En sådan dag

Detta är mina fötter. Vår soffa och barnets täcke. Jag vill inte röra mig härifrån. Det är, helt utan anledning, en sån dag idag.

il fait chaud

Idag är det varmt (ja, för er icke-frankofona är det en översättning av rubriken. Ordagrant "han gör varmt". En av de där märkliga sakerna som min franskalärare hävdar är det som gör språket "charmant".)

I alla fall.

Som de flesta bloggare som jag läser nuförtiden måste jag ursäkta mig för den bristande uppdateringstakten. Ni vet, livet och allt det där som kommer emellan. Resor till Sverige strax efter påsk (trevligt om än för kort), besök från flera uppsättningar vänner. Och dagens 22-gradiga värme, vilken fullständigt tvingade mig till att tillbringa större delen av dagen utomhus. Pliktkänsla 1 - Blogg 0. Eller i alla fall Härligt sommarväder 1 - Gömma sig inomhus vid datorn 0. För tjugo år sedan hade jag prioriterat annorlunda (förutom att jag inte hade en dator då, eller internet, men i alla fall, ni fattar).

Annars i det här Brysselprästlivet rör sig det mesta runt schlager nu. Kören har gått in i någon slags träningsoverdrive, vilket inte är det minsta märkligt eftersom Magnus Carlsson landar om fjuttiga 6,5 veckor, och då måste alla schlagernummer sitta som berget. Och dansnumren, och kläderna måste vara inköpta. Hysteriskt roligt är det, och ska det bli (och nervöst, jag ska ju sjunga solo gu'bevars).
Lördag 1/6 är det som gäller, så det är bara att köpa de där flygbiljetterna nu (hit alltså, skulle det händelsevis vara någon bosatt i Belgien som läser det här föreslår jag tvärtom att inga flygbiljetter köpes inför den helgen, utan att du stannar i Bryssel och kommer och lyssnar)!

som rökelse stiger min bön till dig

Några av mina bekanta har ett band ihop, och spelar i många amerikanska församlingar och på "youth events" mm. De kallar sig Lost And Found, och en av de sånger som som jag tycker bäst om i deras produktion heter Incense. Den handlar om att låta bönen stiga som rökelse till Gud. Det är en vacker tanke, och en biblisk bild.

Igår natt tittade jag på påsknattsmässan från Linköpings domkyrka, och såg till min oerhörda förtjusning att rökelse inte bara användes, utan användes rikligt och på ett vackert och värdigt sätt, i en gudstjänst som präglades av värme, högtidlighet och närhet. Och kören stod mitt i rökelsemolnen, liksom präster, diakoner, sakristaner och andra, och ingen gnuggade sina ögon eller hostade, eftersom de använde riktig rökelse av kåda och inte några otäcka parfymerade små koner eller pinnar.

Det vore skönt om ryggradsreaktionen mot rökelse, olja eller andra "katolska" symbolhandlingar kunde försvinna, och vi kunde återerövra vackra och meningsfulla bibliska bruk, precis som vi återerövrat korstecknandet, ljuständningen, elevationen och de liturgiska kläderna. Jag tror att alla sinnen bör engageras i gudstjänsten, för bön och Gudsgemenskap handlar om hjärta och hjärna, kropp och sinne, känsel, hörsel, syn, smak och lukt.