hoppsansa

Missade att blogga igår. Det blev liksom lite intensivt med jobb och packa och resa och komma hem till vänner i Malmö. Antar att jag nu helt och hållet har misslyckats med #blogg100, men sånt är livet.

I alla fall sitter jag nu i svägerskans kök på skånska sydkusten och lyssnar till de glatt pladdrande kusinerna ute i vardagsrummet och känner hur trött jag är. När jag tillåter mig sakta ner lite grann kommer den totala tröttheten smygande. Blir nog en del sovande den här veckan, mellan lite tittande på bil och körande, och lite skrivande för ett spännande projekt, och lite ritande/målande till andra projekt. Och så en del umgänge med vänner och familj.

Det blir bra, det här.

nära ögat

Ojoj, ska det bli ett blogginlägg idag är det bäst att sätta fart!

Jag är i Göteborg. Här är det regnigt och blåsigt och folk pratar lustigt, och jag har inte ätit några räkor än fast jag har hört att man borde det. Fast ljudet av spårvagnen utanför fönstret känns lite som hemma.

I morgon blir det TUR-mässan med andra utlandskyrkomänniskor. Det ska bli görskôj (kolla, jag anpassar mig!). Och så har jag fått träffa Susanne, och det var alldeles för länge sen och väldigt trevligt. Förlåt, görtrevligt.

Så. God natt!

ibland är det bara jättesvårt

Jag är en vandrare. Tycker om att resa och prova nya saker, har egentligen många hem och ingen riktig plats som betyder mer, annat än den där de jag älskar är.

Så jag reser, hattar fram och tillbaka. Min familj vinkar farväl och välkomnar hem, medvetna om att den här flyktiga människan inte skulle vara lycklig på en enda plats i alla sina dagar.

Men idag var det svårare att åka än på länge. Jag ska på styrelsemöte för facket och på kollektivavtalsförhandling, det är viktigt och roligt, men när min rödgråtna dotter borrade in ansiktet mellan min axel och hals och snyftande protesterade mot att jag skulle åka...då kändes resan inte särskilt viktig. Just nu, just idag, önskar jag att jag vore stadig och rotad. Och jag önskar att jag vore hos henne.

Blogg100: en resa till

Hundra blogginlägg i hundra dagar. Bered er på många kortisar.

Idag har jag kommit hem från ännu en Sverigeresa. Det har blivit en del, tror knappt jag någonsin har varit lika mycket i Uppsala som under de här åren i utlandet. Lite skojigt. Och jag har nästan ingenting emot det alls, jag trivs verkligen med att vara på resande fot. Om jag hade fått ha med mig alla jag älskar så hade det varit perfekt.

Den här gången blev resan inte alls som tänkt, själva huvudanledningen ställdes in med otroligt kort varsel. Tiden går dock alltid att fylla, och det blev en lång lunch med en god medmänniska som är mycket stöd för mig, och ett möte med bra kollegor på eftermiddagen, och sedan trevlig middag och avslappnad gitarrkonsert med vänner och bekanta. Jag kan helt enkelt inte klaga särskilt mycket. Jag är välsignad med fantastiska människor runtomkring mig.

plötsligt sådär bara

Undrens tid är inte förbi. Jag bloggar igen.
Det är ju så tokigt lätt att glida ur rutinen, och så blir det längre och längre emellan, och mer och mer som kunde skrivas om, och tröskeln blir högre.
Så, ja, jag överraskade mig själv med att bara plötsligt logga in och börja skriva. Ursäkta om det blir osammanhängande och pladdrigt.

I vilket fall som helst har jag faktiskt en Ursäkt. Med stort U.
Under november och december hattade jag tur och retur till Uppsala/Stockholm med ett par veckors mellanrum för att gå en kurs på Pedagogen i Uppsala (Ledning av kunskapsprocesser i organisationer, eller något annat superklämmigt). Kursen var faktiskt rätt intressant, men den är inte egentligen i sig anledningen till detta resande. Den riktiga anledningen är att den är den sista kurs jag behöver ta för att ta min magisterexamen i ledarskap.

