bakom de stängda dörrarna

Uppdrag granskning då... Det enda jag riktigt upprörs över, angående metoden, just nu är att det bland många verkar finnas mer empati med prästerna som utsattes för smygfilmningen, än de många homosexuella som utsatts för botförsök.

Jag betvivlar inte för en sekund att prästerna känner omsorg och vill hjälpa till. Men även omsorg och hjälpvilja kan leda enormt fel, framförallt om man bekräftar något som inte ska bekräftas, en riktigt vanlig fara i själavårdssammanhang. Dessutom går dessa av mina kollegor rakt emot vad Svenska kyrkan lär. I jämförelse med detta är wallraff-metoden den mindre synden. Det är besvärligt att inte kunna försvara sig, det är det absolut. Men vad 17? Barndomstrauman?

Tack och lov är vi många tusen präster som inte anser att homosexualitet är en sjukdom.
Tack och lov är vi många tusen präster, och många många fler bland kyrkans folk, som välkomnar människor av alla sorter. Människan är skapad till Guds avbild, och Gud gör inte misstag. Sexualiteten är en central del av människans identitet, och som sådan älskad och sedd av Gud.

Ärkebiskop Anders om det hela:

det är de andras fel

Den här helgen.
Kommer vi att minnas den? Kommer vi att minnas dagen då sverigedemokraterna var största parti i ett antal skånska kommuner? Då var fjärde fransman som pallrade sig till valurnorna röstade på Front National? Då det Israelflaggbrännande ungerska nazistpartiet Jobbik fick nästan 15% av de ungerska rösterna? Då Dansk folkparti var det största partiet i vårt grannland?
Och detta dagen efter att en terrorist skjutit mot det judiska museet här i Bryssel och dödat flera människor. Dagen efter det, dagen efter att folk blivit mördade för att de är judar, röstar alltså folk på ett parti som vill registrera judar, och på en massa andra partier som tycker att det är fel att ge en fristad till människor som flyr med anledning av förföljelse på grund av etnicitet eller religion.

Jag hoppas det. Jag hoppas att vi minns och skäms och förenar oss i kampen mot mörkret.

Men idag är det inte det jag ser.

Jag ser en högerlutande vän som ger skulden för SDs frammarsch på vad han hävdar är vänsterpartiernas invandringsfientliga retorik. Han menar fackets krav på lika lön, antar jag. Men för mig låter det som en vilja att lägga skulden långt ifrån sig själv. Det är de andras fel.

Jag ser besvikna pirater diskutera resultatet, och rätt så omedelbart är det feministernas, och framförallt FI!s fel. De har varit oärliga och populistiska, säger debattörerna. Det är de andras fel.

Jag ser vänner och bekanta posta statistik över skånska städers valresultat från en tidnings valspecial, och genast konstaterar någon att Skåne borde ges tillbaka till Danmark, någon postar en bild av apor i samma tråd. Skåne är det stora problemet, det är de andras fel.

Det diskuteras om demonstrationerna och mediauppmärksamheten är det som gett SD framgångarna, och debattens vågor går höga om nyttan eller skadan med visselpipor och vända ryggar och granskande tidningsartiklar. Det är aktivisternas, medias, de andras fel.

Det är de andras fel. Det är vänsterns fel, feministernas fel, skåningarnas, aktivisternas eller medias fel.
Vem och vilka är nästa syndabock?
Den där retoriken, vänner, leder oss rakt ut i samma träsk som SD, Front National, Jobbik.

De som ska skyllas för SDs framgångar är helt enkelt de som röstade på SD. Men det är inte egentligen den stora frågan.

Frågan är snarare varför de gjorde det? Varför super Jeppe egentligen? Hur kommer det sig att vi lever i ett land där tio procent av de som röstade tycker att Sverigedemokraternas program låter bättre än de andra partiernas? Och hur i hela fridens namn kommer det sig att vi lever i ett land där hälften av de röstberättigade inte kunde tänka sig att använda varenda verktyg i sin låda för att bekämpa mörkret?

Det är inte de andras fel. Det är allas vårt fel. Vi lät det komma hit. Vi har skapat det här.

Men nog med grävande i det. Det oändligt mycket viktigare är: det är val igen om mindre än fyra månader. Vad tänker du göra, redan idag eller i morgon, för att vända vinden av rädsla och hat?

det var då värst vad matt jag blev

Jag har kört bil i fyra timmar den här helgen.
Jag repeterar.
Fyra timmar.

Resultatet, förutom ett rätt förtjust leende och en viss känsla av duktighet, har varit total utmattning.
Psykisk och fysisk matthet av sällan upplevt slag. Uppenbarligen är jag inte riktigt van att koncentrera mig så hårt, och vara så på. Det är väl bra, antar jag, att skärpa sig så, men jag blev en smula överrumplad.

Så #blogg100 dog till slut helt och hållet. Jag ska hålla i ändå, blogga mer än tidigare, även om kanske inte varje dag blir aktuellt. Och det ska bli skönt med ordentlig vila i morgon. Det enda som är planerat är att rösta. Du glömmer väl inte EU-valet? Förhandsröstningen för oss utlandssvenskar sätter igång i morgon, och här finns tider och platser.

Och så vill jag hurra lite för tuffaste tuff-kvinnan Elfrida Andrée. Jag hörde en av hennes pianotrios idag i konsert, och hjälp, vad hon kunde skriva musik! Förutom att vara rent allmänt urtuff.

Och till slut: May the Fourth Be With You. Internationella Star Wars-dagen har i alla fall gett mig ett leende på läpparna idag.

en dag som inga andra

Idag har jag kört bil i Bryssel, i två timmar. Och ingen dog. Körlärare Marc lotsade mig tålmodigt genom kopplingar, lite alldeles för hastiga inbromsningar och något litet tre motorstopp. Men attans vad roligt det var!

Nu ska jag färga min 10,5-årings hår fläckvis lila.

Och i lägenheten bredvid, där nån "syndicat"(fack)-typ bor, sjungs Marseljäsen högt och möjligtvis berusat.

Så kan det vara, en fredag i Bryssel.

sköna maj välkommen

April firades ut med middag hos vänner, såväl halvnya som helnya. Det blev ordentligt sent, och i morse när jag vaknade låg det snö på marken. Det ska bli skönt att komma hem, även om detta har varit en härlig resa.