Några av mina bekanta har ett band ihop, och spelar i många amerikanska församlingar och på "youth events" mm. De kallar sig Lost And Found, och en av de sånger som som jag tycker bäst om i deras produktion heter Incense. Den handlar om att låta bönen stiga som rökelse till Gud. Det är en vacker tanke, och en biblisk bild.
Igår natt tittade jag på påsknattsmässan från Linköpings domkyrka, och såg till min oerhörda förtjusning att rökelse inte bara användes, utan användes rikligt och på ett vackert och värdigt sätt, i en gudstjänst som präglades av värme, högtidlighet och närhet. Och kören stod mitt i rökelsemolnen, liksom präster, diakoner, sakristaner och andra, och ingen gnuggade sina ögon eller hostade, eftersom de använde riktig rökelse av kåda och inte några otäcka parfymerade små koner eller pinnar.
Det vore skönt om ryggradsreaktionen mot rökelse, olja eller andra "katolska" symbolhandlingar kunde försvinna, och vi kunde återerövra vackra och meningsfulla bibliska bruk, precis som vi återerövrat korstecknandet, ljuständningen, elevationen och de liturgiska kläderna. Jag tror att alla sinnen bör engageras i gudstjänsten, för bön och Gudsgemenskap handlar om hjärta och hjärna, kropp och sinne, känsel, hörsel, syn, smak och lukt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar