pust

Jag sitter vid matbordet och pustar ut. Minisemester. Ja, matbordet i prästgården i Berlin.
Min "syster" Jenny vikarierar som kyrkoherde här, och vi bestämde oss för att åka hit och hälsa på några dagar.
Igår välsignade jag inte eleverna vid Skandinaviska skolan, men jag höll ett fint "var snälla mot varandra"-tal. Ibland räcker det ganska långt, och när det kommer från en i prästskjorta, men ett tydligt kors hängande från halsen, blir budskapet ändå märkbart. Men roligast var ändå att femmorna, precis efter mitt tal, gick upp på scenen och rev av One Of Us, Joan Osbornes gamla superreligiösa hit. Haha. När prästen pratar Gud slår folk bakut, men när ungarna vittnar med musik och ord går det minsann.

Nu ska det skvallras, och firas midsommar, och går på Egyptologiskt museum, och ätas god mat i några dagar. Ha en fantastisk midsommar!
 

som ett grekiskt drama

Efter en fantastisk nationaldag med massor av besökare i kyrkan, satte vi oss på flyget till Aten. Jag, herden, husmor och organisten åkte iväg för att helt enkelt göra något roligt tillsammans. Teambuilding, tror jag att det heter på modern svenska.

Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.

Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.

Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.

Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss.  Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.

Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!

räknar välsignelser

Jag sitter i mörkret i hallen utanför barnets rum och räknar välsignelser. Det är inte som att räkna får, de skuttar inte ystert över några stenmurar inte, eller kamikazerusar genom hallen som mössen emellanåt gör, utan lite mer stillsamt liksom.
Barnet var oroligt vid läggning eftersom vi och de besökande vännerna O och D hade pratat lite för mycket om märkliga brottslingar som den där amerikanske zombiemannen. Alltså sitter jag här, i ensamheten, i dunklet, och har det ändå ganska bra.
Maken är ute och inmundigar alkohol med nämnda vänner. Jag chattar med andra vänner, läser bloggar, har avslutat Ms bok, och är nöjd med mitt eget liv på det där skuldmedvetna sättet man blir när andra vänner har det svårt. En fick ett sent missfall i veckan. En annan upptäckte en fotbollsstor tumör. I båda fallen går det så bra man kan hoppas, just nu, men det har betts, och beds, mycket just nu.
Och jag är så oerhört tacksam över min familj, mina vänner, mitt hem, min hälsa, mitt arbete och allting annat som har gått bra.
Så den här ensamma kvällen på den obekväma pinnstolen - den är bra. Riktigt bra.