Sista kurstillfället var 7/1, och både innan dess och efter har jag hållit på och läst en massa, transkriberat en intervju, samt skrivit en kursuppgift. Jag har helt enkelt varit för upptagen med att förkovra mig för att skriva något här. Eller för trött.

I alla fall. Pladdrigt var det ja. Idag skickade jag arbetet till mitt intervjuobjekt, och när hen har godkänt citaten skickar jag in det till universitetet. Blir det sedan godkänt (vilket jag tror) har jag en trevlig liten Fil Mag! Hurra!

Annat nytt på Maria-fronten är att jul och nyår var mysiga, vi tar gärna emot besök under våren (det var inga, hör ni det, INGA besök i höstas! Inte ok.) och vi sparar pengar som små blå för att kunna åka till USA i sommar. Nog för nu. Jag lovar att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Over and out.

en sommar, många möten (långt!)

Det finns så mycket att säga och skriva om den fantastiska sommaren jag har haft att jag inte riktigt vet var jag ska börja.
Allt började när vännen J kom hit för att hälsa på. Det var strax efter schlagergalenskapen var över, och vi hade några fantastiska dagar ihop med utforskande av diverse ölrelaterade platser.

Och sedan åkte vi till Luther500-festivalen ihop, där jag träffade flera gamla vänner, och fick nya. Det var en härlig vecka med musik, skratt, gudstjänster och en del öl. Minnesota är plötsligt en plats jag vill besöka, bara det!

Sedan åkte jag hem, men inte ensam, utan i sällskap med underbara P och C. De stannade hos oss i tio dagar. Vi gjorde utflykter, åt god mat, pratade och pratade ännu mer, och när de åkte kändes det som att de tog en stor bit av mitt hjärta med sig.

Några dagar till förflöt, och sedan blev det semester på riktigt och familjen packade de stora väskorna och åkte till Malmö. En vecka där, i lånad lägenhet (tack R och F!), med vänner och familj följdes av en knapp vecka i Hjärup, i lånat hus (tack J och J!), med fler vänner och familj. Underbara, ljuvliga dagar vid poolen tillsammans med N och L fyllde på värme i hjärta och själ.

Och sedan åkte jag till USA och sommarens stora äventyr. Vännen J och jag landade i New York City, där vi bodde i ljuvliga Alma Matthew's House i West Village en natt innan vi tog en Greyhoundbuss till Philadelphia. Där väntade M och M. De upplät sitt vardagsrum till de invaderande svenskorna, och dagen efter upplät M även sin predikstol till J.

Och sedan hoppade vi in i vännen As bil och körde i en massa timmar, ända ner till Lovingston, Virginia, där ytterligare en vän bor. Vi utfordrades och sov, pratade och skrattade, och drog iväg igen, mot Nashville och The Young Clergy Women Projects sommarkonferens.
Fem dagar av funderande och samtalande tillsammans med knappt sjuttio andra prästvigda kvinnor under 40 år, det är ett privilegium att få vara med om! Och Vanderbilt är fint, och Nashville galet och roligt, och jag fick vara med några av mina underbara vänner som jag träffar alltför sällan.

Men till slut tog även de dagarna slut, och vi körde hela vägen tillbaka till Philadelphia i ett svep. Samtalsämnena i bilen, med två svenskkyrkliga präster, en episkopal präst och en presbyteriansk pastor, rörde sig mellan himmel och jord, men sällan långt ifrån det skandalösa. Vi skrattade genom flera stater.

J åkte hem dagen efter, medan jag stannade hos M och M i Philadelphia. Jag predikade och assisterade i Ms kyrka, och passade på att utforska stan. Sköna dagar av vandringar, med trevliga kvällar i gott sällskap.

