det är de andras fel

Den här helgen.
Kommer vi att minnas den? Kommer vi att minnas dagen då sverigedemokraterna var största parti i ett antal skånska kommuner? Då var fjärde fransman som pallrade sig till valurnorna röstade på Front National? Då det Israelflaggbrännande ungerska nazistpartiet Jobbik fick nästan 15% av de ungerska rösterna? Då Dansk folkparti var det största partiet i vårt grannland?
Och detta dagen efter att en terrorist skjutit mot det judiska museet här i Bryssel och dödat flera människor. Dagen efter det, dagen efter att folk blivit mördade för att de är judar, röstar alltså folk på ett parti som vill registrera judar, och på en massa andra partier som tycker att det är fel att ge en fristad till människor som flyr med anledning av förföljelse på grund av etnicitet eller religion.

Jag hoppas det. Jag hoppas att vi minns och skäms och förenar oss i kampen mot mörkret.

Men idag är det inte det jag ser.

Jag ser en högerlutande vän som ger skulden för SDs frammarsch på vad han hävdar är vänsterpartiernas invandringsfientliga retorik. Han menar fackets krav på lika lön, antar jag. Men för mig låter det som en vilja att lägga skulden långt ifrån sig själv. Det är de andras fel.

Jag ser besvikna pirater diskutera resultatet, och rätt så omedelbart är det feministernas, och framförallt FI!s fel. De har varit oärliga och populistiska, säger debattörerna. Det är de andras fel.

Jag ser vänner och bekanta posta statistik över skånska städers valresultat från en tidnings valspecial, och genast konstaterar någon att Skåne borde ges tillbaka till Danmark, någon postar en bild av apor i samma tråd. Skåne är det stora problemet, det är de andras fel.

Det diskuteras om demonstrationerna och mediauppmärksamheten är det som gett SD framgångarna, och debattens vågor går höga om nyttan eller skadan med visselpipor och vända ryggar och granskande tidningsartiklar. Det är aktivisternas, medias, de andras fel.

Det är de andras fel. Det är vänsterns fel, feministernas fel, skåningarnas, aktivisternas eller medias fel.
Vem och vilka är nästa syndabock?
Den där retoriken, vänner, leder oss rakt ut i samma träsk som SD, Front National, Jobbik.

De som ska skyllas för SDs framgångar är helt enkelt de som röstade på SD. Men det är inte egentligen den stora frågan.

Frågan är snarare varför de gjorde det? Varför super Jeppe egentligen? Hur kommer det sig att vi lever i ett land där tio procent av de som röstade tycker att Sverigedemokraternas program låter bättre än de andra partiernas? Och hur i hela fridens namn kommer det sig att vi lever i ett land där hälften av de röstberättigade inte kunde tänka sig att använda varenda verktyg i sin låda för att bekämpa mörkret?

Det är inte de andras fel. Det är allas vårt fel. Vi lät det komma hit. Vi har skapat det här.

Men nog med grävande i det. Det oändligt mycket viktigare är: det är val igen om mindre än fyra månader. Vad tänker du göra, redan idag eller i morgon, för att vända vinden av rädsla och hat?

mitt i smeten

Det är statsbesöks-/demonstrationstågs-/toppmötessäsong.
Det betyder avstängda gator och tunnlar, plomberade soptunnor i metron, oändliga bilköer, visslande poliser och förbisvischande korteger med bilar med mörktonade rutor, innehållande Viktiga Människor i Tjusiga Uniformer.
Rätt så underhållande för oss som inte är beroende av bilen.
Galet irriterande för alla som är.
Men i vårt hus sitter vi nästan på första parkett. Här åker de Viktiga Människorna, ut ur metrostationen som vi ser från balkongen väller med jämna mellanrum upprörda anti-den-och-den-regeringen-demonstranter, fackföreningsfolk och separatister. Just nu är det någonting stort på gång, polisen eskorterade minst 11 stora bussar nerför vår avstängda gata, och det har tutats och visslats hela dagen. Men inga helikoptrar än så länge.
Så här är det att leva mitt i smeten, där många beslut fattas.

