Jag har skrivit om det förr, men av de tydligaste negativa effekterna är att de nära vännerna inte är…nära. De där som finns där oavsett vad som händer, de där jag kan räkna med ställer upp i vått och torrt.
För några år sedan hade jag en begravning där omständigheterna var oerhört svåra. Den tog väldigt lång tid, av nödvändighet, och sög all kraft jag hade. Det var fantastiskt att kunna vara där för familjen, vara närvarande och deltagande i deras sorg, men efteråt kunde jag knappt stå på benen.
Jag skulle egentligen åkt rakt till Öppet hus för stora och små och sjungit och pratat med ett hundratal föräldrar och småbarn. Istället ringde jag expeditionen, förklarade att jag inte kunde, och åkte rakt hem till allra käraste vännen N och grät ner hennes soffa. Hon lyssnade, höll om, serverade te, langade fram näsdukar. Den dagen, och den stunden, fortsätter vara något av det vackraste jag varit med om.
Hon är för långt borta.
Men, inte i hjärtat. Vi pratar (inte ofta nog). Vi träffas när det går. Och jag vet att hon alltid kommer finnas där.
Det finns andra som är närvarande i hjärtat, som stöder och lyssnar och uppmuntrar även om de befinner sig långt borta. Jag har haft anledning att luta mig på vänner många gånger, och med deras hjälp går det mesta. Min supportstruktur är alldeles fantastisk, och jag tackar Gud för mina vänner, min familj, och alla andra som jag älskar, som jag litar på, som ger mig förtroende och uppmuntran.
Utan er, kära vänner, hade det aldrig gått, det här äventyret.
Med er, kära vänner, är framtiden alltid intressant, och utmanande, och kanske till och med ljus.
Tack för att ni finns. Ni bär mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar