happy (och trött)

Prästan här har denna helg arbetat ungefär 32 timmar och sovit ca 11 (fackligt engagerad, var det ja, host host), och kommer därför inte blogga något avancerat nu när jag till slut befinner mig hemma i familjens famn och väntar på mat. Annat än att jag är rätt nöjd med min helg ändå. Konfirmander är rätt fantastiska, faktiskt, och vi har haft mycket roligt. Och vigselpar är härliga, och det är en gåva att få finnas med på deras resa.

Och med den här fina lilla roligheten (som "alla andra" länkade till för en månad sen) checkar jag ut för dagen.

vackert förfall

Besökte Diewegkyrkogården med konfirmanderna idag. En ljuvligt förfallen, övervuxen kyrkogård av romantiskaste slag, rekommenderas varmt vid Brysselbesök!

Holland i bilder och tankar

Vi åkte på en liten resa, familjen och jag. Här är bilder från den.

Första anhalten var Rotterdam, och Svenska kyrkan där. Lena, assistent och musiker där, tog emot oss och öppnade sitt hem, och vi gullade med snörvlig bebis en stund. Sedan gav vi oss ut på stan.

Trots, eller kanske på grund av, att Rotterdam är så nytt (i stort sett allt blev bombat under andra världskriget) charmade staden oss, lite sådär underifrån. Totalt respektlös arkitektur, närheten till havet och en sanslös mix av människor gjorde vår promenad riktigt rolig.
Efteråt kollapsade vi hemma hos Lena och Mikael (präst i Svenska kyrkan i Rotterdam), lagade mat och skrattade tills det var dags att gå och lägga sig. Härlig kväll!

Dagen efter, i morse alltså, åkte vi till Amsterdam tidigt på morgonen. Staden tog emot oss med snålblåst, vackra vyer och självmordsbenägna cyklister. Vi vandrade från centralstationen ner genom kanalområdet Jordaan, för att till slut hamna i den timslånga kön till Anne Franks Hus.

Museet var drabbande. Vi grät allihop. Sofia deklarerade att hom hatade det här museet, men tillbringade mycket tid under resten av dagen med att rita Anne, och skriva om besöket och Anne Franks liv. Vi visste ju att hon skulle bli oerhört berörd, men det här är så viktigt. Jag är oerhört glad att vi lade tiden och genomled kön.

Och sedan strövade vi fram och tillbaka. Vi åt pannkakor och drack kaffe, köpte små souvenirer här och där, och hittade lustiga små affärer. Den ovan kändes som något för vännerna i Malmö. Och så pratade vi om allvarliga saker som narkotika (det luktar verkligen marijuana överallt) och prostitution och främlingshat. Och överallt såg vi Swarte Piet, Sinterklaas medhjälpare.

Godis med Piet. Pietparuker. Black face-smink. Böcker om Sinterklaas med sin uppassare. Omslagspapper med Piet. Det fullständigt kröp i kroppen. Hur i hela fridens namn kan det gå? Är det ingen som reagerar?

Många tankar snurrar i huvudet just nu. Länder som berömmer sig om att vara frihetens bastioner, sådana som Holland och Danmark, hur kommer det sig att denna frihet alltid måste uttrycka sig i termer av rasistiska påhopp, lagstiftning, partier och "rätten" att fullständigt strunta i de ärr som århundraden av förtryck och kolonialism har lämnat? Hur kommer det sig att den enes frihet att röka på är viktigare än den andres trygghet att inte utsättas för frestelse? Jag har inga svar, men det bekymrar mig. Var tog solidariteten vägen?

Ja, jag är politiskt korrekt. Och stolt över det.
Otto Frank, Annes pappa, får avsluta det här, för det kan inte sägas bättre.

Biskopsvigning

Jag var i Uppsala för att bli utlandskyrkoutbildad, men stannade ett extra dygn och hade turen att lyckas pricka in det pampigaste Svenska kyrkan kan bjuda på – en biskopsvigning. Det är nog möjligt att det är ännu mer storslaget när det handlar om en ny ärkebiskop, men det var gott om kåpor och mitror och annat skojigt även här.

25 biskopar, plus Åke som vigdes, räknade jag till i processionen. Till detta kom den katolske biskopsvikarien Fredrik (som vann hattkampen med sin fina biretta), och en enorm hjord av präster och pastorer i diverse utstyrslar, både bland de speciellt inbjudna och bland oss nyfikna. Bland de inbjudna fanns en hop emeritibiskopar (alltså pensionerade biskopar), Stockholms rabbi och kronprinsessan Victoria. Det var så mycket färg och glitter och pompa och ståt!

