många flugor med en smäll

Många av de här resorna jag gör blir intensiva och fulla med en massa nyttigt/roligt. I helgen var det, som sagt, vänner och gudstjänst som gällde. Igår var jag på mottagning för en facklig kollega, och sen blev det middag. Men innan mottagningen hann jag med en fika med vännen H, som bor med den här utsikten över Stockholm. Fint, eller hur?

Och så bodde jag hemma hos vännen J, och efter jag kom hem från middagen satt vi uppe längre än två nästan-tanter borde och pratade strunt.

Alltså är jag lite trött nu, men piggnar till allt eftersom. Jag har en dag av fackliga förhandlingar framför mig. Först lönerevision, sedan arbetsgrupp för kollektivavtal. Kul och viktigt!

utlandskyrka...fast hemma

I eftermiddags höll jag den engelskspråkiga, ekumeniska gudstjänsten i Lunds domkyrka.

På många sätt var det var som att vara hemma i utlandskyrkan. Folk gled in fem minuter för sent, kände varandra och hälsade, tog roller och ägde sin gudstjänst. De sjöng med i bekanta psalmer ("We used to sing this a lot back home in Kentucky!"), nickade igenkännande vid vissa passager i predikan... Det fanns skillnader också, förstås. En så multikulturell församling har vi sällan i Bryssel. I dopkapellet i domkyrkan fanns i kväll människor från Tjeckien, Kina, Nigeria, USA, England, Indien och en massa andra länder.

Men vad roligt det var att få vara en del av detta! En liten bit utlandskyrka, fast hemma i Sverige. Och så viktigt det är. Brysselförsamlingens fd volontär A satte ord på anledningen när hon konstaterade att det kändes konstigt och lite fel att fira gudstjänst på engelska. Vårt språk bär så mycket mening, ligger så nära vilka vi är som människor, hur vi tror och talar och älskar, att möjligheten att få be och sjunga på sitt eget modersmål är enormt viktig. Det är anledningen till att utlandskyrkan finns, även om många svenskar runt omkring i världen skulle kunna gå i de lokala församlingarna, och det är anledningen till att gudstjänster firas på andra språk i Sverige. Det är nyttigt att möta annat, tankeväckande och upplivande, men det är skönt att få vila i det egna också.

Och ändå, trots språkskillnader och kulturskillnader, delar vi samma Gud, samma ordning, samma bröd. Det är nåd. Det är evangelium.

hemma kan också vara ett annat hem

Sitter på balkongen hemma hos bästa vännerna och skriver predikan för morgondagens gudstjänst (i Lund, på engelska!). Barnet och jag gick en vända på stan innan, köpte skolavslutningsklänning och strumpor, och njöt av vårvärmen. Nu har jag en filt runt benen, och alldeles nyss kom N ut och svepte en sjal runt mina axlar och frågade om jag vill ha te, för så himla varmt är det inte i skuggan och vinden. Men insidan, den är varm.
Detta är en sådan plats där jag bara kan vara. Hit vet jag att jag kan komma när som helst. Här får jag sjunka ner i ett soffhörn och vara precis så social som jag önskar. Här är jag fin och klok och rolig, här är jag hemma.
Och jag sitter här och förundras över alla dessa människor som hävdar att familj endast har med blodsband att göra. För mig är detta familj. Det betyder inte att min mamma och pappa B och mina systrar inte är min familj, utan bara att jag vägrar att sätta gränser för kärleken.

Min familj är de människor som älskar mig och skulle finnas där för mig oavsett hur livet vänder sig. Och hemma är platserna där detta blir tydligt.

Tillbaka till predikan. Fåglarna kvittrar, snart är det dags för lite kaffe. Här hemma.

flyga och flänga

Jag har alltid varit lite "flängig" av mig.
Inte så att jag har haft svårt att hålla jobb eller uppdrag, inte alls. Tvärtom stannar jag i allmänhet länge i såväl vänskaper, relationer och jobb. Men jag är nyfiken och intresserad av nätverk, människor, platser, sammanhang, kunskap... Alltså studerar jag mycket (inte så värst långt från 500 högskolepoäng nu), läser, lär känna nya människor. Och reser. Inte för att jag är trött på platsen jag är på, inte alls. Utan för att jag vill se ännu mer!

