Jag har kört bil i fyra timmar den här helgen.
Jag repeterar.
Fyra timmar.
Resultatet, förutom ett rätt förtjust leende och en viss känsla av duktighet, har varit total utmattning.
Psykisk och fysisk matthet av sällan upplevt slag. Uppenbarligen är jag inte riktigt van att koncentrera mig så hårt, och vara så på. Det är väl bra, antar jag, att skärpa sig så, men jag blev en smula överrumplad.
Så #blogg100 dog till slut helt och hållet. Jag ska hålla i ändå, blogga mer än tidigare, även om kanske inte varje dag blir aktuellt. Och det ska bli skönt med ordentlig vila i morgon. Det enda som är planerat är att rösta. Du glömmer väl inte EU-valet? Förhandsröstningen för oss utlandssvenskar sätter igång i morgon, och här finns tider och platser.
Och så vill jag hurra lite för tuffaste tuff-kvinnan Elfrida Andrée. Jag hörde en av hennes pianotrios idag i konsert, och hjälp, vad hon kunde skriva musik! Förutom att vara rent allmänt urtuff.
Och till slut: May the Fourth Be With You. Internationella Star Wars-dagen har i alla fall gett mig ett leende på läpparna idag.
Visar inlägg med etikett fåniga funderingar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fåniga funderingar. Visa alla inlägg
söndag 4 maj 2014
fredag 2 maj 2014
en dag som inga andra
Idag har jag kört bil i Bryssel, i två timmar. Och ingen dog. Körlärare Marc lotsade mig tålmodigt genom kopplingar, lite alldeles för hastiga inbromsningar och något litet tre motorstopp. Men attans vad roligt det var!
Nu ska jag färga min 10,5-årings hår fläckvis lila.
Och i lägenheten bredvid, där nån "syndicat"(fack)-typ bor, sjungs Marseljäsen högt och möjligtvis berusat.
Så kan det vara, en fredag i Bryssel.
Nu ska jag färga min 10,5-årings hår fläckvis lila.
Och i lägenheten bredvid, där nån "syndicat"(fack)-typ bor, sjungs Marseljäsen högt och möjligtvis berusat.
Så kan det vara, en fredag i Bryssel.
onsdag 23 april 2014
ord
Ord har makt.
Sitter och väger dem. Det ordet eller det? Vad betyder det om jag väljer si eller så?
En präst är "Verbi Divini Minister", det gudomliga ordets tjänare. Vi jobbar med ord, för Ordets skull. Men inte är det lättare för det.
Det skrivs på många saker just nu. En text för en organisation. En predikan på engelska. En ansökan. Orden dansar runt, hittar rätt eller förkastas. Håller sig just utom räckhåll, eller fångas lätt, alltför lätt.
Stryker och skriver om. Klipper ut, klistrar in. Ord överallt.
Och ändå kanske den största konsten, som alltid, är att veta när det räcker. När det är gott nog.
I kväll är det nog just precis...här.
Sitter och väger dem. Det ordet eller det? Vad betyder det om jag väljer si eller så?
En präst är "Verbi Divini Minister", det gudomliga ordets tjänare. Vi jobbar med ord, för Ordets skull. Men inte är det lättare för det.
Det skrivs på många saker just nu. En text för en organisation. En predikan på engelska. En ansökan. Orden dansar runt, hittar rätt eller förkastas. Håller sig just utom räckhåll, eller fångas lätt, alltför lätt.
Stryker och skriver om. Klipper ut, klistrar in. Ord överallt.
Och ändå kanske den största konsten, som alltid, är att veta när det räcker. När det är gott nog.
I kväll är det nog just precis...här.
tisdag 15 april 2014
det där med ålder
Jag minns så tydligt hur jag och mina gymnasievänner kunde fnysa åt "de där 40-åriga direktörerna" som den stora bromsklossen i världen, de som var trista och grå, de som tjänade skottkärrsvis med pengar.
Jag minns hur jag som ung vuxen i tjugoårsåldern noterade hur alla kvinnor över 40 klädde sig i kultursjok (ni vet, asymmetriska linnetunikor från designers som bor i skånelänga på Österlen) i svart eller limegrönt, hade tvärrandiga strumpbyxor i komplementfärger, hellugg, foträta skor, röda glasögon och silverbrosch/träbrosch föreställande tulpan i med matchande tvärrandig stjälk.