Det är inte långt till New York från Philadelphia, endast två timmar med buss, så jag bestämde mig tidigt för att åka upp på en dagstripp. Men sedan kom sommarens största överraskning när P och C från Seattle beslöt sig för att flyga över hela kontinenten för att tillbringa några dagar med mig! Vi vandrade Manhattan upp och ner, besökte Ground Zero, åkte upp i Empire State Building och gjorde en massa andra saker, och dagen efter följde de med mig ner till Philly för att träffa M och M, och andra vänner.

När jag åkte hem var jag mätt på intryck, lycklig över alla mina vänner och längtade efter min familj.

De mötte mig på stationen i Stockholm, och jag grät ner i dotterns hår. Vi bodde hos J, och gjorde härliga, och läskiga, saker i några dagar.

Sedan åkte familjen smärtsamt nog till Bryssel, medan jag stannade för att gå på utlandskyrkans stora konferens. Den var riktigt bra, och det var roligt att träffa alla vänner och kollegor från hela världen, att få nya vänner och fördjupa andra vänskaper. Och en glädje att få vara med och sända ut nya kollegor.

Men gissa om det var skönt att komma hem i måndags! Nu är jag redo för rutiner och cafébesök och gudstjänster!

connecting the dots

It took a long convo with dearest P to make me start to see the connection between the stuff that's been bothering me lately. The embodiment of faith, and my thoughts on church as family and today's jumbled feelings when saying goodbye to P and C, they all connect.
On top of this came a visit to the béguinage/begijnhof in Antwerp. We just walked past it, and there they were, beautiful little buildings around a quiet courtyard, previously inhabited by a religious sisterhood. Sisters who, without taking vows, chose to live and pray together.

I think all of it is about a deep yearning for a life that is marked by community and wholeness.

Cliché? Maybe. But living with other, beloved adults in our little apartment for ten days, without feeling the least bit tired of them or wishing for more solitude, I know I want more of that. I want more of the village and less of the island. I don't believe we are created to live in tiny little insular units, only consisting of parents and children. I believe children benefit from having many adults around (and children), by being raised by a community and not by persons.
And I believe this is the way church should function, too.

Church should be the "place" where you rest, where you find strength and support, where you live and eat and laugh and pray together, so that you can go out from there to serve others and tell the good news. Church is not the place where we believers gather to feel better about ourselves, or a place we should look down upon others for not being a part of. It is not an organization foremost, nor a building, nor a number on a membership report. Church is community, family, something we live instead of a place. It is the feeling of presence, a gathering of wanderers who are willing to let the Holy Spirit roam within and without them.

Yeah, I guess I am a hippie. And yeah, I guess maybe I am talking about a utopian vision here.
But I long for a sense of being whole. I long for the presence of my loved ones. I long for laughter and long conversations about faith. I long for sharing. And however much I love my husband, I long for a community bigger than the two, and counting my daughter three, of us.

Some of this is actually found here, in our little congregation, best felt and heard and tasted during Wednesdays, at dinner, when children run around, adults sit and talk and we end the day with Mass. Taste and see, God is good. But in some ways, we still have a long walk ahead of us. And no matter what, my dearest, most wonderful friends still live halfway across the planet. And today I ache for their presence, and for the sense of holy, thoroughly beer-filled, space they brought with them.

I love you, C. I love you, P. You have been, and are, blessed Presence to me.

smaka och se att Gud är god

De sista skälvande timmarna på Kreta är här.
Jag sitter på terrassen och ser ut över ett gråblått oroligt hav. Det blåser och regnar, men det är varmt. Doften av jord och jasmin fyller luften. En arg tupp gal i protest borta vid klostret.

Dagarna här har varit en glimt av paradiset. Det är som att hinnan mellan himmel och jord är tunnare på det här stället. Flera gånger har mina ögon tårats när den överväldigande känslan av riktighet, av helhet, har drabbat mig. Prosopos me prosopos, ansikte mot ansikte.

För en stund sedan började jag ta mina inre farväl, och tänkte att resan tillbaka till verkligheten börjar nu. Men är det så? Kanske är detta verkligare? I alla fall är detta en oas, en plats jag kommer att återkomma till.

Med mig hem bär jag en citron jag plockade igår, en liten flaska kretensisk likör, en påse rökelse från Athos och traktens goda olivolja. Och ett hjärta fullt av längtan och lugn. Smaka och se, dofta och hör. Gud är god.

Så småningom kommer det funderingar här, om dofter och smaker och tillbedjan med allt jag är. Men nu får det räcka med två bilder. I S:t Makarios grottkapell firade vi mässa i morse, och aldrig har orden "mötesplats mellan himmel och jord" känts starkare.

kreta!

I morgon sätter jag mig på flyget mot Kreta och tre dagars retreat på OAC.
Nej, det är inte det minsta synd om mig.

Utlandskyrkans (dvs Visby stifts) biskop Sven-Bernhard ska leda retreaten och jag ser fram emot att lära känna honom lite bättre. För att inte tala om hur jag ser fram emot de 24-26 grader det kommer att vara, och tystnaden, och den grekiska maten.

Nej, som sagt. Inte det minsta synd om mig. Tänkte att jag ska läsa och skriva en del också. Och be, förstås. Ja, det blir bra det här.

Och på tal om tystnad (nu blir det långsökt) så är det väldigt tyst i rymden för det mesta. Men där Soyuz susar fram är det ljuv musik. Är nog en smula förälskad i kommendör Chris Hadfield, trots att han har mustasch.

2012

This is the time of year when best of-lists show up everywhere, and recaps are the melody of the day. I'll do one too, and I decided to do it in English so that those friends of mine who do not read Swedish very well (silly people) might be able to see what I write about them.

Because, yeah, this is of course a lot about friendship.

But first thing's first.

2012 was the year when I moved abroad. THE adventure, so far. We've been talking about it often, my husband and I, but it has always been one of those "maybe someday we'll"-things. This, however, is the year it happened. Sure, not to any exotic location, but away. To Belgium. Two foreign languages (formally three, counting the small German minority here too), a different sense of how things are done, new food and sights. A city, Brussels, we fell in love with and and the joy of living two hours or less from most parts of central Western Europe.

Strangely enough, 2012 was also a year of utter normalcy. I have baptized children, talked to people, sung the litany, baked bread and talked about God with teens. My husband has taught his pupils about the how's and why's of history, religion, geography and civics, and our daughter has gone to school, made friends and played a lot. And grown about a meter or two in height. We have all spent time with friends, made journeys and had good food. Been sick a little, have had fun. But all of this in a country where we barely had spent any time at all before moving here for three years.

The highs, then (except for the move):
TYCWP conference in Chicago: I not only met friends from before, but made new ones (Mariclair, I am so coming to see you in summer!) and strengthened other friendships (looking at you here, Vance). I hope to see many of you in Nashville this year.
The Poulsbo connection: Wonderful and amazing Cheryl and Paul. I love you, and I really look forward to seeing you in summer! It was great spending time with you, and getting to meet the others from Luther 500, and of course Kirsten and Todd.
Harry Potter experience: Holy cow. That place is amazing.
Choir: Joining the choir here in church in September probably helped me escape NO-I-don't-want-to-wake-up-VEMBER relatively unscathed.
New friends: Mattias, Malin and family, Gunnar and family. People at church, people in other places.
Old friends: I miss you desperately, but I am so happy for all the visits we have received. Nene and Loe, we already miss you. As a matter of fact, you totally should live here. The rest of you, get cracking. The Ormes couple are in the lead.
Obama: That election thing? Yeah, I wasn't really worried. *ahem*
Travel overall: 12 countries. Just sayin'. There won't be 13 this year.

I am pretty convinced there should be much more on this list.

