vad är en präst?

De senaste månaderna har jag pratat med flera blivande präster, och med kollegor och andra kyrkliga vänner, och frågan om tro och hemhörande i kyrkan och identitet kommer upp ofta. Antagligen har det att göra med hela diskussionen om Antjes och KGs tro, och med alla dessa människors erfarenheter av hur präster agerar, ser sig själva och ses av andra.

Jag tänker inte kommentera Antje eller KG, mer än vad jag gjort tidigare.

Däremot blir jag en smula oroad av undertonen i en del av det som sägs.

För vad är en präst egentligen?

"A Pastor's Prayer" av Martin Luther (för alla vet ju att den gode Martin pratade arkaisk engelska ;) )

“Lord God,

Thou hast placed me in Thy church as a bishop and pastor. Thou seest how unfit I am to administer this great and difficult office. Had I hitherto been without help from Thee, I would have ruined everything long ago. Therefore I call on Thee. I gladly offer my mouth and heart to Thy service. I would teach the people and I myself would continue to learn. To this end I shall mediate diligently on Thy Word. Use me, dear Lord, as Thy instrument. Only do not forsake me; for if I were to continue alone, I would quickly ruin everything. Amen.”

De viktiga orden, för mig, i den vackra bönen ovan är "unfit". Olämplig. 

Martin Luther ansåg sig själv olämplig som präst och biskop. Han var väl medveten om sina brister, och tvingades förlita sig på Gud. Själv skulle han förstöra alltihop.

Ämbetet och kyrkan är större än den enskilda prästen. Vi är tjänare, utvalda inte för att vi är bättre eller klokare eller frommare än någon annan, utan med Guds underliga och fantastiska logik. Samma logik som placerade den impulsive och oförstående Petrus i ledningen för den unga kyrkan. Gudstjänsten är inte prästens eget uttryck för prästens egen tro, utan platsen och stunden då församlingens och kyrkans tro uttrycks, med prästens hjälp. Vi behövs för att det är viktigt att någon håller ordning på hur sakramenten (dopet, nattvarden och bikten) förvaltas, och för att någon ska kunna lägga tid på att tillägna sig kunskap om Bibeln och kyrkans historia. Och lite annat. Vi präster kan också ses som en historisk tråd, en koppling tillbaka till (de lika odugliga, förvirrade och emellanåt tvivlande) lärjungarna.

Men vi är inte bättre, klokare, viktigare än någon enda annan människa. Och vår tro är sannerligen inte starkare eller bättre än andras. Kanske har vi fått förmånen att få fundera mer över den, och människor bör kunna förvänta sig att vi ska kunna prata om den. Men de frommaste och godaste människor jag känner är inte präster.

De som kallas till präster av Gud och kyrka är av många olika slag. Det är bra. Kyrkan behöver tjänare som kan förkunna det goda budskapet på många olika sätt, till många olika slags människor. En präst offrar en del genom att gå in i ämbetet, men vinner också mycket. Kyrkan har rätt att förvänta sig lojalitet med tro och ordningar, och prästen rätt att förvänta sig stöd och uppmuntran. Alla varken kan eller bör vara präster, eller för den delen diakoner, församlingspedagoger, organister eller någon annan tjänandefunktion i kyrkan. Men vi kan alla finna sätt att bidra och tjäna.

Jag har aldrig ångrat att jag sade ja till kallelsen. Att vara präst är vad jag är menad att vara. Det är vansinnigt roligt, ibland tungt, märkligt och ljuvligt. Det är skönt att känna så, i all min ovärdighet. Och jag hade aldrig klarat det på egen hand.