finaste fina barnet

Igår natt: "Mamma, idag har varit den bästa dagen på jättelänge. Tack så mycket, mamma!"

Idag eftermiddag, efter att ha hört om Berlinmuren och JFK och Berliner-talet och syltmunksdubbelmeningen: "Jag är också en syltmunk! Jag vill starta en klubb för syltmunkar för att alla ska få tro vad de vill!"

Idag kväll: "Mamma, du predikar alltid de roligaste predikningarna. De är så roliga att lyssna på. Ibland ser det inte ut som jag lyssnar, men det gör jag."

Sådärja. Nu har jag raderat minnet av mängder med sömnlösa nätter, amningskrångel och bajsincidenter. Det var värt det, så värt det. Vilken unge jag har.


p.s. Helt orelaterat, bara för att: Vår hemtelefon funkar inte längre. Ett dygn fick vi njuta. d.s.

telefon! internet!

Jag sitter i soffan med laptopen i knät och ryser små välbehagsrysningar. Jag surfar. I soffan. Inte sittandes på golvet i hallen, inte i klädkammaren, utan i vardagsrummet.
Om man tycker att detta känns som att det är smula överdrivet att rysa lyckligt över detta, har man inte haft med Belgacom att göra. Jag tror att vi har haft besök av tre elektriker och fem olika telefoninstallatörer. Det har varit mail, telefonsamtal och sms, och det har varit felkommunikation på felkommunikation. Ja, man TYCKER ju att folk som jobbar för ett telefon- och internetbolag borde kunna det här med kommunikation, men se, då lurar man sig själv. Rätt mycket, till och med.

Men nu njuter vi. Snabbt går det faktiskt till och med. I morgon kommer de nog på att det är något fel med det hela och stänger av. Bäst att passa på. Nu blir det Spotify, Youtube, spel, bloggande och Facebook på samma gång, så det så! Och så ska jag ringa mamma. Från vår hemtelefon.

Till vänster: jättelik router. Till höger: telefon. Också på bilden: Element, helt onödigt i den underbara 25-gradiga värmen just nu.

internationalitet

Att bo "mitt i Europa" (inom citationstecken eftersom ju Europa räcker ända bort till Uralbergen, och då är Bryssel sannerligen inte mitten, men i alla fall) har sina fördelar.
Hittills har vi besökt Luxemburg och Frankrike, förutom Belgien, Danmark och Sverige, i år. Midsommar medför ett besök i Tyskland. Senare i sommar tar jag mig till USA och eventuellt Kanada. Och i höst planerar vi för besök i Storbritannien och Nederländerna. Det innebär tio länder under ett år. Inte illa alls.

Vår familj har som princip att försöka göra en längre/dyrare resa vartannat år, och kortare däremellan. Detta är egentligen ett "långt" år, men blev på grund av flyttar och dylikt ett kort år, vilket ju ter sig en smula lustigt eftersom jag ska iväg över Atlanten, men det är hela familjens resa som räknas. På grund av att våra resurser inte är obegränsade, innebär detta att vi tenderar att planera långt i förväg. Såhär ser planen ut nu:
2013: Disneyland Paris, Tyskland. Charter?
2014: Egypten med Nilkryssning
2015: Hemflyttsåret. Tyskland. Mera?
2016: Safari?
2017: Absolut Tyskland, det är ju reformationsjubileum!
2018: USAs västkust och Hawaii?

Tyskland återkommer en del. Det beror bland annat på vänner där, men mest på att Luther 500-festivalen i Wittenberg är vartannat år, och jag vill gärna pricka in den. Det är riktigt roligt, och jag har många vänner involverade i den.

Ja, vi reser en del. Vi brukar klimatkompensera när möjligheten finns. För oss är resor den mest prioriterade konsumtionen, det är mycket annat som får stå tillbaka. Resorna ger så mycket - upplevelserna finns alltid med oss. Och kan de göras med vänner dessutom, då är lyckan total!

att vara bättre

Ibland blir jag så trött på mig själv. Ni vet säkert hur jag menar, inbillar jag mig. Önskar att jag vore modigare eller snyggare eller mer principfast eller briljant eller from eller vad fasen som helst. En av de saker jag önskar mest nu i detta mitt rätt så återkommande vältrande i uselhet (eller, nej, trist medelmåttighet) är att vara öppnare och modigare.
Tänk om jag vågade vara så öppen om mig själv och mitt liv och mina älskade som Malin, till exempel (läser du inte hennes blogg bör du).
Tänk om jag vågade fundera och dissekera och omvärdera som Rachel.
Tänk om jag vågade söka dialog som...
Det går ju att göra en jättelång lista på en massa människor som är kloka och roliga och ärliga och sanna. Tack och lov.
Men kanske är det inte min väg, ändå, att blogga som i en dagbok. Eller som en debattplats. En gång gjorde jag debattgrejen, och det åt mig nästan.
För sanningen att säga, så är jag tunnhudad som attan. Och jag fixar liksom inte riktigt att visa min svaghet öppet. Jag vet att det ska vara ett tecken på någon slags omvänd styrka att vara öppen med sin bräcklighet, men inom mig knyter det sig. Jag kan inte, vill inte, orkar inte. Bara tanken på att någon kommer att läsa och kanske, kanske kommentera något som jag kan tolka till att betyda kritik ger mig rysningar. Kanske är jag en sådan där högkänslig person. Kanske är jag bara fjantig.

Men vet ni. Det är ok.

Idag vaknade jag till regn och rusk, men det blev varmt och soligt.
Idag tog jag, vi, ett nytt steg in i en ny vänskap.
Idag skrattade min dotter många gånger.
Idag åt jag goda kakor utan (särskilt) dåligt samvete.
Idag träffade jag en gammal förälskelse och fick nöjt (och utan förvåning, mind you) konstatera att min make är snyggare och roligare och rätt för mig.
Idag gjorde mitt hår som jag ville, och min Myrornafyndade kjol är fin.
Och idag är min tunna hud och lättsårade hjärta precis som Gud tänkte sig att de skulle vara, för solen sken rakt in, vännerna fick plats intill dotterns skratt, och kanske, kanske är det så att tunn hud släpper in massor av kärlek också.

Sverige 2

Jisses, nu släpar det efter här.
Vi var ju i Sverige ... för länge sedan, känns det som. Vi träffade vänner, träffade familj, jag sade upp mig från underbara Slottsstadens församling och sedan åkte vi hem. Ja, så känns det. Det var en virvelvind av sociala engagemang och av de fyra nätterna spenderade vi inte två i rad på samma ställe.
Det är härligt att träffa alla de underbara vännerna och familjemedlemmarna. Jag saknar dem mycket. Men det var också skönt att komma hem till Bryssel igen. Dottern sade, medan vi var i Sverige: "När jag är hemma längtar jag hem, och när jag är hemma vill jag hem." Ja, så enkelt, och så svårt är det. Och mängden hemma blir bara fler.