The lows:
Violence: Come on, people. Stop killing each other. And stop saying stupid, hurtful and mean things, because that kind of vitriol also hurts, and makes for a great breeding ground for physical violence. And please get rid of those assault weapons.
Stupidity: Just because you're allowed to say something doesn't mean you should. Just because something is tradition doesn't mean it's automatically great. Think!
Disasters: Friends being hit by horrible misfortune, countries and cities hit by disasters. Please God, let this year be one of peace.

 I don't want to add more, even though I am sure I could if I thought about it.

So, 2013, I am ready. Bring it! There will be awesome things happening this year, I know it.

facket och annat skoj

När jag flyttade utomlands i våras, blev jag strax uppringd av valberedningen för Kyrkans Akademikerförbunds utlandskrets, och efter mycket smicker övertalad att ställa upp som styrelseledamot. Eller, faktiskt, suppleant, men i alla fall.
Jag har alltid varit medlem, men emellanåt funderat på om det verkligen varit något för mig, det här med facket. Ibland har jag ogillat uttalanden eller mina representanter, och till och med övervägt att gå ur. Jag stannade eftersom jag tror att det är viktigt med solidariska föreningar som tillsammans jobbar för att göra våra arbetsplatser bättre. Det är ju ingen hemlighet att kyrkan är en rätt usel arbetsplats emellanåt, och de förväntningar som ställs på dem som arbetar i Svenska kyrkan kan vara riktigt orimliga. Där är facket viktigt, för stöd i kampen att göra den grundläggande uppgiften - att sprida Guds rike - det som vi lägger vår kraft på, inte interna stridigheter och taskig arbetsmiljö.

I alla fall.

Som styrelsemedlem i ett land nära Sverige och med täta förbindelser dit kom jag att hamna i förhandlingsdelegationen. I slutet av förra veckan åkte vi, ordförande Ann-Katrin och jag, till Uppsala för att förhandla löner med arbetsgivaren. Och det var riktigt kul! Ett spel, med turer hit och dit, telefonsamtal, enskilda samtal då och då, argumenteringar och siffror. Vi lyckades ok, vi fick upp arbetsgivarens bud lite grann, och framförallt såg vi till att det satsades på en del medarbetare som har oresonligt låg lön i jämförelse med andra med likvärdiga utvärderingar och uppgifter. Det kändes viktigt och bra att sitta där.

Det var ju inte helt lätt att ta sig till Sverige (snöstormen gjorde att jag strandades ett dygn i Amsterdam), men det var fint och vitt när jag kom fram. Och så fick jag julshoppa väsentligheter som Nyåkers pepparkakor (sorry, IKEA, era håller verkligen inte måttet) och kalkonprinskorv, samt träffa flera vänner.
Vilken härlig liten utflykt!

uppsala och stort möte

Fredag-lördag var jag i Uppsala och ärkebiskopens möte för barn och unga.
1100 kyrkoarbetare, frivilliga, representanter från andra organisationer och samfund träffades, lyssnade på föredrag och tal, åt, firade gudstjänster, sjöng och gick på seminarier.

Det var bra dagar. Jag njöt av att träffa gamla och nya vänner och göra nya bekantskaper. Det var härligt att känna sig som en i en stor skara som bryr sig om och kämpar för barns och ungas framtid och nutid. Många av föreläsarna och inspiratörerna var fantastiska och tankeväckande. Under estradprogrammen vill jag särskilt framhålla Morgan Alling, Lars H Gustafsson, ärkebiskop Anders Wejryd och framförallt Dogge Doggelito (!). De delade med sig av erfarenheter, var öppna med vad och vem som burit dem genom det svåra och förmedlade hopp. Seminarierna var, enligt twitterflödet (hashtag: #äbmöte), också fulla av klokskap och erfarenheter, och det gällde också de som jag var med på.
Och konferensväskan var full med finfina böcker som jag snart ska kasta mig över (efter basaren *host*).