Nu finns det en massa människor som säkert tycker att tillställningar av det här slaget är för mycket. För katolskt, eller för dyrt, eller för tillgjort, eller vilken ”för” man än vill välja.

Jag gillar det. Inte varje söndag. Men någon gång då och då är det härligt att få ta i så man spricker och dundra på med orglar och processioner och korkåpor. Det ska få vara fest ibland, ordentligt så.

Till det riktigt roliga hörde de gästande biskoparna från olika länder och kyrkor. Där fanns biskop Buthelezi från Sydafrikas lutherska kyrka, och Filippinernas ”obispo maximo” (klart tuffare titel än ärkebiskop). Ganska så nyvigda och historiska biskop Agnes från Island (första kvinnan) var där, liksom biskopar från Finland, Danmark, Norge, Tyskland och Storbritannien.

Utmärkt avslutning på en vecka i utsändandets tecken!

saker som man kan hoppas på ibland

Kiviks marknad. Ändlösa rader med rökt korv, foppatoffelkopior, haremsbyxor och minimunkar, varvat med stånd där den ena eller andra ideologiska grupperingen försöker övertyga om sina åsikter. Scientologerna lät, som vanligt, mig passera utan att ens försöka ge mig en broschyr. Antar att jag antingen ser mycket avstressad ut, eller så anar de att det inte är en bra idé att ens försöka.

Det var dock onekligen rätt synd att de inte stod bredvid Humanisterna. Då skulle jag nog kunnat tänka mig stanna för att se på. Så, nästa år, snälla Humanister och Dianetiker, för allas vår skull - ideologi-battle? Och när vi ändå håller på och hoppas skulle det ju vara en smula underhållande med "Patrioterna" och FI bredvid varandra också.

Ja, det är sådant man kan bry sin hjärna med på semester. Sådant och hur mätt man är, hur mörkt det är här på landet, hur himla tidigt alla verkar gå och lägga sig och att det verkar vara belgisk (läs våt) sommar även här. Jaja. Fast det är klart, om man går och lägger sig nu blir det morgon snarare, vilken kommer att medföra surdegslevain från Vendel till frukost, och en tripp till Malmö för att hälsa på käraste församlingen och sedan äta tapas med bästaste vännen. Det är ju rätt så bra det. Rätt så jättebra.

pust

Jag sitter vid matbordet och pustar ut. Minisemester. Ja, matbordet i prästgården i Berlin.
Min "syster" Jenny vikarierar som kyrkoherde här, och vi bestämde oss för att åka hit och hälsa på några dagar.
Igår välsignade jag inte eleverna vid Skandinaviska skolan, men jag höll ett fint "var snälla mot varandra"-tal. Ibland räcker det ganska långt, och när det kommer från en i prästskjorta, men ett tydligt kors hängande från halsen, blir budskapet ändå märkbart. Men roligast var ändå att femmorna, precis efter mitt tal, gick upp på scenen och rev av One Of Us, Joan Osbornes gamla superreligiösa hit. Haha. När prästen pratar Gud slår folk bakut, men när ungarna vittnar med musik och ord går det minsann.

Nu ska det skvallras, och firas midsommar, och går på Egyptologiskt museum, och ätas god mat i några dagar. Ha en fantastisk midsommar!
 

som ett grekiskt drama

Efter en fantastisk nationaldag med massor av besökare i kyrkan, satte vi oss på flyget till Aten. Jag, herden, husmor och organisten åkte iväg för att helt enkelt göra något roligt tillsammans. Teambuilding, tror jag att det heter på modern svenska.

Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.

Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.

Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.

Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss.  Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.

Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!

EU-parlamentet

Trevlige info-ansvarige G hade idag, genom den mäktiga lobbyorganisationen 8T(i)SK (8-åriga Tjejer i Samma Klass) och den tyska EU-palamentarikern Silvana (mor till en av lobbyisterna, den andras far är nämnde G) ordnat ett studiebesök på parlamentet för ett 20-tal intresserade från Svenska kyrkan i Bryssel.
Efter, och under, en trevlig lunch fick vi träffa nämnda Silvana, men också Kent Johansson från Centern


Amelia Andersdotter från Piratpartiet


Cecilia Wikström, folkpartiet


samt Gunnar Hökmark, moderaterna.


Och så fick vi sitta med på en session inne i plenarsalen.