Och jag märker hur jag pratar mindre och mindre om hur de däringa fyrtioåringarna är för varje år som jag kommer längre från 30.
Faktum är ju att en rätt stor procentdel av min umgängeskrets nu är över fyrtio. Det är endast för att jag bor i en stad där man får barn sent som jag fortfarande är yngre än majoriteten av mina konfirmanders, eller dotterns klasskompisars, föräldrar men det är inte med någon större marginal.
I höst fyller jag 40. Det fyller mig, än så länge i alla fall, inte med någon nämnvärd fasa. Livet bortom den stora krissiffran verkar vara rätt behagligt. Det finns mycket jag inte saknar med att vara tonåring eller i tjugoårsåldern, eller ens med att vara 30+. Men kanske har det också att göra med att jag har ett ganska rörligt yrke, vänner som finns i kreativa jobb och som reser lika mycket med sina barn som utan. Kanske har det att göra med att det finns en inre trygghet nu som inte fanns tidigare, en känsla av att jag faktiskt har hyfsad koll på vad jag är bra på och det jag behöver arbeta mer med.
Nej, någon fyrtioårskris förutser jag inte, men gräv gärna fram det här blogginlägget och vifta framför mig ifall jag gömmer mig under en filt den 27 september i år. Detta blir ett roligt och spännande år, både före och efter den stora födelsedagen. Jag hoppas att jag aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig, aldrig slutar resa och träffa nya vänner. Då spelar inte åldern någon som helst roll.
Dessutom är jag faktiskt snyggare nu än jag var när jag var 20, så det så.
Jag minns hur jag som ung vuxen i tjugoårsåldern noterade hur alla kvinnor över 40 klädde sig i kultursjok (ni vet, asymmetriska linnetunikor från designers som bor i skånelänga på Österlen) i svart eller limegrönt, hade tvärrandiga strumpbyxor i komplementfärger, hellugg, foträta skor, röda glasögon och silverbrosch/träbrosch föreställande tulpan i med matchande tvärrandig stjälk.
Och jag märker hur jag pratar mindre och mindre om hur de däringa fyrtioåringarna är för varje år som jag kommer längre från 30.
Faktum är ju att en rätt stor procentdel av min umgängeskrets nu är över fyrtio. Det är endast för att jag bor i en stad där man får barn sent som jag fortfarande är yngre än majoriteten av mina konfirmanders, eller dotterns klasskompisars, föräldrar men det är inte med någon större marginal.
I höst fyller jag 40. Det fyller mig, än så länge i alla fall, inte med någon nämnvärd fasa. Livet bortom den stora krissiffran verkar vara rätt behagligt. Det finns mycket jag inte saknar med att vara tonåring eller i tjugoårsåldern, eller ens med att vara 30+. Men kanske har det också att göra med att jag har ett ganska rörligt yrke, vänner som finns i kreativa jobb och som reser lika mycket med sina barn som utan. Kanske har det att göra med att det finns en inre trygghet nu som inte fanns tidigare, en känsla av att jag faktiskt har hyfsad koll på vad jag är bra på och det jag behöver arbeta mer med.
Nej, någon fyrtioårskris förutser jag inte, men gräv gärna fram det här blogginlägget och vifta framför mig ifall jag gömmer mig under en filt den 27 september i år. Detta blir ett roligt och spännande år, både före och efter den stora födelsedagen. Jag hoppas att jag aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig, aldrig slutar resa och träffa nya vänner. Då spelar inte åldern någon som helst roll.
Dessutom är jag faktiskt snyggare nu än jag var när jag var 20, så det så.
måndag 7 april 2014
skor!
Som så många andra tycker jag att det är roligt med fina skor.
Ja, det är ytligt. Ja, det är alldeles för konsumeristiskt.
Men det är också ett sätt som jag som präst kan uttrycka lite personlighet. Jag har ofta fått kommentarer på vilka snygga skor jag har. En gång, i min förra församling, kom en kvinna fram till mig och berättade att hon haft så svårt att gå i den kyrkan, eftersom den jättelika altartavlan bara avbildar män, många män. Men just den här dagen, sade hon, hade hennes inställning ändrats lite, för hennes blick hade fallit på mig, ståendes bakom altaret med mina röda skor (pingst eller annandag jul eller konfirmation, således), och hon hade känt att hon nu också fick plats i kyrkan.
Så det är inte bara ytligt, inte bara fåfänga. Hur vi ser ut skickar signaler till dem som ser oss, och om ett par röda skor öppnade dörren till kyrkan för en som tidigare känt sig osynlig, då är massor vunnet.
Idag köpte jag ett par svart-vit-prickiga pumps. De läggs till en samling av skor som är en smula för stor, men kommer bäras med glädje så fort jag hittar rätt tillfälle. De matchar prästskjortan väl.
Och bara för att jag vet att vi skotokiga är fler, följer nedan en liten kavalkad av fina skor som alla råkar vara mina, och i stort sett alla har burits i gudstjänstsammanhang. Senaste inköpet först.
Ja, det är ytligt. Ja, det är alldeles för konsumeristiskt.
Men det är också ett sätt som jag som präst kan uttrycka lite personlighet. Jag har ofta fått kommentarer på vilka snygga skor jag har. En gång, i min förra församling, kom en kvinna fram till mig och berättade att hon haft så svårt att gå i den kyrkan, eftersom den jättelika altartavlan bara avbildar män, många män. Men just den här dagen, sade hon, hade hennes inställning ändrats lite, för hennes blick hade fallit på mig, ståendes bakom altaret med mina röda skor (pingst eller annandag jul eller konfirmation, således), och hon hade känt att hon nu också fick plats i kyrkan.
Så det är inte bara ytligt, inte bara fåfänga. Hur vi ser ut skickar signaler till dem som ser oss, och om ett par röda skor öppnade dörren till kyrkan för en som tidigare känt sig osynlig, då är massor vunnet.
Idag köpte jag ett par svart-vit-prickiga pumps. De läggs till en samling av skor som är en smula för stor, men kommer bäras med glädje så fort jag hittar rätt tillfälle. De matchar prästskjortan väl.
Och bara för att jag vet att vi skotokiga är fler, följer nedan en liten kavalkad av fina skor som alla råkar vara mina, och i stort sett alla har burits i gudstjänstsammanhang. Senaste inköpet först.
måndag 24 mars 2014
en lång promenad, skor och hockey
Måndagar är mina lediga dagar, och idag gick jag en lång promenad. Om skoaffären en har siktet inställt på ligger tillräckligt långt bort, kan nämligen fönstershoppingen räknas som motion. Intervallträning, närmast.
Det blev inga skor idag, men många fina sådana har jag sett. Några har jag dessutom provat. Ibland räcker det för att tillfredsställa det lilla suget efter glamour jag kan känna då och då.
Och så lovade jag en vän att skriva något snällt om FBK, dvs ett hockeylag från Värmland, med ordet boll i sitt namn. Skulle tilltalat belgiska hockeyspelare, som spelar landhockey och inget annat.
Uppenbarligen går det jättebra för FBK, även utan boll på isen, och de är klara för semifinal i SHL. Duktigt, får en ju ändå säga. Bra jobbat!
Det har ingenting överhuvudtaget med skor att göra (klackar är vassa, det är även skridskons skena?). Men däremot är det intressant med hur olika människor (ibland, men inte alltid) fastnar för olika intressen och kan ägna dem oerhört mycket tid, koncentration och pengar. Ishockey för några, även om det handlar om att heja fram ett lag, vackra skor för andra. Vissa spelar massor med spel, andra syr, ytterligare andra springer maratonlopp. Vad skönt att vi är olika!
Det blev inga skor idag, men många fina sådana har jag sett. Några har jag dessutom provat. Ibland räcker det för att tillfredsställa det lilla suget efter glamour jag kan känna då och då.
Och så lovade jag en vän att skriva något snällt om FBK, dvs ett hockeylag från Värmland, med ordet boll i sitt namn. Skulle tilltalat belgiska hockeyspelare, som spelar landhockey och inget annat.
Uppenbarligen går det jättebra för FBK, även utan boll på isen, och de är klara för semifinal i SHL. Duktigt, får en ju ändå säga. Bra jobbat!
Det har ingenting överhuvudtaget med skor att göra (klackar är vassa, det är även skridskons skena?). Men däremot är det intressant med hur olika människor (ibland, men inte alltid) fastnar för olika intressen och kan ägna dem oerhört mycket tid, koncentration och pengar. Ishockey för några, även om det handlar om att heja fram ett lag, vackra skor för andra. Vissa spelar massor med spel, andra syr, ytterligare andra springer maratonlopp. Vad skönt att vi är olika!
onsdag 19 mars 2014
nära ögat
Ojoj, ska det bli ett blogginlägg idag är det bäst att sätta fart!
Jag är i Göteborg. Här är det regnigt och blåsigt och folk pratar lustigt, och jag har inte ätit några räkor än fast jag har hört att man borde det. Fast ljudet av spårvagnen utanför fönstret känns lite som hemma.
I morgon blir det TUR-mässan med andra utlandskyrkomänniskor. Det ska bli görskôj (kolla, jag anpassar mig!). Och så har jag fått träffa Susanne, och det var alldeles för länge sen och väldigt trevligt. Förlåt, görtrevligt.
Så. God natt!
Jag är i Göteborg. Här är det regnigt och blåsigt och folk pratar lustigt, och jag har inte ätit några räkor än fast jag har hört att man borde det. Fast ljudet av spårvagnen utanför fönstret känns lite som hemma.
I morgon blir det TUR-mässan med andra utlandskyrkomänniskor. Det ska bli görskôj (kolla, jag anpassar mig!). Och så har jag fått träffa Susanne, och det var alldeles för länge sen och väldigt trevligt. Förlåt, görtrevligt.
Så. God natt!
fredag 7 mars 2014
en kvinnlig präst?
De flesta av de många kommentarer jag fått i egenskap av den uppenbarligen underliga kombinationen präst och kvinna försvinner efter hand. Jag skrattar till eller irriterar mig, och glömmer.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.
Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".
Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).
Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.
Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".
Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).
Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.
onsdag 1 maj 2013
en middagskonversation (eller "vad som händer när rollspelare gifter sig med präster")
Dottern geggar med vaniljsåsen, formar någon slags mönster.
Dottern: "Vad ser det här ut som?"
Jag: "En pilgrimssymbol, en mussla."
Maken: "Cthulhu. Eller ett tassavtryck från en utomjordisk ödleras som håller på att ta över jorden."
Jag: "Det skulle också kunna vara en vänlig utsträckt hand."
Ibland finner jag extra stöd i Första Korinthierbrevet 7:14: "Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru" ;)
Dottern: "Vad ser det här ut som?"
Jag: "En pilgrimssymbol, en mussla."
Maken: "Cthulhu. Eller ett tassavtryck från en utomjordisk ödleras som håller på att ta över jorden."
Jag: "Det skulle också kunna vara en vänlig utsträckt hand."
Ibland finner jag extra stöd i Första Korinthierbrevet 7:14: "Ty mannen som inte tror har helgats genom sin hustru" ;)
upstairs downstairs
Som "alla andra" har vi fastnat i Downton Abbeys garn. Intriger, vackra kläder, fantastiska repliker, omöjlig och möjlig kärlek, samhällsomstörtande - alltihop finns där, och i dess mitt den oöverträffade McGonagall änkegrevinnan lady Violet, spelad av Maggie Smith. En blick, ett lätt skakande på huvudet, och hon förvandlar vilket meningsutbyte som helst från ett platt växlande av repliker till ett darrande tassande över minerade isflak. Mästerligt!
tisdag 23 oktober 2012
frestelse och habegär
Det är illa när man sitter och ler drömskt mot skärmen (ja, en sådan laptop som är prydd med en bild av en frukt) för att man tittar på en video om en ny, liten, fruktprodukt. Men den är ju så fin! Och så liten! Och jag gillar ju hur de funkar, och nej, hela den svartsjuka, bevaka-varumärket-och-bara-våra-grejer-får-användas-attityden bekymrar mig i ärlighetens namn nästan inte alls.
Men jag behöver den ju inte. Inte alls. Nästan. Fast den skulle ju vara bättre att läsa böcker på än vad frukt-telefonen är, det skulle den. Och det är trots allt snart jul.