Så i morgon är det dags igen. Inte i första hand till en ny plats eller ett nytt sammanhang, den här gången, utan för att stärka och bekräfta vänskaper och uppdrag. Vi, hela familjen, ska spendera helgen med bästa vännerna i Malmö. Men eftersom jag är som jag är passar jag på att hålla den engelskspråkiga gudstjänsten i Lunds domkyrka också. För att det är utmanande och kul!
Sedan åker jag till Stockholm och Uppsala för att jobba fackligt (utmanande och kul!), ha ett vigselsamtal och träffa vänner. Relationer och utmaningar. Härliga dagar!

ord

Ord har makt.
Sitter och väger dem. Det ordet eller det? Vad betyder det om jag väljer si eller så?

En präst är "Verbi Divini Minister", det gudomliga ordets tjänare. Vi jobbar med ord, för Ordets skull. Men inte är det lättare för det.

Det skrivs på många saker just nu. En text för en organisation. En predikan på engelska. En ansökan. Orden dansar runt, hittar rätt eller förkastas. Håller sig just utom räckhåll, eller fångas lätt, alltför lätt.

Stryker och skriver om. Klipper ut, klistrar in. Ord överallt.
Och ändå kanske den största konsten, som alltid, är att veta när det räcker. När det är gott nog.

I kväll är det nog just precis...här.

bäst just nu

Och i morgon. Och i övermorgon.

Vänner.

Ibland hittas de på oväntade platser. Ibland krävs det en smula ansträngning. Ibland smyger sig vänskapen på och är alldeles naturlig.

Och ja, detta är delvis i anledning av dig, J, och din fina familj. Tack för i kväll.

annandag

Ingen gudstjänst idag (har glömt fråga varför, måste göra det i veckan), och jag är ledig.
Inget smink, klänning på, bara ben. Läser noveller, blänger surt på godiset (och håller mig undan).
Går ut i solen.
Väntar på familjen som anländer senare i eftermiddag.
Kanske skulle vi ta en sväng till de kungliga växthusen i kväll? De lär vara fantastiska i kvällsljus.

saknad

Det är något alldeles extra trist med att fira påsk själv.
Jag efterfrågar ingen ömkan. Det är inte det minsta synd om mig, egentligen.
Men när det är sol och påsk och allt är härligt… Då vill jag vara med de jag älskar.

Saknar. Längtar. Snart.

"men du är ju aaaaalltid på facebook!"

Alternativa rubriker: "Det var då värst vad folk ska ha åsikter om hur andra tillbringar sin fritid." eller "Det hade varit skönt att inte behöva skriva den här bloggposten."

En smula irritation kanske anas. Ända sedan jag skaffade mig en sida på facebook (typ år 2007), har vänner och bekanta haft åsikter om hur mycket tid jag spenderar där. Mest har dessa åsikter kommit från folk som inte spenderar någon nämnvärd tid på facebook, men som ser att jag är online, eller har kommenterat någonting eller gillat något, och detta har hamnat bland deras notiser, och så tycker de att jag ju inte verkar göra annat än att facebooka. Oftast finns en underton av "har du inget annat vettigt att göra?".
Här är min apologi.

1. Att vara online på facebook är INTE samma sak som att aktivt ägna tid där. Jag spelar inga facebook-spel alls, till exempel. Emellanåt visar FB att jag är online när jag inte är det, eftersom det är kopplat till min mobil och Messenger-appen är korkad och stänger aldrig riktigt ner. Däremot är det sant att jag är inloggad de flesta kvällar, flera timmar. Ibland ser man mig inloggad under dagtid. Då kan det vara vettigt att minnas att mina arbetstider inte är som de flestas, bland annat är jag helt eller delvis ledig på dagtid ett par vardagar i veckan.

2. På facebook sker det mesta av mitt sociala liv. Mina vänner finns där, och chattfunktionen har varit en riktig räddningsplanka när jag har känt mig ensam och isolerad här i utlandet. Större delen av de timmar jag befinner mig inloggad på facebook befinner jag mig i samtal med vänner och familj i Sverige, USA, Australien och andra ställen. Det är den absolut mest användbara funktionen med FB, i mina ögon, och den jag använder mest. I gengäld tittar jag nästan aldrig på TV. Jag vet inte ens hur vår fjärrkontroll funkar! Många av dem som har åsikter om mitt facebookande sitter framför TVn två-tre timmar varje kväll. Vilket är minst socialt, tycker du?

3. Kanske en fjärdedel av mina FB-vänner är amerikaner, och tvärt emot vad många sällan- eller icke-användare av FB verkar tro handlar dessa om riktiga vänner som jag har träffat i verkligheten. Av mina 745 facebookvänner är det kanske ett tiotal som jag aldrig har träffat, och de är vänners vänner som har sökt kontakt med mig. Om jag vill hålla kontakten med dem, och det vill jag, är FB det överlägset bästa sättet, och kvällarna den tid som är möjlig pga tidsskillnaderna.

4. Jag använder FB också i min egenskap av präst, men ganska sällan på formell arbetstid. Jag uppdaterar församlingens FB-sida, men det tar inte särskilt lång tid. Den stora fördelen vad gäller användning i tjänsten är kontakten med församlingsbor. Det är omöjligt att räkna hur många timmar jag har ägnat åt FB-samtal av själavårdskaraktär, eller svarat på teologiska frågor, eller informerat om vad som kommer hända på söndag, eller pratat framtid och liv och död i mer allmänna termer med konfirmander, ungdomar, konfaföräldrar, andra församlingsbor och så vidare. Det är helt enkelt mycket mycket lättare för de allra flesta att skicka iväg ett facebook-meddelande än att ringa, framförallt när ångesten griper tag klockan 23. Om prästen då är online, sänks tröskeln avsevärt.

Så, nästa gång du tänker "Det var då värst vad hon är online ofta, har hon inget bättre för sig?", fundera ett varv till innan du kläcker ur dig något dumt. Vi människor är olika. Våra behov av värme och närhet och mänsklig kontakt är rätt lika, men vi har väldigt olika sätt att hantera de behoven. I mina ögon finns det inte en online-värld och en verklighet utanför den, jag ogillar skarpt begreppet IRL (In Real Life) som någon slags beskrivning av allt som inte sker på sociala media. Allt handlar om relationer, och både som vän, som dotter, syster, kollega och präst är relationer något jag ska syssla med. Detta är ett av många sätt som jag gör det. Om du inte förstår för att det inte är ditt sätt, försök då i alla fall tänka att även de sätt att sköta relationer som du inte förstår inte behöver vara sämre för det.

Om du inte dömer mig för mitt facebookanvändande, lovar jag att inte döma dig för Let's Dance-tittandet. Deal?

döden och livet

På väg från korsvandring i Rydebäcks kyrka, slås jag, som alla långfredagar, av kontrasterna.
Stillheten och tyngden och sorgen och allvaret i kyrkan.
Och utanför: sol, barnskratt, kvittrande fåglar, människor som handlar mat och smågnabbas, påskbuketter och fjädrar till salu.
Och det skaver. Och det är som det ska vara.

Livet stannar inte för att någon dör.
De som sörjer, oavsett om vi sörjer en som varit död i knappt tvåtusen år, eller en som dött i år, lever mitt bland barnskratten och solen.

Och jag tänkte, där jag vandrande hemåt bland radhusen och villorna, att det är för barnskratten och fågelkvittret och sorgen som Han dör.
Det är för att dela allt det som är vår verklighet som Han dör.

långsamma dagar

Skärtorsdag. Långfredag.

Dagar tillbringade runt mammas matbord, i tystnad med tidningarna, klappandes hundar, i samtal och skratt. 

Långsamma dagar, sköna dagar. 

I gudstjänst och i gemenskap. Skärtorsdagsmässan, korsandakten. Eftertanke, stillhet, glädje, sorg.

En jättelik valp och god mat. Djup sömn och halsont. Kärlek och närhet. 

I väntan på uppståndelsen.

staaaaaan!

Idag åkte vi in till Malmö.
För den här extroverten är det oändligt mycket mer avslappnande att vandra runt i stan, än att gå stillsamma promenader längs stranden. Jag njöt. Massor med folk, strålande sol, fika först med vännen K, och senare en kaffe i solen med vännen N. Och lite handlande av ditt och datt, och en ny frisyr till barnet.
En riktigt skön dag.

det där med ålder

Jag minns så tydligt hur jag och mina gymnasievänner kunde fnysa åt "de där 40-åriga direktörerna" som den stora bromsklossen i världen, de som var trista och grå, de som tjänade skottkärrsvis med pengar.
Jag minns hur jag som ung vuxen i tjugoårsåldern noterade hur alla kvinnor över 40 klädde sig i kultursjok (ni vet, asymmetriska linnetunikor från designers som bor i skånelänga på Österlen) i svart eller limegrönt, hade tvärrandiga strumpbyxor i komplementfärger, hellugg, foträta skor, röda glasögon och silverbrosch/träbrosch föreställande tulpan i med matchande tvärrandig stjälk.

Och jag märker hur jag pratar mindre och mindre om hur de däringa fyrtioåringarna är för varje år som jag kommer längre från 30.

Faktum är ju att en rätt stor procentdel av min umgängeskrets nu är över fyrtio. Det är endast för att jag bor i en stad där man får barn sent som jag fortfarande är yngre än majoriteten av mina konfirmanders, eller dotterns klasskompisars, föräldrar men det är inte med någon större marginal.

I höst fyller jag 40. Det fyller mig, än så länge i alla fall, inte med någon nämnvärd fasa. Livet bortom den stora krissiffran verkar vara rätt behagligt. Det finns mycket jag inte saknar med att vara tonåring eller i tjugoårsåldern, eller ens med att vara 30+. Men kanske har det också att göra med att jag har ett ganska rörligt yrke, vänner som finns i kreativa jobb och som reser lika mycket med sina barn som utan. Kanske har det att göra med att det finns en inre trygghet nu som inte fanns tidigare, en känsla av att jag faktiskt har hyfsad koll på vad jag är bra på och det jag behöver arbeta mer med.

Nej, någon fyrtioårskris förutser jag inte, men gräv gärna fram det här blogginlägget och vifta framför mig ifall jag gömmer mig under en filt den 27 september i år. Detta blir ett roligt och spännande år, både före och efter den stora födelsedagen. Jag hoppas att jag aldrig slutar vara nyfiken och vetgirig, aldrig slutar resa och träffa nya vänner. Då spelar inte åldern någon som helst roll.

Dessutom är jag faktiskt snyggare nu än jag var när jag var 20, så det så.

gubben noa, gubben noa var en hedersman

Igår kväll gick maken och jag och såg Noa. Följande text kan innehålla spoilers.

Först av allt - detta är INTE en film man tar sina barn till. Den skiljer sig enormt mycket från de pastellfärgade bilderböckerna med lyckliga små djur och en leende Noa. Snarare skymtade Dorés bibelillustrationer förbi då och då.

Det är tveksamt att ta konfirmander till den här filmen. Inte utan en rejäl dos av historisk-kritisk bibeltolkning innan, och inte utan att vara beredd på en konfirmandgrupp som möjligtvis kommer känna mer sympati för de människor som drunknar, eller Noas ende mer rebelliske son, än för Noa själv eller framförallt Gud.

Filmen gör avsteg från bibeltexten i en del fall. Vissa av dessa är baserade på Henoks bok, en apokryfisk (dvs en biblisk bok som inte ingår i kanon [=de böcker som utvalts att ingå i den officiella Bibeln]) judisk bok som tillskrivs Noas farfarsfar Henok. Andra är baserade på assyrisk eller babylonisk legend (liksom faktiskt hela tanken på syndafloden!), och ytterligare andra är påhitt av filmmakarna för att fylla ut hål eller göra dynamiken mellan personerna mer spännande.

Jag har inga större invändningar mot någon av tilläggen, faktiskt. De varken minskar eller ökar vidrigheten i berättelsen.