Med det sagt, fanns det också sådant som kunde varit bättre:
Tekniken strulade på alla panelsamtal jag var på.
Flera som jag pratade med kände att det var väl prästtungt i panelerna.
Gäster från andra organisationer och samfund var utelämnade till att klara sig själva i denna enorma sjö av internskvaller och återknytande av bekantskaper som det blir när svenskkyrkliga från alla hörn träffas.
Man kanske borde fundera ännu ett varv vad gäller om det ska serveras alkohol på ett möte som handlar om barns livssituation, och där just alkohol är en av de vanligaste orsakerna till att barn far illa.
Jag saknade någon form av större inspirationstorg där utställare från företag kunde blandas med organisationer och folk från församlingar som hade bra saker att berätta.
Morgonmässa 7.30? När frukosten på hotellet började serveras 8? Hm.
Och till sist, kanske den största invändningen - barns och ungas röster hördes knappt alls. Det var ett möte OM snarare än med, förvisso, men nog borde man kunnat finna vägar för att hela tiden tänka in hur de skulle kunnat vara en tydligare del. Det blir svårt att lyssna till barn när de inte är på plats.

Men, icke desto mindre, helhetsintrycket är positivt. Jag hoppas på fler sådana här möten, tror att de skulle kunna vara regelbundet återkommande och en stor kraftkälla.

Holland i bilder och tankar

Vi åkte på en liten resa, familjen och jag. Här är bilder från den.

Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.

Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!

Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.

Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.

Och sedan strövade vi fram och tillbaka. Vi åt pannkakor och drack kaffe, köpte små souvenirer här och där, och hittade lustiga små affärer. Den ovan kändes som något för vännerna i Malmö. Och så pratade vi om allvarliga saker som narkotika (det luktar verkligen marijuana överallt) och prostitution och främlingshat. Och överallt såg vi Swarte Piet, Sinterklaas medhjälpare.

Godis med Piet. Pietparuker. Black face-smink. Böcker om Sinterklaas med sin uppassare. Omslagspapper med Piet. Det fullständigt kröp i kroppen. Hur i hela fridens namn kan det gå? Är det ingen som reagerar?

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?

Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.

en londonvisit

Snabbt som ögat. Två timmar dit, två timmar hem, och däremellan: några timmar i London.
Vi, herden, kantorn och jag, var där för att introduceras i, och diskutera, förslaget till Svenska kyrkans nya handbok, som är ute på remiss från och med första advent, och där Svenska kyrkan i Bryssel är en av församlingarna.
Det var jättekul!
Som alltid förstås alldeles för lite tid att prova, och alldeles för lite tid att diskutera, men det är så roligt att träffa kollegor och vända och vrida på orden, och inse att vi är väldigt olika men ändå längtar efter och strävar efter samma mål i det här fallet - en gudstjänst som kan förmedla Guds kärlek och nåd till människor idag. Våra vägar dit kanske är olika, och vi föredrar olika språk, både talat och musikaliskt, men passionen och glädjen finns där.
Det ger hopp för kyrkan, det gör det. Ibland undrar jag om vi i våra gemensamma uttryck (som i handboken med gudstjänstordningarna) strävar efter någon slags minsta gemensamma nämnare, ordval och stämningsval som ska förarga så få som möjligt (och därmed naturligtvis förargar en massa), men det överhängande känslan är ändå en av glädje idag. Vi vill, vi hoppas, vi arbetar, vi tror.

Det är ett spännande år framför oss.

Ja, och så åt vi gott, skrattade jättemycket, formade nya vänskaper, lärde oss saker, bad och drack kaffe. Som sig bör i dessa sammanhang. Ulrika Eleonora i London (den svenska kyrkan mitt i stan) stod värdar, och gjorde det med den äran.

Och till slut - vi bodde över på Svenska Sjömanskyrkans gästhem. Kyrkan är avsakraliserad sedan mindre än en vecka, och vi tillhörde några av de sista gästerna (den håller på att säljas). Det är alltid bitterljuvt när en kyrka avsakraliseras och säljs, hur vettigt beslutet än är. Så många människor som mött hjälp och förståelse där, som gift sig och döpt sina barn, som haft sitt andliga hem, som funnit en oas i en hetsig värld där. Nu kommer den oasen snart inte finnas, och jag sörjer lite med alla dem som sörjer.

den bästa utflykten

Efter festerna kommer tröttheten.
Vi är lite småsjuka och enormt trötta alla tre. Inte konstigt, förstås, med tanke på att vi var uppe sent och gick upp tidigt under helgen. Vi var nämligen på utflykt.

Den bästa utflykten som tänkas kan, faktiskt.

När maken kom hem från jobbet (blöt som en belgisk hund som fångats mellan två gatstenar, eller nåt), och bytt kläder, fick Sofia sin sista present. En resväska. Med kläder och hennes pass och en middagsreservation samma kväll till Rainforest Café i London. Hon förstod först inte. Sedan såg hon ut såhär:

Sedan satte vi oss på tunnelbanan, krånglade oss igenom den bristande organisationen på The Channel Terminal på Gare du Midi, satte oss på Eurostar-tåget som tog oss, med endast lite säkerhetstänkorsakat krångel i Calais, till London!
Barnet var alldeles bubbligt av lycka.
Vi åt middag bland de ryckiga djungeldjuren och åskväderljuden på Rainforest Café, och sedan gick vi till vårt fina hotell (Club Quarters vid Trafalgar) och kraschade.

Morgonen efter väckte vi dottern vid den ohemula tiden 6.30, och när hon sömndrucken tänkte ta på sig kläderna som vi packat åt henne, pekade vi istället på den framhängda Gryffindor-skolkostymen. Hon förstod inte riktigt varför, men det sjönk in, minut för minut, och sedan gick det inte att hålla henne stilla. Hon studsade till bussen, studsade på bussen, studsade av den. Vi hade landat vid Warner Brothers Studio, och deras Harry Potter Experience Tour.

Ja, det var inte bara hon som var alldeles sprillig av förväntan.

Och det var bättre än förväntat. Helt fantastiskt. Miljöerna, sakerna, konsten, dräkterna, kvastarna, ja, alltihop var så fint och så magiskt och underbart. Vi ooh-ade och aaah-ade i tre timmar, innan vi var tvungna att åka därifrån. Men vi kommer tillbaka, så är det bara.
Titta bara, här är en liten film från Diagongränd:

bröllopshelg (bildspecial)

Vännerna Filip och Ida gifte sig i helgen, med benäget bistånd av mig (som präst) och maken (som best man). Sofia bidrog med att titta på. Och med att äta oförskämda mängder godis och dansa till midnatt, som sig bör.

På Bryssels flygplats Zaventem finns dessa fina muggar. En sådan kommer att införskaffas innan vi åker hem. Just nu känns det som att vi tillbringar en hel del tid på just den flygplatsen. Sämre flygplatser finns definitivt, även om det hade kunnat finnas några fler affärer.

Det vackra brudparet ler lättat efter vigseln. Och sensommarvarmt var det där utanför Rörums kyrka på Österlen.

Det här är en annan Sofia, nämligen hon som var drottning över Sverige och Norge och gift (stackars kvinna) med Oscar II. Han hade en smula svårt att hålla sig till den kungliga sängen, men barn blev det ändå, bland andra prins Eugen. Eugen målade fint (bland annat till Kirunas fantastiska kyrka). För övrigt tycker jag att min Sofia är sötare, även om drottningen har en cool plym. Den här bilden finns uppsatt på Borrby Kungsgård, där festen var.

Och här är vi. Fina, tycker jag. Flor har jag aldrig haft förr, men det var kul och uppskattat. Mer flor till folket, helt enkelt. Nu sitter den lilla hatten på min Luther-staty. Han är inte lika snygg i den som jag är.