EU-parlamentet

Trevlige info-ansvarige G hade idag, genom den mäktiga lobbyorganisationen 8T(i)SK (8-åriga Tjejer i Samma Klass) och den tyska EU-palamentarikern Silvana (mor till en av lobbyisterna, den andras far är nämnde G) ordnat ett studiebesök på parlamentet för ett 20-tal intresserade från Svenska kyrkan i Bryssel.
Efter, och under, en trevlig lunch fick vi träffa nämnda Silvana, men också Kent Johansson från Centern


Amelia Andersdotter från Piratpartiet


Cecilia Wikström, folkpartiet


samt Gunnar Hökmark, moderaterna.


Och så fick vi sitta med på en session inne i plenarsalen.


Det var en jätterolig och spännande eftermiddag!

kaffe

Man är lite bortskämd hemma i Sverige, det är bara att inse. Med kaffet då.
Resten av världen (nåja, många ställen i alla fall) verkar tycka att svagt kaffe är gott. Eller rättare sagt, de gillar inte kaffe i någon större utsträckning, vilket inte är så konstigt eftersom det bara inte går att hitta starkt gott kaffe överallt. Jag skulle också tycka kaffe var äckligt om det var så svagt att jag kunde se botten av koppen.
Belgien är, besvärande nog, inget undantag.
Här betyder café ett ställe där man kan dricka öl. Det går knappt att få tag i en caffe latte, utan de kaffe-med-mjölk-alternativ som erbjuds är allmänhet maskinproducerade latte macchiato, lait russe (som är det närmaste en "latte" det går att komma) eller cappuccino. Och i stort sett alltid är kaffet alldeles för svagt. På favvokaféet Aksum (där de har riktigt gott etiopiskt kaffe) höjde de på ögonbrynen när jag bad om en extra shot i min latte, och sade "Alltså, med tre shots?!". Det blev den godaste caffe latten hittills.
Men häromdagen sprang vi på ett annat, nytt-för-oss, kaffehak: Corica. Där har de 25 olika sorters kaffebönor, och allt är tillgängligt för provdrickning. En cappuccino där går lös på lite mer än vanligt, men då får man å andra sidan italiensk service (smånonchig men charmig och effektiv. Ja, effektiv. Italienare gillar sitt kaffe) och goda råd. Sist gick vi därför därifrån med ett halvt kilo Harar-kaffe. Mums!

social butterflies

Ännu en helg läggs till handlingarna. Vi sitter här i vardagsrumsköket, maken och jag, och knattrar på varsin dator och lyssnar på bra musik.
Sedan sist har det varit en del som har hänt, och framförallt har det sociala livet tagit fart. Fia leder förstås fortfarande, och veckan som gick såg kompisbesök här på tisdagen, kalas hos en kompis på lördagen och lek med en tredje idag. Nästa vecka blir det kompisar tisdag, onsdag och två kalas på lördag. Lilla sociala fjärilen fladdrar på, och verkar riktigt glad.
Men föräldrarna har också varit sociala denna helg, med en ny bekant på middag och spel igår, och middag hos M och G (vars dotter E är en av Fias käraste nya bekantskaper) idag. Det tar sig, som brandchefen sade. Härligt och roligt!

folk

Äntligen, äntligen fick vi besök. C och M kom i fredags och stannade tills i morse, och hela familjen njöt av att visa dem "vårt" Bryssel. Vi har tittat på Manneken Pis (för första gången!), gått på marknader, ätit frites, spanat efter papegojor, ätit gaufres, lekt och pratat. Härligt!


Och så mötte jag J i lördags för skvaller och shopping och en rundtur, guidad av gemensamma kyrk-bekanta E. Katedral och bokhandel och chokladaffär och café, och så mer prat och skratt. Sedan kom J hit med hela den grupp hon reste med, från Göteborgs stiftsstyrelse, och firade gudstjänst på söndag morgon. Ännu några värdefulla timmar tillsammans, och det var underbart att ha henne här.