Uppdatering: Å berättar att det är fackföreningarna som demonstrerar idag, minst 50.000 människor väntas vara ute på gatorna. Och K berättar att det är 900 bussar beställda! Ingen mes-demo det här. Och helikoptrarna ryttlar över alltihop.

framtidstro

På ett av seminarierna på TUR-mässan berättade en man från Ungdomsbarometern lite om "morgondagens resenär", fast det han sade var mer intressant för morgondagen överhuvudtaget, tycker jag.
Det som drabbade mig mest var hur hans beskrev hur framtidstron hade förändrats på tjugo år.
1994 svarade ungdomar att den bästa åldern i livet var nästa åldersspann, 19-25 om jag inte minns fel.
2013 svarade de att bästa åldern var den nuvarande (13-19 tror jag).

Förstår ni vad det innebär? Att för dem är allting i fortsättningen sämre. Efter 19 går det utför. Framtiden är mörk och kanske till och med icke-existerande.

Vad gör människor som inte känner att de har någon framtid?
De bryr sig inte. De sätter sig själva främst. De gör inga planer. De satsar inte på varaktiga relationer. De sparar inte, giter inte bry sig om miljö. Allt som spelar roll är här och nu.

Det gäller så klart långt ifrån alla ungdomar, men om en överväldigande majoritet svarar så här, så har vi som vuxna beslutsfattare och opinionsmakare ett enormt ansvar att börja tala om framtiden som en möjlighet och inte som ett hot. I framtiden finns inte endast miljökatastrof, och framförallt är den möjlig att göra någonting åt. Vi och de har makten i våra händer.

Och för övrigt var ungdomarna 1994 och 2013 rörande överens om den sämsta åldern. 31-40. Häpp.

tyst och stilla

Att den amerikanske presidenten är i stan gjorde att knappt någon vågade sig till kyrkan idag, eftersom det var sånt kaos förra gången han var här. Bryssel har istället varit osedvanligt stilla och lugn idag, även om det pratades mycket om de flockar av helikoptrar som uppenbarligen hovrade över stan igår.

Perfekta pluggförhållanden, skulle man kunna tro.

Och hade det inte varit för 2048 skulle det ju varit alldeles sant också. Stön. Bara en gång till...

10000 röster

På Möllevångstorget, ett stenkast från vår lägenhet i Malmö, samlades idag nästan 10000 människor för att protestera mot nazism, fascism och rasism.

10000.

Det är bra många det. Så här många, faktiskt, sett från en väns fönster.

Det gör mig glad. Varm inuti. 10000 röster för människovärde och demokrati. Jag hade gärna varit där.

Istället predikade jag i samma ämne två gånger till små skaror, i Bryssel och Luxemburg. Men många bäckar små. Tillsammans kan vi vända det här till något stort och vackert och hoppfullt. 

Håll ut! 25 maj är det EU-val, 14 september val till kommun, landsting och riksdag. 10000 röster är många, men vi måste bli fler. Håll ut! Sprid hopp och glädje och framtidstro. Vi kan.

skriver jag inte… men rösta!

Här fanns ett inlägg som var lite…trött och ledset. Men jag tog bort det. Det finns saker som jag inte delar. Men du får gärna be lite grann för mig.

Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.

Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.

Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.

djupt deprimerande om utanförskapet

Jag vill försöka förstå. Lyssnade på den här intervjun, och det jag förstår är att om man har bestämt sig bekräftar allt ens världsbild. "Verkligheten" är aldrig samma som mediernas verklighet, politikernas verklighet, de invandrades verklighet, min verklighet. "Verkligheten" de beskriver finns endast på Avpixlat eller Flashback.

Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.

Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska  antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.

Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.

Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.

hjälte

Så här, enkelt, ödmjukt och övertygat, kan makt utövas i det godas tjänst. Vackert att se.

ibland är det bara tårar kvar

Jag har tänkt mycket på vad jag borde skriva om Mandela.

Det var lätt surrealistiskt. Ena sekunden läste jag facebookposter om mat och barn och kyrka, och så rullade jag uppåt i listan, och helt plötsligt fanns det ingenting annat än sorgerop. Och jag började gråta omedelbart. Jag satte på Simple Minds' Mandela Day, läste artikel efter artikel, medan jag grät och snörvlade. Mitt emot mig satt maken vid sin dator, och gjorde samma sak.

Han var ingen helgon, Madiba. Han hade många fel. Men i sin envisa mänsklighet, sin oböjbara kamp för rättvisa och frihet, var han något större än en vanlig människa. Han blev en symbol för storheten inom oss. Och en inspiration för miljoner människor, mig själv inkluderad. Han var den som mer än någon annan präglade min generations antirasistiska kamp.

Jag minns när apartheid föll, jag kan fortfarande känna den berusande glädjen.
Jag har svepts med i lyckoruset på jättearenorna, där tusentals fogats samman i U2-hymnerna och tron på en bättre värld.

Och nu är den eran över.
Kanske föll tårarna för en tidsanda som dog ut.
Kanske föll tårarna för ett allt kallare samhälle, ett samhälle som handlar allt mer om jobbskatteavdrag, och mindre om solidaritet med världens kämpande och lidande folk.

Vi har fortfarande Tutu. Vi har Malala. Men sedan?

Var är dagens hjältar? Vilka är de?
Ibland är det bara tårar kvar.

sorg och äckel

Jag vet att jag har lovat att skriva mer om tillbedjan med hela mig, och om församling och sånt. Men det finns sådant som är viktigare.
Som få människor har undgått var min kära hemstad Malmö värd för Eurovision Song Contest i år. Jag blev glad när jag hörde det, för Malmö är verkligen en härlig stad på många sätt, ofta orättvist beskriven i media. Jag var glad, för att Malmö är på många sätt inte den segregerade gangsterstad som media verkar vilja få den till, utan en stad där problemen är många, men framtidstron och kreativiteten och närheten större.
Sloganen för Malmö-ESC var "We Are One". Det riktigt sorgliga, det riktigt äckliga, är att det inte gäller alla.

En vän skickade mig den här bilden, av ett klistermärke som syns över hela Malmö, efter att jag delat den här artikeln på Facebook. I korthet beskriver artikeln hur Malmös judar flyr staden, eftersom det inte upplevs som möjligt att leva ett liv som öppet judisk i Malmö. Trakasserierna är för många, rädslan för stor. Glåpord, hot, krav på tystnad. Och min vän, som ville vara anonym, skrev att hen inte ens vågar hoppas på förändring, utan bara håller huvudet lågt.

Bara håller huvudet lågt.

Vad är det för samhälle som avkräver vissa att hålla tyst om sin religion eller etniska tillhörighet för att kunna leva ett normalt liv? Hur kan kritik, en del av den rättfärdig, mot en enskild stat slå så fullständigt över att myndigheter, arbetskamrater och andra låter bli att se hur individer här blir förföljda och hotade tills de inte orkar längre och flyttar? Varför reagerar vi inte?

DN-artikeln är ganska bra, balanserad, och speglar en fasansväckande verklighet. Men jag förstår fortfarande inte VARFÖR? Det finns andra ställen i Sverige där högerextremismen sitter i väggarna sedan hundra år. Det finns andra ställen i Sverige där antijudiska tv-kanaler levererar uråldriga lögner. Varför Malmö? Varför mitt älskade, vackra, öppna Malmö? Och varför låter vi det fortsätta?

Den tredje "kippavandringen" gick också av stapeln under helgen. Det behövs fler, och de som vandrar behöver bli fler. Vi behöver visa dem som är rädda, både de som funderar på att flytta, och de som av rädsla och okunnighet utför sina attentat och skränar sina hot, att Malmö är en stad för alla.

karlar, karlar, karlar

Först, innan något annat: jag är feminist. Jag anser att det är en fråga om medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, inget mindre, och håller du inte med eller tänker diskutera "hur synd det är män också, faktiskt", kan du sluta läsa här. Verkligen. Jag menar det. Otrevliga eller "mansplainande"(för en samling exempel på mansplaining, titta här) kommentarer kommer inte att publiceras.

Precis som hösten härjades av diskussion efter diskussion runt nykolonialism och rasism i media (Tintin-diskussionen?), har början av det här året handlat om kvinnor och män, och den backlash som de som ifrågasätter rådande strukturer har utsatts för. Kvinnor som talar om hur de utsätts för hot har talat ut, och utsatts för än mer hot. En nioårig flicka kallades för "cunt" i Twitterfeeden hos dunderliberala satirtidningen The Onion, och juryn är fortfarande ute angående om Seth McFarlanes insats som värd för Oscargalan var ännu ett manschauvinistiskt paradnummer, eller tvärtom ett angrepp på Hollywoods grisighet. Och samma hemma: exceptionell mansdominans (9 av 10 bidrag i finalen sjungs av män) i Melodifestivalen, och snowboardåkare i landslaget som uttalar sig förnedrande mot kvinnor som kritiserar honom. Det finns fler exempel.

Och hela tiden, varenda gång detta tas upp, samma sak:
"Men tål ni inte lite skämt? Det var ju inte på allvar."
"Det är medias fel."
"Man får inte säga vad man vill i det landet längre."

Jo, det får man. Men man får faktiskt inte säga vad man vill utan att få mothugg. Det finns folk som inte håller med, och de har lika stor rätt att yttra sig utan att bli förlöjligade, hotade och tystade. Att säga emot är inte att tysta demokratin, det är att respektera den.

Vad som skrämmer mig med just den här vågen av dumheter är att det kommer från oväntat håll. Det är inte de högerextrema som är ute och viftar med könsorden, inte de riktigt konservativa som skämtar om kvinnors plats, utan det kommer från dem som borde vara de allierade: liberalerna, satirikerna, konstnärerna, ungdomarna. Det gör ondare, men det påminner mig om att kampen för allas lika rättigheter och skyldigheter gäller oss alla. Männen är lika fast som kvinnorna, offren finns på alla sidor. Alla sidor, och såväl offer som förövare finns på båda sidor om det politiska spektrat.

Alla ni goda, kloka, vackra, fina män. Detta är er kamp också.

medan livet går vidare. eller?

Helt plötsligt blev alla julsångerna så kvalmigt glättiga. Helt plötsligt kom behovet av melankoli. Något litet sätt att utrycka all sorg och rädsla. Jag predikade om, bland annat, skolskjutningen och -huggningen (här finns den), jag grät vid datorn när jag läste berättelserna från Newtown, och när de vackraste sångerna sjöngs på dotterns skolas julkonsert. Kvällen tillbringades med att skapa en blue christmas-lista på Spotify.

Och under tiden spenderar folk sin ilska och energi på Disneybeslut? Nej, hörni. Väx upp. Det finns barn som lider precis just i samma kvarter där ni bor. Det finns de som dagligen utsätts för rasism av grövsta sort, i just staden där ni bor. Det finns de som känner sig så utanför samhället, så missförstådda och isolerade, att de tycker att våld i alla fall kommer att göra dem till en Någon. Och de finns nära dig.

Gör någonting! Rösta på partier som vill förändra. Engagera er i kampen mot rasismen, och då menar jag INTE att gå med i någon idiotisk "disneydockan är inte rasistisk"-grupp på facebook. Betala era skatter så att den psykiatriska vården får ordentliga resurser. Säg hej till den ensamme grannen. Töm spargrisen i Frälsis gryta på stan.

För, vet ni, vårt samhälle må vara annorlunda än USA eller Kina, men samma tendenser till "sköt dig själv och skit i andra"-ideologi finns också hos oss. Och om vi inte vårdar och tar hand om de svagaste, då är inte vårt samhälle vatten värt. Och då är vi snart där. När förtvivlan är större än självbevarelsedriften, ensamheten större än tryggheten, när det är bättre att vara känd än att vara god. Känns det igen? Mm, trodde väl det. Det är hög tid.

man borde skriva en massa om en massa

Det finns så mycket som förtjänar en bloggpost.
Som gårdagens Luciagalenskap (härligt, festligt, ambassadör, fullständig utmattning, underbemanning, glädje, iskyla),
eller 
Dagens besked att Disney klipper en smula i Tomtens julafton (det var väl ändå på tiden at pickaninnydockan försvann, och den dansande juden?) och den vansinniga upprördheten över det, och när jag ändå är igång, över rapparen på SVTs Lucia, och den ursöta Lucian som råkade vara mörk,
eller 
Fasan och skräcken och hatet som drabbar när någon jävel stackare skjuter eller knivhugger barn (den totala hjälplösheten),
eller
Malins fina besök i kyrkan i tisdags,
eller
den överväldigande och galet starka längtan efter fred och lycka och tydlig och varm Gudsnärvaro jag plötsligt insåg att jag bär på.

Men jag är för trött och för sorgsen idag. Jag lämnar det i Guds händer, både sorgen och glädjen, frågorna och tacksamheten. All shall be well.

men för sjutton pepparkaksgubbar, släpp det!

Sitter här, halvsjuk, framför datorn och jagar upp mig angående pepparkaksgate (vet ni inte, googla det. Eller gör inte det och förbli lite mer övertygade om människors intelligens och välvilja än vad jag är numera).
Inte för att den där skolan ville förbjuda, och inte för att pepparkakor inte serverades, eller vad nu som är sant i denna soppa av halvsanningar och pudlar och rykten.
Utan för att folk helt enkelt inte kan släppa det.

För (lusse-)katten. Släpp det. NU tack. Eller ännu hellre igår. Det är en storm i en glöggmugg.

Sverige kommer inte att sluta existera för att några barn inte får vara pepparkaksgubbar (har inte många av oss önskar bort dem ur tågen ändå?). Det handlar inte om någon konspiration ägnad åt att förstöra svenska traditioner så att den islamistiska feministmaffian kan ta över. Det enda det här handlar om är med all sannolikhet en välmenande lärare som försökte vara så genomtänkt som det bara går. Ingen ond konspiration alls. Inte ens ett bevis på att den politiska korrektheten håller på att ta över. Bara (kanske) ett mindre smart beslut, följt av en explosion av semi-rasistiska, konspirationsteoretiska och okunniga inlägg på facebook.

Det håller på att bli negerchokladbollstatus på det här. Samma ängsliga klamrande fast vid inte så gamla traditioner (hur länge har vi haft ungar i bruna pyjamaser i tågen? 40 år?) och namn, samma envisa hävdande av sin rätt att säga vad sjutton som helst, samma hävdande av sin verklighet som den enda riktiga. Och samma frågor som måste ställas:

Varför är det så viktigt för dig att säga/göra något som kan göra andra ledsna, bara för att det är tradition?
och
Varför utgår du automatiskt från att andras motiv är att göra livet sämre för dig, och inte bättre för flera?
och till sist
Varför vidarebefordrar du automatiskt saker du inte är säker på är sanna, och struntar i allt vad källkritik heter?

Och det var det sista jag har att säga om det här. Får en nästan, men bara nästan, att vilja sluta äta pepparkakor bara för att.

mycket politik blir det ibland

Idag var en före detta europaparlamentariker i kyrkan och hälsade på. Nyfiket tittade han på det mesta och fotade, och enligt honom kunde det hela eventuellt utmynna i en artikel för tidningen Världen Idag (det här är nog både första och sista gången jag länkar till den, inte min favorit), där han uppenbarligen är regelbundet återkommande som skribent.

Den före detta parlamentarikern var trevlig. När vi pratade vidare efteråt, vi kvinnor i föräldragruppen, blev det så småningom ett långt samtal om erfarenheter av mindre idealiskt bemötande från andra personer i privilegierad ställning (INTE på grund av att vår besökare hade sagt någonting dumt!), och det är skrämmande att inse att kvinnor i min ålder och yngre fortfarande regelbundet möts av nedvärderande attityder och kommentarer, och hålls utanför beslut enbart på grund av sitt kön. Inte kompetens.

Ja, och senare knackade ett stort gäng yngre svenskar på dörren. De visade sig tillhöra MUF, och letade efter en adress i närheten. Eftersom vi fixar det mesta, letade vi glatt fram adressen.

Och så avslutade jag min arbetsdag med att maila Sveriges ambassadör till Belgien, Ulrika Sundberg.

Ibland är det tydligare än annars att vi lever och arbetar bara ett stenkast från politikens högborg i Europa, och hur vår vardag ständigt influeras av såväl politik, som de värderingar som formar den.