Suck. Det är alltså inte helt otroligt, tydligen, att den där frukten i den där trädgården, som erbjöds den där kvinnan, faktiskt var ett äpple. För nog är det en allvarlig frestelse, det här.
(Men bara så att vi alla är överens, så vill jag påpeka, för formens och allmänbildningens skull, att Adam var där med henne när hon blev övertalad, och han sade inte ett knyst. Inte ett knyst. Trots att han var den som först fick reda på att trädet och dess frukter var verboten. Kolla upp det själva, om ni vill, 1 Mos 3:6. Alltså - hon blev lurad. Jag vill ha en sådan här tröja.)
Men jag behöver den ju inte. Inte alls. Nästan. Fast den skulle ju vara bättre att läsa böcker på än vad frukt-telefonen är, det skulle den. Och det är trots allt snart jul.
Suck. Det är alltså inte helt otroligt, tydligen, att den där frukten i den där trädgården, som erbjöds den där kvinnan, faktiskt var ett äpple. För nog är det en allvarlig frestelse, det här.
(Men bara så att vi alla är överens, så vill jag påpeka, för formens och allmänbildningens skull, att Adam var där med henne när hon blev övertalad, och han sade inte ett knyst. Inte ett knyst. Trots att han var den som först fick reda på att trädet och dess frukter var verboten. Kolla upp det själva, om ni vill, 1 Mos 3:6. Alltså - hon blev lurad. Jag vill ha en sådan här tröja.)
tisdag 25 september 2012
Till alla evil overlords
Här är listan av do's och don't's. Ni vill inte missa detta. Hela Den Stora Planen vilar på detta.
lördag 22 september 2012
brysselkål
Jag har bara dåliga minnen av brysselkål. Mosiga, överkokta små bittra kålhuvuden, påtvingade en av välmenande äldre släktingar, eller en oförstående matatant.
Följaktligen beslutade jag mig i kväll för att nu skulle familjen få äta brysselkål! Med logiken "det kan bara inte vara så äckligt om man bara tillagar det på rätt sätt" traskade jag till affären och köpte en påse, och väl hemma tittade jag på de recept på Pinterest som hade med brysselkål att göra, och fastnade för det mest idiotsäkra: ugnsstek de små rackarna med vitlök, olivolja och citron, och riv sedan parmesanost över.
Allt blir ju faktiskt bättre med citron, vitlök och parmesan. Det är en universell sanning i stil med "allt blir bättre med (kalkon)bacon".
Och nog blev de bättre än de tidiga barnaårens skräckmos. På samma sätt som torsk är mycket godare än det där som serverades i 80-talets skolmatsalar (innan alaska pollock och hoki tog över, och alla fattade att torsk minsann var fina och utrotningshotade grejer), och broccoli är riktigt gott när det inte serveras sönderkokt till en blekgrön gegga.
Men det är klart. Nog var det helt ok med brysselkål såhär, men trots allt kommer det inte serveras så himla ofta. Om jag inte kan hitta något annat recept? Kanske med bacon?
tisdag 4 september 2012
drömsurfar
tisdag 21 augusti 2012
ska man bli officiell?
Funderar här på utbildningsveckan, efter tillfrågan, om jag skulle ta och bli officiellt bloggande, via Svenska kyrkan?
Vad innebär det för känslan av måste och borde? (rätt mycket)
Vad innebär det för innehåll? (inget, misstänker jag)
Skulle det få mer fart på bloggen? (mycket möjligt)
Och så är det ju trots allt bara några år. Fast det är ju en evighet i Internetsammanhang. Vojne, vojne, så mycket att tänka på. Och bara det här, att sitta här och blogga om att blogga, hur navelskådande och meta är inte det då?
Vad innebär det för känslan av måste och borde? (rätt mycket)
Vad innebär det för innehåll? (inget, misstänker jag)
Skulle det få mer fart på bloggen? (mycket möjligt)
Och så är det ju trots allt bara några år. Fast det är ju en evighet i Internetsammanhang. Vojne, vojne, så mycket att tänka på. Och bara det här, att sitta här och blogga om att blogga, hur navelskådande och meta är inte det då?
tisdag 17 juli 2012
saker som man kan hoppas på ibland
Kiviks marknad. Ändlösa rader med rökt korv, foppatoffelkopior, haremsbyxor och minimunkar, varvat med stånd där den ena eller andra ideologiska grupperingen försöker övertyga om sina åsikter. Scientologerna lät, som vanligt, mig passera utan att ens försöka ge mig en broschyr. Antar att jag antingen ser mycket avstressad ut, eller så anar de att det inte är en bra idé att ens försöka.
Det var dock onekligen rätt synd att de inte stod bredvid Humanisterna. Då skulle jag nog kunnat tänka mig stanna för att se på. Så, nästa år, snälla Humanister och Dianetiker, för allas vår skull - ideologi-battle? Och när vi ändå håller på och hoppas skulle det ju vara en smula underhållande med "Patrioterna" och FI bredvid varandra också.
Ja, det är sådant man kan bry sin hjärna med på semester. Sådant och hur mätt man är, hur mörkt det är här på landet, hur himla tidigt alla verkar gå och lägga sig och att det verkar vara belgisk (läs våt) sommar även här. Jaja. Fast det är klart, om man går och lägger sig nu blir det morgon snarare, vilken kommer att medföra surdegslevain från Vendel till frukost, och en tripp till Malmö för att hälsa på käraste församlingen och sedan äta tapas med bästaste vännen. Det är ju rätt så bra det. Rätt så jättebra.
Det var dock onekligen rätt synd att de inte stod bredvid Humanisterna. Då skulle jag nog kunnat tänka mig stanna för att se på. Så, nästa år, snälla Humanister och Dianetiker, för allas vår skull - ideologi-battle? Och när vi ändå håller på och hoppas skulle det ju vara en smula underhållande med "Patrioterna" och FI bredvid varandra också.
Ja, det är sådant man kan bry sin hjärna med på semester. Sådant och hur mätt man är, hur mörkt det är här på landet, hur himla tidigt alla verkar gå och lägga sig och att det verkar vara belgisk (läs våt) sommar även här. Jaja. Fast det är klart, om man går och lägger sig nu blir det morgon snarare, vilken kommer att medföra surdegslevain från Vendel till frukost, och en tripp till Malmö för att hälsa på käraste församlingen och sedan äta tapas med bästaste vännen. Det är ju rätt så bra det. Rätt så jättebra.
söndag 25 mars 2012
kaffe
Man är lite bortskämd hemma i Sverige, det är bara att inse. Med kaffet då.
Resten av världen (nåja, många ställen i alla fall) verkar tycka att svagt kaffe är gott. Eller rättare sagt, de gillar inte kaffe i någon större utsträckning, vilket inte är så konstigt eftersom det bara inte går att hitta starkt gott kaffe överallt. Jag skulle också tycka kaffe var äckligt om det var så svagt att jag kunde se botten av koppen.
Belgien är, besvärande nog, inget undantag.
Här betyder café ett ställe där man kan dricka öl. Det går knappt att få tag i en caffe latte, utan de kaffe-med-mjölk-alternativ som erbjuds är allmänhet maskinproducerade latte macchiato, lait russe (som är det närmaste en "latte" det går att komma) eller cappuccino. Och i stort sett alltid är kaffet alldeles för svagt. På favvokaféet Aksum (där de har riktigt gott etiopiskt kaffe) höjde de på ögonbrynen när jag bad om en extra shot i min latte, och sade "Alltså, med tre shots?!". Det blev den godaste caffe latten hittills.
Men häromdagen sprang vi på ett annat, nytt-för-oss, kaffehak: Corica. Där har de 25 olika sorters kaffebönor, och allt är tillgängligt för provdrickning. En cappuccino där går lös på lite mer än vanligt, men då får man å andra sidan italiensk service (smånonchig men charmig och effektiv. Ja, effektiv. Italienare gillar sitt kaffe) och goda råd. Sist gick vi därför därifrån med ett halvt kilo Harar-kaffe. Mums!
Resten av världen (nåja, många ställen i alla fall) verkar tycka att svagt kaffe är gott. Eller rättare sagt, de gillar inte kaffe i någon större utsträckning, vilket inte är så konstigt eftersom det bara inte går att hitta starkt gott kaffe överallt. Jag skulle också tycka kaffe var äckligt om det var så svagt att jag kunde se botten av koppen.
