lördag 15 december 2012

man borde skriva en massa om en massa

Det finns så mycket som förtjänar en bloggpost.
Som gårdagens Luciagalenskap (härligt, festligt, ambassadör, fullständig utmattning, underbemanning, glädje, iskyla),
eller 
Dagens besked att Disney klipper en smula i Tomtens julafton (det var väl ändå på tiden at pickaninnydockan försvann, och den dansande juden?) och den vansinniga upprördheten över det, och när jag ändå är igång, över rapparen på SVTs Lucia, och den ursöta Lucian som råkade vara mörk,
eller 
Fasan och skräcken och hatet som drabbar när någon jävel stackare skjuter eller knivhugger barn (den totala hjälplösheten),
eller
Malins fina besök i kyrkan i tisdags,
eller
den överväldigande och galet starka längtan efter fred och lycka och tydlig och varm Gudsnärvaro jag plötsligt insåg att jag bär på.

Men jag är för trött och för sorgsen idag. Jag lämnar det i Guds händer, både sorgen och glädjen, frågorna och tacksamheten. All shall be well.

2 kommentarer:

  1. Man reflekterar över hur det kommer sig att en enda förtvivlad människa kan orsaka så ofantligt mycket smärta på så kort tid genom ett enda infall av vansinne. Visst, det finns gott om studier som visar att mängden vapen i samhället inte i sig föder våld men utan dessa vapen hade samma människa trots allt inte haft all denna eldkraft bakom sitt vanvett. Som vanligt är det förståelse vi behöver. Hur ser vi dessa ensamma stackare innan de spränger sina inbillade fördämningar och rusar över sin närmaste omgivning?

    Men det finns ändå något gott i det faktum att vi fått veta vad som hänt människor långt borta och som vi inte känner. Det är ändå ett tecken på att vi som samhälle är på rätt väg även om det är omöjligt att känna något annat än bedrövelse just nu. Förståelse och konstruktiva idéer får komma imorgon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja ... Även om jag med sorg konstaterade att svenska tidningar lyckades missa vansinnesdådet i Kina. Det fick jag reda på genom amerikanska tidningar (att de skulle vara mer navelskådande än vad vi är, är emellanåt en myt).

      Oavsett hur man vrider och vänder på det skulle inte alla de här barnen vara döda om inte mamman hade haft fullt lagliga vapen hemma. De två länderna med högst vapeninnehav per capita, USA och Finland, har också högst skolskjutarstatistik. Go figure. De kinesiska barnen överlevde, för att gärningsmannen hade ett mindre dödligt vapen.

      Men allra mest centralt är ju, precis som du skriver, att skapa samhällen där människor inte blir så förtvivlade/utsatta/marginaliserade att de ser dåd som de här som den enda möjligheten. Det är ingen sammanträffande att USA, med sina växande klyftor mellan fattiga och rika och svaga välfärdssystem, är det land där detta hände. Det gör dock inte att vi kan luta oss tillbaka. Vårt samhälle är på väg i samma riktning. Välfärdssystemen sänks, skolor blir vinstdrivande, sjukvården säljs till högstbjudande. Samtidigt erbjuder systemet hemkörning eller till och med leverans till jobbet, och chefer tar ut vansinniga bonusar. Jodå, förtvivlan och utanförskap finns även hos oss.

      Radera