Det blir liksom aldrig riktigt hemma förrän man får besök. Nu så. Nu kanske det faktiskt är så att Bryssel håller på att bli hemma på riktigt.

saknaden, i vågor

Jag hade ett mindre sammanbrott för några dagar sedan. Lite gråt, en massa prat. Ni vet, den där sorten som kräver trygg axel och medkännande tystnad för att gå över. Jag fick det, absolut, äkta makar är sannerligen bra att ha tillhands vid sammanbrott, men källan till bekymret kvarstår:
Jag känner mig ensam.

Insikten drabbade mig när jag blev helt oförklarligt jätteledsen över att IKEA hade stängt. Och då förstod jag, efter snörvlande och funderande, att det inte var bristen på billiga möbler eller 100-pack värmeljus som gjorde mig så uppbragt, det var bristen på vän-tid. Hela helgen hade jag tillbringat med min älskade familj, och vi var nog allihop lite småfrustrerade över resultatet. Jag, i ett sug efter att titta på skor och second hand-affärer och dricka kaffe, och alla de där andra sakerna som jag skulle göra med käraste vännerna N eller J eller K, hade dragit med mig familjen på just precis sådana saker, men känt mig för skyldig och därmed inte kastat mig in i fönstershoppandet med samma energi som jag skulle haft annars. Fia var uttråkad och maken tolerant men inte direkt så road... Ingen nöjd, helt enkelt.
IKEA-grejen var droppen.

Och då är det ju en sann välsignelse att käraste N i ett utbrott av synskhet smsade och frågade om ett skype-samtal skulle vara möjligt, och att käraste J kommer hit i helgen.
Och jag och maken talade strategier. Vänskap är något som ska odlas, och ibland planteras. Det finns lite ledtrådar, och vi har några projekt på gång, så nu attans ska det vara slut på ensamhetslitanian. Iväg för att odla kontakter!

elefantskallar och hornlösa noshörningar

Idag har vi varit på Musée Royal de l'Afrique Centrale, eller Afrikamuseet som svenskarna här kallar det. Det ligger i ett vackert chateau ute i Tervuren, en by som numera är en förort till Bryssel. Man tar spårvagn dit genom fin lövskog, och efter ett tag slutar namnen på stationerna vara skrivna på både franska och flamländska, och det blir endast flamländska. Då vet man att man har lämnat Bryssel, och är ute i Flandern istället.

I alla fall.
Museet är gammalt och dedikerat till den före detta belgiska kolonin Kongo. Kolla upp den historien någon gång, när du känner dig alldeles för optimistisk angående mänskligheten. Eller låt bli, för den är riktigt förfärlig. Nej förresten, gör det ändå, för att Afrikas historier får inte glömmas. Och det var också det största problemet vi hade med museet. Förvisso nämndes det koloniala väldet inte i särskilt positiva ordalag, men det fanns också en viss tendens att inte riktigt ta upp konsekvenserna av skräckväldet. Många byster av kung Leopold II blev det, bland annat en uräcklig i elfenben.

I övrigt var det ett rätt gammeldags och klassiskt naturmuseum, till största delen, med dammiga antiloper som stirrade på oss med sorgsna ögon av glas. Här och där hade museikuratorerna gjort storartade pedagogiska insatser, och specialutställningen med de undangömda förråden var fascinerande i all sin överväldigande hemskhet. 150 elefantskallar, från babyelefanter till gamla. Giraffhuvuden och -halsar monterade som jakttroféer. Ormar i glasburkar. Uppe i utställningshallarna gapade stora hål på noshörningarnas nosar där hornen blivit borttagna eftersom det finns människor som bryter sig in i museer för att stjäla dem. Oh, mänsklighet.



Det fanns också en avdelning som var mer antropologiskt inriktad med kläder och prylar, samt en fantastisk modern, tvärvetenskaplig utställning om Kongofloden och livet runt, och i, den.

I juli stängs museet för en omfattande renovering. Då kommer också utställningarna göras om. Jag är glad att vi var där innan. Vi får ta och komma tillbaka 2015, när renoveringen är klar.