Belgien är, besvärande nog, inget undantag.
Här betyder café ett ställe där man kan dricka öl. Det går knappt att få tag i en caffe latte, utan de kaffe-med-mjölk-alternativ som erbjuds är allmänhet maskinproducerade latte macchiato, lait russe (som är det närmaste en "latte" det går att komma) eller cappuccino. Och i stort sett alltid är kaffet alldeles för svagt. På favvokaféet Aksum (där de har riktigt gott etiopiskt kaffe) höjde de på ögonbrynen när jag bad om en extra shot i min latte, och sade "Alltså, med tre shots?!". Det blev den godaste caffe latten hittills.
Men häromdagen sprang vi på ett annat, nytt-för-oss, kaffehak: Corica. Där har de 25 olika sorters kaffebönor, och allt är tillgängligt för provdrickning. En cappuccino där går lös på lite mer än vanligt, men då får man å andra sidan italiensk service (smånonchig men charmig och effektiv. Ja, effektiv. Italienare gillar sitt kaffe) och goda råd. Sist gick vi därför därifrån med ett halvt kilo Harar-kaffe. Mums!
fredag 24 februari 2012
semmelgalenskap
Jag är ensam präst i tjänst den här veckan. Och husmor är också iväg. Och det har gått alldeles utmärkt, with a little help from my friends.
Harriet kom hit och hjälpte till med luncherna tisdag och torsdag, vilket var himla bra. Maken gjorde en hjälteinsats. Framförallt tisdag var rätt galen. Fet-tisdag, alltså. Vi gjorde och sålde ungefär 100 semlor. Under resten av veckan har kanske 70 gått. Och igår sålde vi också en och annan prinsess-semla, för att fira Estelle lite grann (och alla andra bebisar, jag har inte gått och blivit rojalist. Bara glad över en nyfödd bebis.)
Och så är det fasta. Målsättningen den här gången är att hålla mig ifrån allt vad kanelbullar och andra bakade godsaker heter, samt choklad, och dessutom försöka be laudes och completorium varje dag. Det där sista har inte riktigt kommit igång, får jag erkänna. Jag är inte så from på morgnarna. Men completorium blev det igår kväll i alla fall, och det är i alla fall något.
Och så en fin lila bild, bara för att det är fasta. Titta så många fasteklädda människor. Kolla framförallt in Antjes fina purpurfärgade strumpbyxor. Välmatchat! Den skäggige karln mellan Eva och Antje är min nuvarande biskop, Sven Bernhard Fast. Lustigt med Stockholm, Visby och Lund så där bredvid varandra, mina tre senaste stift. Fattas bara att Hans Stiglund, Luleåbiskopen, skulle stått med dem också. Jaja, man kan inte få allt.
Harriet kom hit och hjälpte till med luncherna tisdag och torsdag, vilket var himla bra. Maken gjorde en hjälteinsats. Framförallt tisdag var rätt galen. Fet-tisdag, alltså. Vi gjorde och sålde ungefär 100 semlor. Under resten av veckan har kanske 70 gått. Och igår sålde vi också en och annan prinsess-semla, för att fira Estelle lite grann (och alla andra bebisar, jag har inte gått och blivit rojalist. Bara glad över en nyfödd bebis.)
Och så är det fasta. Målsättningen den här gången är att hålla mig ifrån allt vad kanelbullar och andra bakade godsaker heter, samt choklad, och dessutom försöka be laudes och completorium varje dag. Det där sista har inte riktigt kommit igång, får jag erkänna. Jag är inte så from på morgnarna. Men completorium blev det igår kväll i alla fall, och det är i alla fall något.
Och så en fin lila bild, bara för att det är fasta. Titta så många fasteklädda människor. Kolla framförallt in Antjes fina purpurfärgade strumpbyxor. Välmatchat! Den skäggige karln mellan Eva och Antje är min nuvarande biskop, Sven Bernhard Fast. Lustigt med Stockholm, Visby och Lund så där bredvid varandra, mina tre senaste stift. Fattas bara att Hans Stiglund, Luleåbiskopen, skulle stått med dem också. Jaja, man kan inte få allt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)