Det var en jätterolig och spännande eftermiddag!

kaffe

Man är lite bortskämd hemma i Sverige, det är bara att inse. Med kaffet då.
Resten av världen (nåja, många ställen i alla fall) verkar tycka att svagt kaffe är gott. Eller rättare sagt, de gillar inte kaffe i någon större utsträckning, vilket inte är så konstigt eftersom det bara inte går att hitta starkt gott kaffe överallt. Jag skulle också tycka kaffe var äckligt om det var så svagt att jag kunde se botten av koppen.
Belgien är, besvärande nog, inget undantag.
Här betyder café ett ställe där man kan dricka öl. Det går knappt att få tag i en caffe latte, utan de kaffe-med-mjölk-alternativ som erbjuds är allmänhet maskinproducerade latte macchiato, lait russe (som är det närmaste en "latte" det går att komma) eller cappuccino. Och i stort sett alltid är kaffet alldeles för svagt. På favvokaféet Aksum (där de har riktigt gott etiopiskt kaffe) höjde de på ögonbrynen när jag bad om en extra shot i min latte, och sade "Alltså, med tre shots?!". Det blev den godaste caffe latten hittills.
Men häromdagen sprang vi på ett annat, nytt-för-oss, kaffehak: Corica. Där har de 25 olika sorters kaffebönor, och allt är tillgängligt för provdrickning. En cappuccino där går lös på lite mer än vanligt, men då får man å andra sidan italiensk service (smånonchig men charmig och effektiv. Ja, effektiv. Italienare gillar sitt kaffe) och goda råd. Sist gick vi därför därifrån med ett halvt kilo Harar-kaffe. Mums!

elefantskallar och hornlösa noshörningar

Idag har vi varit på Musée Royal de l'Afrique Centrale, eller Afrikamuseet som svenskarna här kallar det. Det ligger i ett vackert chateau ute i Tervuren, en by som numera är en förort till Bryssel. Man tar spårvagn dit genom fin lövskog, och efter ett tag slutar namnen på stationerna vara skrivna på både franska och flamländska, och det blir endast flamländska. Då vet man att man har lämnat Bryssel, och är ute i Flandern istället.

I alla fall.
Museet är gammalt och dedikerat till den före detta belgiska kolonin Kongo. Kolla upp den historien någon gång, när du känner dig alldeles för optimistisk angående mänskligheten. Eller låt bli, för den är riktigt förfärlig. Nej förresten, gör det ändå, för att Afrikas historier får inte glömmas. Och det var också det största problemet vi hade med museet. Förvisso nämndes det koloniala väldet inte i särskilt positiva ordalag, men det fanns också en viss tendens att inte riktigt ta upp konsekvenserna av skräckväldet. Många byster av kung Leopold II blev det, bland annat en uräcklig i elfenben.

I övrigt var det ett rätt gammeldags och klassiskt naturmuseum, till största delen, med dammiga antiloper som stirrade på oss med sorgsna ögon av glas. Här och där hade museikuratorerna gjort storartade pedagogiska insatser, och specialutställningen med de undangömda förråden var fascinerande i all sin överväldigande hemskhet. 150 elefantskallar, från babyelefanter till gamla. Giraffhuvuden och -halsar monterade som jakttroféer. Ormar i glasburkar. Uppe i utställningshallarna gapade stora hål på noshörningarnas nosar där hornen blivit borttagna eftersom det finns människor som bryter sig in i museer för att stjäla dem. Oh, mänsklighet.



Det fanns också en avdelning som var mer antropologiskt inriktad med kläder och prylar, samt en fantastisk modern, tvärvetenskaplig utställning om Kongofloden och livet runt, och i, den.

I juli stängs museet för en omfattande renovering. Då kommer också utställningarna göras om. Jag är glad att vi var där innan. Vi får ta och komma tillbaka 2015, när renoveringen är klar.

luxembourg

I helgen var vi i Luxemburg.
Vilken förtjusande liten plats!
Staden är byggd i och kring en djup ravin. Det mesta av den ligger på höjden ovanför, vilket gör att det skär en djup, grön dal genom hela stan, med svindelframkallande broar och fantastisk utsikt nästan överallt. Rester av diverse borgar och fästen finns naturligtvis också överallt, staden har alltid haft strategisk betydelse. Ett tag, på 1700-talet, var invånarna 8000, och i garnisonen fanns 4000 soldater ... Sådant präglar en stad.


Vi har gått fram och tillbaka, upp och ner. Besökt byarna i ravinen (det var inte helt lätt att hitta rätt därnere, och både Sofia och jag var bra sura av hunger när vi till slut kom upp igen), vandrat igenom det fantastiska historiska museet och ätit gott.
Idag hade jag gudstjänst i Bertrange (predikan här), precis utanför Lux city, vilket var trevligt, och när vi lämnade det lilla storhertigdömet var det med avsikten att komma tillbaka!

söndag

Sådär, då vart man inpredikad här. Gudstjänsten kändes bra, många vänliga ansikten och goda ord efteråt. Fick vara med om att sänka tröskeln till nattvarden så mycket att en flicka idag tog den för första gången, på grund av min predikan. Fantastiskt!

Och efter den roliga kyrkkaffet med många sköna nya bekantskaper tog vi en promenad i det vackra och småkyliga vårvädret. Vi gick ner till Naturhistoriska museet (naturligtvis har det en längre och pampigare titel: Institut royal des Sciences naturelles de Belgique) och såg enorma dinosaurieskelett, mängder av uppstoppade djur och åt gaufres (våfflor) i kafeterian. Väl hemma lagade vi lasagne, läste Harry Potter, pratade med underbara N och L via iChat och byggde en garderob till mig. I samma veva upptäckte vi att mina koftor och trosor inte befinner sig här i lägenheten (ja, ända tills nu har jag gått runt på det jag packade i min väska). Hm. Undrar var de är. Håll tummarna för att de är hemma i lägenheten i Malmö, annars blir det dyrt.

en belgisk dag

Idag började jag inte förrän klockan två, och planen var att jag skulle ta mig upp samtidigt som familjen, följa dem ner, och sedan springa ett varv eller två i parken. Ha. Planer går inte alltid i lås, kan man säga. Vid tiotiden släpade jag mig nerför trapporna. Löpturen hade då förvandlats till en riktigt lång promenad.
Jag tog Avenue des Gaulois längs parken (Parc du Cinquantenaire för den som vill följa med på sin inre Brysselkarta), och tog mig sedan längs diverse gator (mestadels Rue du Cornet) ner mot centrum. En massa mysiga och fina små hus hittade jag längs vägen.


Efter en tjugo minuters traskande var det verkligen dags för kaffe, och ett café som var hellre än hippt försåg mig med utmärkt sådant, och en kladdig chokladfylld någonting.


Vidare, vidare. Jag gick genom Parc Leopold upp mot parlamentet.


Fina stjärnor har de målat på trottoarerna. Så att man inte ska missa var man är, liksom.


Och titta där, jag blir välkomnad på alla möjliga språk. Inklusive mitt eget. Någon gång ska vi väl ta oss hit och ta en närmare titt, nu nöjde jag mig med att glida förbi maktens korridorer.


Jag vandrade vidare. Köpte en fantastisk varm äppel- och citronjuice med ingefära och honung på Guapa, den lokala juicekedjan. Jag tänkte mig att jag flyttade till en mindre blåsig stad än Malmö, men idag var det inte bara rejäl blåst, det småregnade sådär elakt också då och då.
Nåja. Så småningom hittade jag fram till dagens promenadmål: Sablon. Mysigt, hyfsat välbärgat område. Och anledningen till att jag gick hit stavas naturligtvis, eftersom jag är jag och Bryssel är Bryssel, choklad. Men först lite andlig spis: Notre Dame de Sablon.


Inne i den vackra gotiska 1400-talskyrkan var det tomt, men ljusen fladdrade framför avbildningen av den staty som givit kyrkan dess namn. Uppenbarligen förstördes originalet (som enligt legenden hade helande krafter) av dumma protestanter under bildstormandet. Uff.


Jag gick vidare ut i Brysselblåsten. Nu var det minsann dags! Chocolatiererna ligger vägg i vägg på Place du Grand Sablon. Jag gick med bestämda steg förbi både Godiva, Wittamer och Neuhaus, för att till slut lockas in i den strama Patrick Roger. Denna franska (!) chocolaterie har en inredning som till stor del består av just choklad, och pralinerna var små konstverk. Denna tomte är naturligtvis också helt och hållet i choklad.


Nöjd med mitt inköp (och smakprovning, hehe), gick jag vidare på jakt efter Marcolini, enligt vissa Belgiens, och därmed världens, bästa pralinmakare. De har inte mindre än två butiker på Grand Sablon, en för macarons och en för choklad. Jag köpte en liten påse macarons (och ja, de var delikata), och vågade mig sedan uppför den nattklubbsliknande trappan till pralinshoppen. Nom nom nom.


Något mätt på chokladdoft valde jag att inte gå in på Alex och Alex, champagne- och pralinbaren. När Nene kommer hit, då vet i alla fall jag vart vi ska gå.


Min mycket belgiska förmiddag avslutades här, i den kombinerade serietidningsaffären/galleriet/brasserien. Habegäret var stort, och återvändandet garanterat.



Och sedan var det personalmöte, och fixande med mackor till barnkören, mottagande av den Gyllene Horde...förlåt, samma barnkör, och sedan försäljning av fantastiskt många kanelbullar till dessas föräldrar, och till slut träff med 18+-gruppen. Nu, kära vänner, är det sängdags.