torsdag 21 juni 2012

pust

Jag sitter vid matbordet och pustar ut. Minisemester. Ja, matbordet i prästgården i Berlin.
Min "syster" Jenny vikarierar som kyrkoherde här, och vi bestämde oss för att åka hit och hälsa på några dagar.
Igår välsignade jag inte eleverna vid Skandinaviska skolan, men jag höll ett fint "var snälla mot varandra"-tal. Ibland räcker det ganska långt, och när det kommer från en i prästskjorta, men ett tydligt kors hängande från halsen, blir budskapet ändå märkbart. Men roligast var ändå att femmorna, precis efter mitt tal, gick upp på scenen och rev av One Of Us, Joan Osbornes gamla superreligiösa hit. Haha. När prästen pratar Gud slår folk bakut, men när ungarna vittnar med musik och ord går det minsann.

Nu ska det skvallras, och firas midsommar, och går på Egyptologiskt museum, och ätas god mat i några dagar. Ha en fantastisk midsommar!
 

3 kommentarer:

  1. http://stigsundstrom.wordpress.com/2012/06/17/evangeliet-bjod-mig-att-inte-valsigna-just-da/

    http://stigsundstrom.wordpress.com/2012/06/19/om-valsignelsen-del-tva/

    SvaraRadera
  2. (ja, vi pratar ju om detta i realtid också, du och jag, så den här kommentaren är nog mest för alla andra, Jenny)

    Mm. Ja, och nej.
    Välsignelsen är inte livsviktig, inte på det sättet.

    Men det är inte heller obligatoriskt för skolorna att vara i kyrkan. Att vara i kyrkan kommer liksom med ett visst paket, tycker jag, det är inte vilken aula som helst. Jag har alltid välsignat, men formulerat det "ni som vill, ta emot Guds välsignelse...", vilket har uppskattats av de skolor jag har arbetat med.

    Men framförallt måste det råda en respektfull dialog mellan skola och kyrka. Det man kommit överens om ska respekteras. I blogginläggen ovan tolkar jag det som att en välsignelse i det läget hade varit ett brott mot en underförstådd överenskommelse, och då hade den, som han skriver, nått nästan motsatt effekt.

    Däremot tycker jag att det blir lite märkligt när vi förväntas stå där, i våra kyrkor, som någon slags konferencierer, men ombeds inte prata om Gud. Att prata om Gud är faktiskt det jag är vigd att göra. Självklart kan det finnas tillfällen då jag avstår att göra det i direkta ordalag, men det måste vara en deal mellan mig och kyrkan, eller mig och min Högste Chef, och inte ett ultimatum från en skola ute efter en stämningsfull lokal.

    Men. Jag är "inte klar med frågan" (som en del kollegor brukar använda som argument i livsstilsfrågor). Jag kan se fördelar både med att bara erbjuda paketet "kyrka-präst-välsignelse", eller en flexiblare approach. Huvudsaken är att det kommuniceras extremt tydligt, så att skolorna vet vad de har att förhålla sig till, och kan göra sitt val därefter.

    SvaraRadera