uppenbarligen underliga kombinationen präst och kvinna försvinner efter hand. Jag skrattar till eller irriterar mig, och glömmer.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.
Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".
Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).
Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar