Jag har sett den nu, Gud är inget lyckopiller (finns på SVTPlay).
Det är vansinnigt svårt att försöka förhålla sig balanserat och neutralt. Jag var, bevisligen, där när den gjordes, i församlingen som ligger närmare mitt hjärta än någon annan. Det skär i mig när det hela tiden antyds och berättas hur fördömande och nertryckande vi upplevdes. Och jag säger inte att det inte var så, hur Ks perspektiv, men sanningen är sällan ensidig. Jag visste ju att filmen skulle berättas ur ett enda perspektiv, ett som inte alls är mitt, och det är väl helt ok att det är så, men jag har inte velat se den förrän nu. Det har varit som en stor isklump i magen när jag hört om den, och idag blev det akut när lovorden, på många sätt befogade, och omtalandena började fylla mitt facebook-flöde.
Så jag satte mig ner och såg.
Ks kamp är en som många av oss känner igen oss i. Tröttheten, ifrågasättandet (av sig själv, sin kallelse, och kyrkan), sökandet efter plats och mening, kaftanångesten... Alltihop, skulle jag vilja påstå, känner alla nyblivna präster det första året. Minst.
Men bekräftelsen som K får, från kollegor och församlingsbor och biskopar och nära och kära, också så närvarande i filmen, kan de flesta av oss också känna igen oss i.
Det här ska inte bli ett försvarstal för älskade Slottsstaden eller den bästa chef jag någonsin har haft (inte allas bästa, säkert, men vi funkade fantastiskt väl ihop). De som lever och älskar (den snart före detta) Slottsstadens församling vet varför de känner sig hemma där.
Däremot kanske en film som denna kan bidra till ett samtal om hur viktigt det är att våra församlingar får vara olika, att högt och lågt kan rymmas i samma kyrka, att högtidlighet och enkelhet båda har sin tid. Och någonting av det viktigaste i hela filmen, tycker jag, sägs i början av kyrkoherde T, när han konstaterar att gudstjänsten är församlingens gudstjänst. Inte prästens egendom.
Och kanske kan filmen också bidra till ett samtal om pastorsadjunktåret, och vad det är till för. Vad ska hända under året? Hur placeras pastorsadjunkterna, hur mottas de, hur förbereder vi nyanställda? Vad sägs och vad hörs? Vilken är kyrkohandbokens roll, och hur förmedlar vi det?
Det är skönt att jag har sett filmen. Som sagt, på många sätt kände jag igen mig. På andra inte alls, och väl är väl det. Ens upplevelse är inte en annans, och nog blir kyrkan, i slutändan, rikare på grund av det? Jag hoppas och ber, med hela mitt hjärta, och tror fullt och fast att det finns plats för både K, och T, och mig i vår gemensamma kyrka.
fredag 29 mars 2013
fredag 22 mars 2013
lite bossberöm + magnifikat
I onsdags gick jag, som vanligt, på mässan klockan 19. Den är så skön, den mässa, kanske inte så mycket för formatet utan för skalan. Det är rätt litet, och det är rätt intimt och enkelt och vi sjunger mycket.
Min kyrkoherde leder den i stort sett alltid. Den är hans hjärtebarn, och jag är nöjd med att bara få vara ibland.
Och i onsdags höll han en absolut lysande betraktelse runt Maria och Magnifikat (Marias lovsång, Luk 1:46-55). Han lyckades säga någonting nytt om Maria, någonting jag inte har tänkt på eller hört sägas innan. Han hävdade att det skulle kunna vara så att Jesus fått sitt brinnande patos för de fattiga inte nödvändigtvis från Gud, utan från Maria, och använde Magnifikat som bevis:
Så tänkvärt! Jag blir så glad varje gång en ny liten port till förståelse öppnas.
Hell dig, Maria, rättvisans moder!
Min kyrkoherde leder den i stort sett alltid. Den är hans hjärtebarn, och jag är nöjd med att bara få vara ibland.
Och i onsdags höll han en absolut lysande betraktelse runt Maria och Magnifikat (Marias lovsång, Luk 1:46-55). Han lyckades säga någonting nytt om Maria, någonting jag inte har tänkt på eller hört sägas innan. Han hävdade att det skulle kunna vara så att Jesus fått sitt brinnande patos för de fattiga inte nödvändigtvis från Gud, utan från Maria, och använde Magnifikat som bevis:
Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.
Så tänkvärt! Jag blir så glad varje gång en ny liten port till förståelse öppnas.
Hell dig, Maria, rättvisans moder!
söndag 17 mars 2013
omstart
Att blogga är ofta rätt kul, ibland lite för pliktfyllt, och emellanåt segt som bara attan.
Det senare gäller framförallt när livet har sprungit iväg och varit fyllt av en massa annat, och helt plötsligt sitter jag här på min favoritstol i vardagsrummet och inser att det var två veckor sedan sist, och det finns alldeles för mycket att skriva om egentligen. Så det blir lite korta kommentarer om lite ditt och datt.
Franciskus I:
För det första måste väl Assisi ändå räknas som ettan, och Xavier tvåan, och Bardoglio här trean eller nåt? Men visst, förste påven, okej då. Vad tror och tycker jag om honom? Tja, försiktigt optimistisk, typ. Jag gillar jesuiter (jag är missionsvetare i grunden), jag respekterar och beundrar hans konsekventa hållning vad gäller rikedom, fattigdom och privilegier, och jag uppskattar att det blev en icke-europé. Det finns en massa andra kvalitéer han kunde ha haft som jag hade uppskattat ännu mer, men i diskussionen har det glömts bort lite grann att det faktiskt är överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan vi pratar om här. Att en som öppet deklarerar sig för preventivmedel och samkönade äktenskap, kvinnor i prästämbetet, slut på celibatet och annat som en vanlig svensk tycker tillhör normen är lika troligt som att förre påven skulle bli ordförande i RFSL helt plötsligt. Så snabbt går det inte. Och även om jag tycker att de reformerna skulle vara vettiga, är det inte upp till mig, eller miljoner icke-katoliker, att bestämma vem som ska styra över deras kyrka. Så ja, försiktigt positiv. En sak i taget.
Facket:
För en och en halv vecka var jag i Stockholm för styrelsemöte med utlandskretsen i facket (Kyrkans Akademikerförbund) och en dags förhandlingar med de övriga facken och arbetsgivarorganisationen. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle bli så engagerad som jag nu är, och tycka att det är så roligt! Framförallt är det förhandlingarna som kittlar. Det är ett fascinerande spel (och med det menar jag inte på något sätt att det inte är allvar, för det är det, men det finns turer och regler och metoder och taktiker...), och konfliktskygga jag finner helt plötsligt att det finns en betydligt mindre diplomatisk sida. Kul!
Livet i församlingen:
Just nu är det intensivt! Förra helgen (ledig, hmmm): melodifestivalsmiddag och -pub med Ung i Bryssel-gruppen på lördagen. Sedan schlagermässa med kören på söndagen, följd av brödauktion till förmån för au-pairernas välgörenhetsprojekt, och årsmöte.
Under veckan hade vi besök av såväl våra nordiska kollegor på brunchmöte, som av kyrkokanslifolk från Uppsala.
Och så den här helgen med konfirmandövernattning och gudstjänst i Antwerpen med konfirmanderna. När jag kom hem trillade jag i säng och sov i två timmar. Sedan var det St Patrick's Day-middag med familjen. Jag är välsignad i övermått, men tur att jag är ledig i morgon!
Det senare gäller framförallt när livet har sprungit iväg och varit fyllt av en massa annat, och helt plötsligt sitter jag här på min favoritstol i vardagsrummet och inser att det var två veckor sedan sist, och det finns alldeles för mycket att skriva om egentligen. Så det blir lite korta kommentarer om lite ditt och datt.
Franciskus I:
För det första måste väl Assisi ändå räknas som ettan, och Xavier tvåan, och Bardoglio här trean eller nåt? Men visst, förste påven, okej då. Vad tror och tycker jag om honom? Tja, försiktigt optimistisk, typ. Jag gillar jesuiter (jag är missionsvetare i grunden), jag respekterar och beundrar hans konsekventa hållning vad gäller rikedom, fattigdom och privilegier, och jag uppskattar att det blev en icke-europé. Det finns en massa andra kvalitéer han kunde ha haft som jag hade uppskattat ännu mer, men i diskussionen har det glömts bort lite grann att det faktiskt är överhuvudet för den romersk-katolska kyrkan vi pratar om här. Att en som öppet deklarerar sig för preventivmedel och samkönade äktenskap, kvinnor i prästämbetet, slut på celibatet och annat som en vanlig svensk tycker tillhör normen är lika troligt som att förre påven skulle bli ordförande i RFSL helt plötsligt. Så snabbt går det inte. Och även om jag tycker att de reformerna skulle vara vettiga, är det inte upp till mig, eller miljoner icke-katoliker, att bestämma vem som ska styra över deras kyrka. Så ja, försiktigt positiv. En sak i taget.
Facket:
För en och en halv vecka var jag i Stockholm för styrelsemöte med utlandskretsen i facket (Kyrkans Akademikerförbund) och en dags förhandlingar med de övriga facken och arbetsgivarorganisationen. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle bli så engagerad som jag nu är, och tycka att det är så roligt! Framförallt är det förhandlingarna som kittlar. Det är ett fascinerande spel (och med det menar jag inte på något sätt att det inte är allvar, för det är det, men det finns turer och regler och metoder och taktiker...), och konfliktskygga jag finner helt plötsligt att det finns en betydligt mindre diplomatisk sida. Kul!
Livet i församlingen:
Just nu är det intensivt! Förra helgen (ledig, hmmm): melodifestivalsmiddag och -pub med Ung i Bryssel-gruppen på lördagen. Sedan schlagermässa med kören på söndagen, följd av brödauktion till förmån för au-pairernas välgörenhetsprojekt, och årsmöte.
