sluttider

Long time no see...

Rapporten om den långa resan får vänta ett litet slag.

Efter många om och men, mycket hopp, och stora besvikelser, är det nu sedan ett tag tillbaka klart att vi återvänder till Sverige. Jag börjar i S:t Pauli i Malmö 1/11, och Christoffer går tillbaka till sin gamla tjänst från och med januari, och Fia börjar ännu en ny skola.
Det är inte med lätta hjärtan vi nu förbereder oss för att återvända. Vi skulle gärna ha stannat ett tag till, men det blev inte så. Beslutet låg inte i våra händer, men det vi kan göra är att göra det här så bra det bara går.

Ny personal blir det i Brysselkyrkan, och det är bra människor allihop. Det blir jättebra, det är jag övertygad om, även om jag sörjer över att inte vara en del av det.

Och ja, jag ser fram emot att komma hem till vännerna och familjer, och till en församling där det redan har visats mig stor tillit och förtroende. Det ska bli väldigt skönt. Det behövs.

Men Bryssel, mitt fina Bryssel. Alla fina människor. Livet, rörligheten, utlandskyrkolivet. Det gör ont att tänka på att det snart är över. Framtiden får utvisa om det någonsin blir utlandskyrka igen.

Om den här bloggen överlever vet jag inte än. Det har ju bloggats rätt sporadiskt, och det finns absolut en poäng med att inte avsluta helt och hållet. Vi får se.

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

döden och livet

På väg från korsvandring i Rydebäcks kyrka, slås jag, som alla långfredagar, av kontrasterna.
Stillheten och tyngden och sorgen och allvaret i kyrkan.
Och utanför: sol, barnskratt, kvittrande fåglar, människor som handlar mat och smågnabbas, påskbuketter och fjädrar till salu.
Och det skaver. Och det är som det ska vara.

Livet stannar inte för att någon dör.
De som sörjer, oavsett om vi sörjer en som varit död i knappt tvåtusen år, eller en som dött i år, lever mitt bland barnskratten och solen.

Och jag tänkte, där jag vandrande hemåt bland radhusen och villorna, att det är för barnskratten och fågelkvittret och sorgen som Han dör.
Det är för att dela allt det som är vår verklighet som Han dör.

connecting the dots

It took a long convo with dearest P to make me start to see the connection between the stuff that's been bothering me lately. The embodiment of faith, and my thoughts on church as family and today's jumbled feelings when saying goodbye to P and C, they all connect.
On top of this came a visit to the béguinage/begijnhof in Antwerp. We just walked past it, and there they were, beautiful little buildings around a quiet courtyard, previously inhabited by a religious sisterhood. Sisters who, without taking vows, chose to live and pray together.

I think all of it is about a deep yearning for a life that is marked by community and wholeness.

Cliché? Maybe. But living with other, beloved adults in our little apartment for ten days, without feeling the least bit tired of them or wishing for more solitude, I know I want more of that. I want more of the village and less of the island. I don't believe we are created to live in tiny little insular units, only consisting of parents and children. I believe children benefit from having many adults around (and children), by being raised by a community and not by persons.
And I believe this is the way church should function, too.

Church should be the "place" where you rest, where you find strength and support, where you live and eat and laugh and pray together, so that you can go out from there to serve others and tell the good news. Church is not the place where we believers gather to feel better about ourselves, or a place we should look down upon others for not being a part of. It is not an organization foremost, nor a building, nor a number on a membership report. Church is community, family, something we live instead of a place. It is the feeling of presence, a gathering of wanderers who are willing to let the Holy Spirit roam within and without them.

Yeah, I guess I am a hippie. And yeah, I guess maybe I am talking about a utopian vision here.
But I long for a sense of being whole. I long for the presence of my loved ones. I long for laughter and long conversations about faith. I long for sharing. And however much I love my husband, I long for a community bigger than the two, and counting my daughter three, of us.

Some of this is actually found here, in our little congregation, best felt and heard and tasted during Wednesdays, at dinner, when children run around, adults sit and talk and we end the day with Mass. Taste and see, God is good. But in some ways, we still have a long walk ahead of us. And no matter what, my dearest, most wonderful friends still live halfway across the planet. And today I ache for their presence, and for the sense of holy, thoroughly beer-filled, space they brought with them.

I love you, C. I love you, P. You have been, and are, blessed Presence to me.

en farvälsång

Min numera före detta kyrkoherde är en fena på att skriva om sånger. Detta är några verser från den han knåpade ihop till mig, enligt egen utsago på tåget till Ängelholm. Melodi: Salve Regina (psalm 480).

1. Var hälsad, komminister, o Maria!
En sorg att vi dig mister, o Maria!
Träd fram, församlingsbor,
och sjung er klagan stor,
sjung för henne allas "ack"!
Ack, ja, ack, ja, ack, ja, Maria!

3. Du goda predikant, o Maria!
Du fängslat barn och gammal tant, o Maria!
"Hör upp, o hörare:
Bli ordets görare!"
Detta är vårt avskedsord:
Tala, tala, tala, Maria!

4. Du älskar rit och liturgin, o Maria!
Du klär dig helst i skruden fin, o Maria!
Träd fram för altare,
och sjung din Psaltare!
Visst är du en förebild.
Före-, före-, förebild, Maria!

5. Du varit vår familjepräst, o Maria!
På det du varit allra bäst, o Maria!
Kryp fram nu barnen små,
och ni som lärt er gå,
sjung för henne da, da, da!
Dada, dada, dada, Maria!

6. Du drev med envis energi, o Maria!
En barnens egen liturgi, o Maria!
Bygg upp en kyrka fin,
för alla småbarnsglin:
Sankta Katarina!
Lek nu, lek nu, lek nu, Maria!

9. Hos oss i Malmö är det slut, o Maria!
Nu får du göra tjänst i SKUT, o Maria!
När det blir helg igen,
är du i Belgien.
Tala då till EU-folk!
EU, EU, EU, Maria!

10. Välsignelse må följa dig, o Maria!
Beskärm från Gud må hölja dig, o Maria!
Om vi får tycka till,
vi säger "Lycka till!"
Allt gott till er alla tre!
Till dig, din man, och er Sofia!

Jamen, ni förstår. Svårt tårframkallande, och skrattframlockande. Det var ju fler verser, men man ska nästan ha varit där. Och så blir det lite skrytigt att lägga ut alla tio *ler* I alla fall, vilken församling, vilken herde, vilken glädje, vilken melankoli.

good bye, farewell, auf wiedersehen, adieu

Så var det alltså definitivt.
Sista högmässan, avtackning, farväl.
Jag visste att det skulle bli svårt. Vi räknade till 13 personer som frågade mig innan hur det kändes, och varje gång svarade jag "Darrigt". För precis så var det. Jag höll knappt ihop. Men sedan var det gudstjänst, och strukturen och musiken bar mig. Fram till avtackningen förstås, när jag nästan brast igen. Jag samlade mig till nattvardsbönen, och det höll fram till utdelandet, då många tårfyllda blickar utbyttes.
Och sedan gick vi ut. Sofia ledde processionen, och jag stannade i vapenhuset och blev kramad och kindpussad tills kyrkan var tom.

Räkmacka, tal och den sedvanliga sången (jag publicerar utdrag av den snart) från arbetskamraterna. Och jag kunde inte förstå att jag faktiskt tagit det här beslutet. Hur i hela fridens namn kan man lämna människor som arbetskamraterna och församlingsborna i Slottsstadens församling? Och ändå är det så rätt. Trots allt.

Så kära vänner. Torkil, Marie, Ariane, Johan, Mats, Nicolas, Ajan, Anders, Stefan, Marlene, Robert, Aina, Anna-Karin, Angelica, Lars. Och Tommy, Bodil. Anita och Caroline. och många fler. Jag älskar er. Tack!


Och tack Udi för den vackra, vackra broschen.