Noa är en hedersman av klassiskt gammaltestamentligt snitt. Han gör det som han blivit tillsagd, och tar sin familj med sig, alldeles oavsett hur de förhåller sig. Däri finns filmens grundläggande konflikter. Dels mellan Noa och Ham, eftersom Ham är mer nyfiken och mer självständig än vad som är nyttigt för en pojke i ett bokstavligen patriarkalt system att vara, och dels mellan Noa och resten av hans familj när han, i en snygg parallell till Abrahams offer av Isak, vill döda Sems döttrar.

Det här tjurnackade förhållningssättet, att göra vad som krävs oavsett konsekvenserna, är också den kvalitet som gör att Noa är den utvalde. Han får det gjort, som han själv konstaterar. Han är inte godare eller bättre än någon annan, men han fullföljer det som måste göras. Det är en obehaglig tanke. Skulle Gud (som kallas Skaparen i filmen) verkligen föredra en man som struntar i känslor och konsekvenser framför en som visar barmhärtighet? Det visar sig att det inte är så enkelt.

Noa väckte många känslor hos mig och hos maken. Jag var mest fascinerad, vände och vred på skillnaderna mellan filmen och Bibeln, uppskattade att Aronofsky inte på något sätt väjde för mörkret eller de enorma skuldkänslor den överlevande familjen måste känt. Den märkliga lilla bibeltexten om hur Noa dricker sig berusad efter att ha gått i land får därmed en mycket rimlig kontext. Maken var arg, både på Noa och på Gud. Vi hade ett långt samtal i bilen hem om mänsklighet och Gudsbild och GT gentemot NT och så vidare.

Många kristna har haft många invändningar mot filmen. Utan att ha satt mig särskilt grundligt in i anledningarna till detta skulle jag tro att den främsta invändningen är en känslomässig en. Berättelsen är för gräslig, för mörk och våldsam, målar Gud i ett närmask psykopatiskt ljus. Där kommer den historisk-kritiska läsningen i alla fall mig till hjälp. Bara för att Gud sägs göra alla dessa hemskheter (och många fler i Gamla testamentet) betyder det inte att det faktiskt är så att Gud har gjort dem. Bibeln berättelser är vittnesmål om ett folks brottning med tillvaron och Gud. Ibland är dessa berättelser legender (med avsevärd inspiration från andra legender i närområdet), men det betyder inte att det som är berättelsens kärna, relationen mellan Gud och folk och det senares sökande efter mening, är mindre sann. Vi människor vill så gärna ha en förklaring till allting, och helst en syndabock som inte är vi, att vi tillskriver Gud mycket vi inte kan hantera på annat sätt. Många gör likadant idag. Enligt vissa orsakades orkanen Katrina av Guds vrede mot homosexuella.

Men Gud är inte sådan. Gud är inte en micromanager, inte en voyeuristisk psykopat. Gud är inte heller annorlunda under gammaltestamentlig tid än under nytestamentlig (den tanken är rätt vanlig, men den målar judisk tro i ett rätt obehagligt ljus), men berättelsen om Gud är annorlunda. Gud försöker och försöker och försöker nå oss med sin kärlek, och vi missförstår, eller vänder oss bort, eller svarar lite ljumt då och då. Till slut ger Gud upp sin gudomlighet för att komma oss nära, så nära så att Gud blir en av oss, så nära så att Gud dör för och med oss. Nu är vi i Stilla veckan, och vilken tid är mer lämpad att minnas just Guds svaghet och kärlekstörst än just den här?

Tillbaka till filmen. Jag är nämligen inte helt nöjd, trots allt.
Invändning ett: Om vi nu befinner oss i ett mytiskt förflutet, komplett med stenjättar och märkliga maskiner (estetiken är rätt mycket Mad Max emellanåt), och kvinnorna har byxor och är barhuvade, kunde inte då relationerna varit mindre patriarkala? Noas hustru Naameh (woohoo, hon har ett namn!) har en konversation med uråldrige farfarsfar Metushelach om att försöka påverka Noa till att låta pojkarna få hustrur och barn, och Metushelach påminner henne om att det är Noas beslut och bara hans.   För övrigt är filmen synnerligen heteronormativ också, även om det nog är svårt att komma ifrån i en berättelse där heterosexuell tvåsamhet är i själva kärnan, och den är tack och lov inte så betonad som den skulle kunnat vara.
Invändning två: Alla skådisarna är vita som snö. Det finns inte en enda minoritet representerad, varken på eller utanför arken. Det hade väl åtminstone varit klädsamt om folket hade sett ut som man gör runt Medelhavet? Att, som vissa bloggare gjort, begära att Ham skulle se afrikansk ut (enligt traditionen att han var afrikanernas stamfader) skulle orsakat en hel massa nya problem med hur afrikaner avbildas, med konflikten mellan honom och Noa och så vidare, men man kunde i alla fall valt att låta familjen se ut som de kommer från Mellanöstern.
Båda dessa invändningar känns som eftergifter gentemot en mer konservativ del av amerikansk kristenhet, något som verkar ha misslyckats helt. De avskyr filmen.

Aronofsky är modig som tar sig an en så pass våldsam och kontroversiell bibeltext och gör den till en enorm Hollywoodproduktion, och jag är glad att den gjordes. Den kunde gjorts en liten smula bättre, men i det stora hela är jag nöjd. Ska bli spännande att höra och läsa vad andra svenska teologer och andra tycker.

lägesrapport

9-13 hyfsat upprätt (frukost + bilfärd + gudstjänst)

13-16 horisontellt (soffa, mmmm)

Prognos:

16-19 blandade lägen (behöver kaffe)

19-22 vertikalt, i allmänhet sittande (bilfärd + bio: Noa)

22-24 horisontellt (soffa -> säng)

Semestern levererar.

hoppsansa

Missade att blogga igår. Det blev liksom lite intensivt med jobb och packa och resa och komma hem till vänner i Malmö. Antar att jag nu helt och hållet har misslyckats med #blogg100, men sånt är livet.

I alla fall sitter jag nu i svägerskans kök på skånska sydkusten och lyssnar till de glatt pladdrande kusinerna ute i vardagsrummet och känner hur trött jag är. När jag tillåter mig sakta ner lite grann kommer den totala tröttheten smygande. Blir nog en del sovande den här veckan, mellan lite tittande på bil och körande, och lite skrivande för ett spännande projekt, och lite ritande/målande till andra projekt. Och så en del umgänge med vänner och familj.

Det blir bra, det här.

thus endeth this day

Tretton timmar efter att jag satt min fot i kaféet i förmiddags, kom jag nu hem. Ja, jag har varit hemma en timme för middag också, men arbetsdagen blev till slut tolv timmar. På den tiden har jag stekt ett par dussin pannkakor, diskat, kittlat ett flertal barn, diskat, bryggt kaffe, sålt kort, pratat franska med en något psykiskt labil kvinna, diskat, diskuterat biskopsval med besökare från Lund, diskat, gjort fyrtio smörgåsar och sedan delat ut dem till barnkören, diskat, poppat popcorn, bryggt kaffe, pratat barnuppfostran, sjungit, diskat, öppnat rolig post, skrattat. Och diskat lite till. Och en massa saker däremellan.

Således en rätt normal dag i en utlandsprästs liv. Härligt, men nu är jag trött. Godnatt världen.

veckomässa med sprickor

Det finns en speciell sorts närvaro och Andlighet (ja, med stort A, eftersom jag menar Helig Ande) i den lilla gudstjänsten (skrev en gång om den här).
I kväll var vi totalt sex personer. Det är inte ofta jag får leda veckomässan, det är kyrkoherdens gudstjänst, men just nu är han bortrest, och jag tog hand om den. Och det var så skönt med det lilla formatet, med den improviserade beredelsen, med de kända ansiktena med ögon så fulla av vänskap och omtanke. Det var precis vad jag behövde idag. Ibland placeras vi på precis rätt plats på precis rätt tid.

Beredelsen handlade om Leonard Cohens "There is a crack in everything, that's how the light gets in." och det japanska "kintsukuroi" (se sedan) och hur vi har en Gud som inte stöter bort oss för att vi inte är perfekta. Tvärtom.

favoritmat

Barnet suckar och himlar med ögonen. Hennes föräldrar är tröttsamma (igen!).
Vi valde nämligen att äta vietnamesiska vårrullar till middag. Det är min absoluta favoriträtt nu. Om jag tvingades välja bara ett fåtal maträtter att leva på resten av mitt liv, skulle de rullarna samsas med halloumi och baba ganoush och en riktigt välgjord vegetarisk hamburgare på listan. Och vit sparris med smör.

Så här gör vi dem:

Koka glasnudlar. Behövs jättelite.
Rispapper blöts ca 30 sek i ljummet vatten.
Lägg det sedan så slätt du kan på bakplåtspapper (det klibbar!).
Placera strimlade grönsaker (tex vårlök, gurka, morötter, groddar och annat), färska örter (mynta, koriander och basilika är fantastiskt goda i), lite glasnudlar samt, om du vill, räkor eller rökt lax på pappret i en liten prydlig hög. Ska se ut ungefär som ett stopptecken, men tvärbalken ska vara längre ner än mitten.
Vik sedan försiktigt upp det mjuka slemmiga pappret över högen. Tryck ihop lite. Vik in sidorna och rulla sedan så tight du kan och vågar. Krävs lite pill för att få pappret att släppa, men det går.
Voilá! Gör sedan om ett par gånger tills du har fått in knycken.
Doppa i sweet chili eller hoisinsås.

Det känns nyttigt och fräscht och är rätt billigt. Ett paket rispapper varar riktigt länge, nudlarna likaså. Dessutom blir man mätt på det där behagliga "odästa" sättet.

skor!

Som så många andra tycker jag att det är roligt med fina skor.
Ja, det är ytligt. Ja, det är alldeles för konsumeristiskt.

Men det är också ett sätt som jag som präst kan uttrycka lite personlighet. Jag har ofta fått kommentarer på vilka snygga skor jag har. En gång, i min förra församling, kom en kvinna fram till mig och berättade att hon haft så svårt att gå i den kyrkan, eftersom den jättelika altartavlan bara avbildar män, många män. Men just den här dagen, sade hon, hade hennes inställning ändrats lite, för hennes blick hade fallit på mig, ståendes bakom altaret med mina röda skor (pingst eller annandag jul eller konfirmation, således), och hon hade känt att hon nu också fick plats i kyrkan.

Så det är inte bara ytligt, inte bara fåfänga. Hur vi ser ut skickar signaler till dem som ser oss, och om ett par röda skor öppnade dörren till kyrkan för en som tidigare känt sig osynlig, då är massor vunnet.

Idag köpte jag ett par svart-vit-prickiga pumps. De läggs till en samling av skor som är en smula för stor, men kommer bäras med glädje så fort jag hittar rätt tillfälle. De matchar prästskjortan väl.

Och bara för att jag vet att vi skotokiga är fler, följer nedan en liten kavalkad av fina skor som alla råkar vara mina, och i stort sett alla har burits i gudstjänstsammanhang. Senaste inköpet först.

happy (och trött)

Prästan här har denna helg arbetat ungefär 32 timmar och sovit ca 11 (fackligt engagerad, var det ja, host host), och kommer därför inte blogga något avancerat nu när jag till slut befinner mig hemma i familjens famn och väntar på mat. Annat än att jag är rätt nöjd med min helg ändå. Konfirmander är rätt fantastiska, faktiskt, och vi har haft mycket roligt. Och vigselpar är härliga, och det är en gåva att få finnas med på deras resa.

Och med den här fina lilla roligheten (som "alla andra" länkade till för en månad sen) checkar jag ut för dagen.

vackert förfall

Besökte Diewegkyrkogården med konfirmanderna idag. En ljuvligt förfallen, övervuxen kyrkogård av romantiskaste slag, rekommenderas varmt vid Brysselbesök!

mitt i smeten

Det är statsbesöks-/demonstrationstågs-/toppmötessäsong.
Det betyder avstängda gator och tunnlar, plomberade soptunnor i metron, oändliga bilköer, visslande poliser och förbisvischande korteger med bilar med mörktonade rutor, innehållande Viktiga Människor i Tjusiga Uniformer.
Rätt så underhållande för oss som inte är beroende av bilen.
Galet irriterande för alla som är.
Men i vårt hus sitter vi nästan på första parkett. Här åker de Viktiga Människorna, ut ur metrostationen som vi ser från balkongen väller med jämna mellanrum upprörda anti-den-och-den-regeringen-demonstranter, fackföreningsfolk och separatister. Just nu är det någonting stort på gång, polisen eskorterade minst 11 stora bussar nerför vår avstängda gata, och det har tutats och visslats hela dagen. Men inga helikoptrar än så länge.
Så här är det att leva mitt i smeten, där många beslut fattas.

Uppdatering: Å berättar att det är fackföreningarna som demonstrerar idag, minst 50.000 människor väntas vara ute på gatorna. Och K berättar att det är 900 bussar beställda! Ingen mes-demo det här. Och helikoptrarna ryttlar över alltihop.

en lista över sådant en präst pratar om

Det här har jag, i någorlunda kronologisk ordning, pratat om med församlingsbor idag:

- amning
- väder
- övningskörning
- kaffe
- yoghurt
- abort
- varmkorv
- helgon
- livskvalitet
- schlagerlåtar
- dödshjälp
- banklån
- kanelbullar
- sjukvården
- trafikproblem
- statsbesök
- cupcakes
- barnlöshet och -frihet
- åldersnojor
- Gamla Testamentet
- namntraditioner
- råttor
- journalistik
- Mac vs. PC
- dreadlocks
- Stockholm
- nordiska språk

Och med all säkerhet ett dussin andra ämnen. Det blir aldrig enahanda, det här uppdraget!

dagen som vann alla vinster

Jag sov dåligt i natt. Spänd, nervös.
Kl 6 i morse ringde klockan. Jag släpade mig upp, gjorde mig i ordning. 7.20 var jag på Centre des Examinations.
13 utlänningar var vi, mer eller mindre överåriga, från bland annat Östeuropa, Filippinerna, Nordamerika, Indien, Sverige, Jamaica, samlade där, mitt bland upptejpade förbudslappar, institutionsgrå väggar och en låda med bortglömda juldekorationer, för att göra körkortsteoriexamen på engelska.
Vi startade en halvtimme för sent. Det verkade ena nordamerikanen vara glad över, med tanke på hur han råpluggade alternerande parkeringsdatum-skyltar.
Tolken som översatte alla frågorna åt oss såg ut som Geoffrey Rush och var rätt charmig.

Det var mycket mindre svårt än vad jag var rädd för.

En timme efter att vi börjat studsade jag ut därifrån, glad i hågen, med tillstånd att gå till kommunen och skaffa ett provisoriskt övningskörkort.

Resten av dagen fortsatte bra. Trevliga människor och samtal.
Och kvällen tillsammans med familjen krönte dagen med lite nykärhet i staden vi bor i.
Vi åt middag på Place Chatelain, sittandes i gräset i den 22-gradiga Brysselkvällen. Fia åt en galette, vi Pad Thai. Runtomkring oss sprang skrattande barn av massor olika nationaliteter, och hundar i alla storlekar sneglade hoppfullt på charkvagnen. Förälskade par höll händer medan de köpte jordbubbar och sparris. Vi vandrade vidare på marknaden. Jag köpte ett glas champagne, barnet och maken åt glass. Sedan valde jag ut ett tjog lila tulpaner, och så gick vi hemåt. Fortfarande utan jackor, fortfarande utan att frysa.

Det är dagar som den här som den här staden, i all sin galenskap, med alla sina spanska ryttare och kravallpoliser och demonstrationståg, med allt sitt regn och sina bilköer, ändå är älskansvärd och förtjusande som vilken pittoresk liten medelhavsby som helst.

För sent inlägg

Ajajaj. Nu spräckte jag den fina #blogg100-sviten. Med 12 minuter. Jag har varit upptagen med att göra några hundra trafikteorifrågor. Pust. I morgon är det dags. Känns inte helt hundra. En lite förbön, om du hinner med, skulle nog sitta bra.

God natt världen, var du än är.