En liten skara samlades runt skålen med aska i kväll. Fastan är inledd. I år är fastedisciplinen vegetarisk kosthållning, inga sötsaker, tideböner och säkerligen nån Instagramutmaning eller något.
Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).
Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.
Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.
Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.
Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.
Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.
I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.
Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.
Tack Maria
SvaraRadera