Under veckan hade vi besök av såväl våra nordiska kollegor på brunchmöte, som av kyrkokanslifolk från Uppsala.
Och så den här helgen med konfirmandövernattning och gudstjänst i Antwerpen med konfirmanderna. När jag kom hem trillade jag i säng och sov i två timmar. Sedan var det St Patrick's Day-middag med familjen. Jag är välsignad i övermått, men tur att jag är ledig i morgon!
söndag 3 mars 2013
karlar, karlar, karlar
Först, innan något annat: jag är feminist. Jag anser att det är en fråga om medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter, inget mindre, och håller du inte med eller tänker diskutera "hur synd det är män också, faktiskt", kan du sluta läsa här. Verkligen. Jag menar det. Otrevliga eller "mansplainande"(för en samling exempel på mansplaining, titta här) kommentarer kommer inte att publiceras.
Precis som hösten härjades av diskussion efter diskussion runt nykolonialism och rasism i media (Tintin-diskussionen?), har början av det här året handlat om kvinnor och män, och den backlash som de som ifrågasätter rådande strukturer har utsatts för. Kvinnor som talar om hur de utsätts för hot har talat ut, och utsatts för än mer hot. En nioårig flicka kallades för "cunt" i Twitterfeeden hos dunderliberala satirtidningen The Onion, och juryn är fortfarande ute angående om Seth McFarlanes insats som värd för Oscargalan var ännu ett manschauvinistiskt paradnummer, eller tvärtom ett angrepp på Hollywoods grisighet. Och samma hemma: exceptionell mansdominans (9 av 10 bidrag i finalen sjungs av män) i Melodifestivalen, och snowboardåkare i landslaget som uttalar sig förnedrande mot kvinnor som kritiserar honom. Det finns fler exempel.
Och hela tiden, varenda gång detta tas upp, samma sak:
"Men tål ni inte lite skämt? Det var ju inte på allvar."
"Det är medias fel."
"Man får inte säga vad man vill i det landet längre."
Jo, det får man. Men man får faktiskt inte säga vad man vill utan att få mothugg. Det finns folk som inte håller med, och de har lika stor rätt att yttra sig utan att bli förlöjligade, hotade och tystade. Att säga emot är inte att tysta demokratin, det är att respektera den.
Vad som skrämmer mig med just den här vågen av dumheter är att det kommer från oväntat håll. Det är inte de högerextrema som är ute och viftar med könsorden, inte de riktigt konservativa som skämtar om kvinnors plats, utan det kommer från dem som borde vara de allierade: liberalerna, satirikerna, konstnärerna, ungdomarna. Det gör ondare, men det påminner mig om att kampen för allas lika rättigheter och skyldigheter gäller oss alla. Männen är lika fast som kvinnorna, offren finns på alla sidor. Alla sidor, och såväl offer som förövare finns på båda sidor om det politiska spektrat.
Alla ni goda, kloka, vackra, fina män. Detta är er kamp också.
Precis som hösten härjades av diskussion efter diskussion runt nykolonialism och rasism i media (Tintin-diskussionen?), har början av det här året handlat om kvinnor och män, och den backlash som de som ifrågasätter rådande strukturer har utsatts för. Kvinnor som talar om hur de utsätts för hot har talat ut, och utsatts för än mer hot. En nioårig flicka kallades för "cunt" i Twitterfeeden hos dunderliberala satirtidningen The Onion, och juryn är fortfarande ute angående om Seth McFarlanes insats som värd för Oscargalan var ännu ett manschauvinistiskt paradnummer, eller tvärtom ett angrepp på Hollywoods grisighet. Och samma hemma: exceptionell mansdominans (9 av 10 bidrag i finalen sjungs av män) i Melodifestivalen, och snowboardåkare i landslaget som uttalar sig förnedrande mot kvinnor som kritiserar honom. Det finns fler exempel.
Och hela tiden, varenda gång detta tas upp, samma sak:
"Men tål ni inte lite skämt? Det var ju inte på allvar."
"Det är medias fel."
"Man får inte säga vad man vill i det landet längre."
Jo, det får man. Men man får faktiskt inte säga vad man vill utan att få mothugg. Det finns folk som inte håller med, och de har lika stor rätt att yttra sig utan att bli förlöjligade, hotade och tystade. Att säga emot är inte att tysta demokratin, det är att respektera den.
Vad som skrämmer mig med just den här vågen av dumheter är att det kommer från oväntat håll. Det är inte de högerextrema som är ute och viftar med könsorden, inte de riktigt konservativa som skämtar om kvinnors plats, utan det kommer från dem som borde vara de allierade: liberalerna, satirikerna, konstnärerna, ungdomarna. Det gör ondare, men det påminner mig om att kampen för allas lika rättigheter och skyldigheter gäller oss alla. Männen är lika fast som kvinnorna, offren finns på alla sidor. Alla sidor, och såväl offer som förövare finns på båda sidor om det politiska spektrat.
Alla ni goda, kloka, vackra, fina män. Detta är er kamp också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)