Först, innan något annat: jag är feminist. Jag anser att det är en fråga om medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, inget mindre, och håller du inte med eller tänker diskutera "hur synd det är män också, faktiskt", kan du sluta läsa här. Verkligen. Jag menar det. Otrevliga eller "mansplainande"(för en samling exempel på mansplaining, titta här) kommentarer kommer inte att publiceras.
Precis som hösten härjades av diskussion efter diskussion runt nykolonialism och rasism i media (Tintin-diskussionen?), har början av det här året handlat om kvinnor och män, och den backlash som de som ifrågasätter rådande strukturer har utsatts för. Kvinnor som talar om hur de utsätts för hot har talat ut, och utsatts för än mer hot. En nioårig flicka kallades för "cunt" i Twitterfeeden hos dunderliberala satirtidningen The Onion, och juryn är fortfarande ute angående om Seth McFarlanes insats som värd för Oscargalan var ännu ett manschauvinistiskt paradnummer, eller tvärtom ett angrepp på Hollywoods grisighet. Och samma hemma: exceptionell mansdominans (9 av 10 bidrag i finalen sjungs av män) i Melodifestivalen, och snowboardåkare i landslaget som uttalar sig förnedrande mot kvinnor som kritiserar honom. Det finns fler exempel.
Och hela tiden, varenda gång detta tas upp, samma sak:
"Men tål ni inte lite skämt? Det var ju inte på allvar."
"Det är medias fel."
"Man får inte säga vad man vill i det landet längre."
Jo, det får man. Men man får faktiskt inte säga vad man vill utan att få mothugg. Det finns folk som inte håller med, och de har lika stor rätt att yttra sig utan att bli förlöjligade, hotade och tystade. Att säga emot är inte att tysta demokratin, det är att respektera den.
Vad som skrämmer mig med just den här vågen av dumheter är att det kommer från oväntat håll. Det är inte de högerextrema som är ute och viftar med könsorden, inte de riktigt konservativa som skämtar om kvinnors plats, utan det kommer från dem som borde vara de allierade: liberalerna, satirikerna, konstnärerna, ungdomarna. Det gör ondare, men det påminner mig om att kampen för allas lika rättigheter och skyldigheter gäller oss alla. Männen är lika fast som kvinnorna, offren finns på alla sidor. Alla sidor, och såväl offer som förövare finns på båda sidor om det politiska spektrat.
Alla ni goda, kloka, vackra, fina män. Detta är er kamp också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar