På ett av seminarierna på TUR-mässan berättade en man från Ungdomsbarometern lite om "morgondagens resenär", fast det han sade var mer intressant för morgondagen överhuvudtaget, tycker jag.
Det som drabbade mig mest var hur hans beskrev hur framtidstron hade förändrats på tjugo år.
1994 svarade ungdomar att den bästa åldern i livet var nästa åldersspann, 19-25 om jag inte minns fel.
2013 svarade de att bästa åldern var den nuvarande (13-19 tror jag).
Förstår ni vad det innebär? Att för dem är allting i fortsättningen sämre. Efter 19 går det utför. Framtiden är mörk och kanske till och med icke-existerande.
Vad gör människor som inte känner att de har någon framtid?
De bryr sig inte. De sätter sig själva främst. De gör inga planer. De satsar inte på varaktiga relationer. De sparar inte, giter inte bry sig om miljö. Allt som spelar roll är här och nu.
Det gäller så klart långt ifrån alla ungdomar, men om en överväldigande majoritet svarar så här, så har vi som vuxna beslutsfattare och opinionsmakare ett enormt ansvar att börja tala om framtiden som en möjlighet och inte som ett hot. I framtiden finns inte endast miljökatastrof, och framförallt är den möjlig att göra någonting åt. Vi och de har makten i våra händer.
Och för övrigt var ungdomarna 1994 och 2013 rörande överens om den sämsta åldern. 31-40. Häpp.
måndag 31 mars 2014
söndag 30 mars 2014
en söndag som är som de ska
* Högmässa. Ganska lång och komplicerad predikan som ändå togs emot väl, litania, nattvardsfirande, bubblande bebis i församlingen, bra psalmer. En gudstjänst som kändes precis rätt, med allra käraste församlingen. Ofta känns det bra, men ibland bara klickar det. Så skönt.
* Brödauktion. Vi var inte många, men vi hade roligt. Maken skötte utropandet med den äran, och vi skrattade, njöt av solen, och samlade in en bra slant till fastekampanjen.
* Dopgudstjänst. En härlig liten svensk-kanadensisk församling firade lille A's inträde i kyrkans gemenskap med glädje och kärlek. Och slaktade glatt varandras språk i psalmer och böner.
* Musikkafé med min kära kör, där vi sjöng allt från Duvemåla till schalger, disco och finstämda vaggvisor.
Och sedan gick vi hem genom ett ljummet Bryssel. Närvaron av tusentals separatistdemonstranter (videolänk) och av Kinas president märktes knappt alls, det var bara försommar i luften. Och då gjorde det nästan ingenting alls att min sandal gick sönder efter halva promenaden, och resten fick företas barfota. Fast smutsigt blev det…
* Brödauktion. Vi var inte många, men vi hade roligt. Maken skötte utropandet med den äran, och vi skrattade, njöt av solen, och samlade in en bra slant till fastekampanjen.
* Dopgudstjänst. En härlig liten svensk-kanadensisk församling firade lille A's inträde i kyrkans gemenskap med glädje och kärlek. Och slaktade glatt varandras språk i psalmer och böner.
* Musikkafé med min kära kör, där vi sjöng allt från Duvemåla till schalger, disco och finstämda vaggvisor.
Och sedan gick vi hem genom ett ljummet Bryssel. Närvaron av tusentals separatistdemonstranter (videolänk) och av Kinas president märktes knappt alls, det var bara försommar i luften. Och då gjorde det nästan ingenting alls att min sandal gick sönder efter halva promenaden, och resten fick företas barfota. Fast smutsigt blev det…
lördag 29 mars 2014
storteologi
Den något friskare pastorskan har i kväll ägnat sig åt nattvardsteologi, eftersom det i morgon är Brödsöndagen, och det ska predikas om livets bröd och kannibalism och sådant skojigt (för den som vill tjuvkika ligger predikan redan ute, här). Huvudet snurrar, men skojigt är det att gräva ner sig i texter och kommentarer emellanåt. Flexa exegetikmusklerna, liksom. Hantverkarkunskapen.
I övrigt har det varit över 20 grader varmt, jag har druckit Kriek på uteservering och vi har begått grillpremiär med sparris och halloumi, samt druckit rosévin. Lite sommar såhär i slutet av mars. Det har sina fördelar att leva på kontinenten.
I övrigt har det varit över 20 grader varmt, jag har druckit Kriek på uteservering och vi har begått grillpremiär med sparris och halloumi, samt druckit rosévin. Lite sommar såhär i slutet av mars. Det har sina fördelar att leva på kontinenten.
fredag 28 mars 2014
nej, så här ska det inte vara
Jag är sjuk.
Ont i hela kroppen, feber, illamående. Nån form av influensa eller nåt.
Tecken på att jag är sjukare än vanligt:
1. Jag ser på TV.
2. Jag har endast kunnat äta en skål popcorn som middag.
3. Jag drack chokladmjölk till frukost.
Uppenbarligen blir jag en pre-teen när jag är sjuk. Om jag börjar lyssnar på sockersöta pop-pojkar på Spotify får ni lägga in mig på sjukhus.
Ont i hela kroppen, feber, illamående. Nån form av influensa eller nåt.
Tecken på att jag är sjukare än vanligt:
1. Jag ser på TV.
2. Jag har endast kunnat äta en skål popcorn som middag.
3. Jag drack chokladmjölk till frukost.
Uppenbarligen blir jag en pre-teen när jag är sjuk. Om jag börjar lyssnar på sockersöta pop-pojkar på Spotify får ni lägga in mig på sjukhus.
torsdag 27 mars 2014
möten
Idag har jag haft så många möten och gruppaktiviteter att det nästan känns som att jag jobbar i en "vanlig", hemma i Sverige-församling. Tokigt!
Men trevliga sådana, i och för sig. Ett om ett kreativt projekt, ett om drömmar, ett om engagemang. Och nej, så mycket mer konkret än så kan jag inte riktigt vara, annat än att det finns en del hopp och väldigt mycket nyfikenhet i luften.
Men trevliga sådana, i och för sig. Ett om ett kreativt projekt, ett om drömmar, ett om engagemang. Och nej, så mycket mer konkret än så kan jag inte riktigt vara, annat än att det finns en del hopp och väldigt mycket nyfikenhet i luften.
onsdag 26 mars 2014
tyst och stilla
Att den amerikanske presidenten är i stan gjorde att knappt någon vågade sig till kyrkan idag, eftersom det var sånt kaos förra gången han var här. Bryssel har istället varit osedvanligt stilla och lugn idag, även om det pratades mycket om de flockar av helikoptrar som uppenbarligen hovrade över stan igår.
Perfekta pluggförhållanden, skulle man kunna tro.
Och hade det inte varit för 2048 skulle det ju varit alldeles sant också. Stön. Bara en gång till...
Perfekta pluggförhållanden, skulle man kunna tro.
Och hade det inte varit för 2048 skulle det ju varit alldeles sant också. Stön. Bara en gång till...
tisdag 25 mars 2014
inte tid
Jag pluggar körkortsteori, jag har inte tid att blogga.
Egentligen borde jag alltså inte blogga alls på en vecka, men så kan vi inte ha det. Men kort blir det (nog) ett litet tag framöver. Men då kan ni ju i alla fall se fram emot en initierad beskrivning om ungefär en vecka om hur det är att göra teoriprovet i Belgien!
Ses, kort, i morgon!
måndag 24 mars 2014
en lång promenad, skor och hockey
Måndagar är mina lediga dagar, och idag gick jag en lång promenad. Om skoaffären en har siktet inställt på ligger tillräckligt långt bort, kan nämligen fönstershoppingen räknas som motion. Intervallträning, närmast.
Det blev inga skor idag, men många fina sådana har jag sett. Några har jag dessutom provat. Ibland räcker det för att tillfredsställa det lilla suget efter glamour jag kan känna då och då.
Och så lovade jag en vän att skriva något snällt om FBK, dvs ett hockeylag från Värmland, med ordet boll i sitt namn. Skulle tilltalat belgiska hockeyspelare, som spelar landhockey och inget annat.
Uppenbarligen går det jättebra för FBK, även utan boll på isen, och de är klara för semifinal i SHL. Duktigt, får en ju ändå säga. Bra jobbat!
Det har ingenting överhuvudtaget med skor att göra (klackar är vassa, det är även skridskons skena?). Men däremot är det intressant med hur olika människor (ibland, men inte alltid) fastnar för olika intressen och kan ägna dem oerhört mycket tid, koncentration och pengar. Ishockey för några, även om det handlar om att heja fram ett lag, vackra skor för andra. Vissa spelar massor med spel, andra syr, ytterligare andra springer maratonlopp. Vad skönt att vi är olika!
Det blev inga skor idag, men många fina sådana har jag sett. Några har jag dessutom provat. Ibland räcker det för att tillfredsställa det lilla suget efter glamour jag kan känna då och då.
Och så lovade jag en vän att skriva något snällt om FBK, dvs ett hockeylag från Värmland, med ordet boll i sitt namn. Skulle tilltalat belgiska hockeyspelare, som spelar landhockey och inget annat.
Uppenbarligen går det jättebra för FBK, även utan boll på isen, och de är klara för semifinal i SHL. Duktigt, får en ju ändå säga. Bra jobbat!
Det har ingenting överhuvudtaget med skor att göra (klackar är vassa, det är även skridskons skena?). Men däremot är det intressant med hur olika människor (ibland, men inte alltid) fastnar för olika intressen och kan ägna dem oerhört mycket tid, koncentration och pengar. Ishockey för några, även om det handlar om att heja fram ett lag, vackra skor för andra. Vissa spelar massor med spel, andra syr, ytterligare andra springer maratonlopp. Vad skönt att vi är olika!
söndag 23 mars 2014
skakar och ruskar så att kyrkans golv gungar
Idag hade vi Bryssels (och världens?) första Krypmässa!
Den hade inte det minsta med insekter att göra, utan det krypiga hade att göra med att målgruppen var de allra minsta. Ofta är familjegudstjänster inriktade på barn som är lite större, men vi ville vara tydliga med att även småttebebisar var välkomna. Altaret var hälften så högt som vanligt, kalken var bara lite större än en äggkopp, på golvet låg mattorna från barnrummet.
Jag var nervös, det var jag. Tänk om det inte skulle komma någon?
Men när klockan var lite över elva satt/låg/sprang 35-40 glada människor i åldrarna 4 månader - över 70 år i kyrkan. Och vi sjöng, både psalmer och rörelsesånger (den som inte har sett en hel församling i blandade åldrar skaka och ruska har något underbart framför sig!), nöjda småbarn tuggade på mjukdjur och följde det som hände med stort intresse. Barn ringde i klockorna, läste evangeliet, samlade in kollekt, bröt brödet, och när det drog ihop sig mot nattvard hade jag en hel bunt småbarn i åldern 1-4 ivrigt väntande runt altaret.
Jag hade vattnat ut vinet lite grann, och de riktigt små fick riktigt små brödbitar, men vi delade måltiden, och vi bad och skrattade. Och just där och då var glimten av himmelriket starkare än på länge.
Den hade inte det minsta med insekter att göra, utan det krypiga hade att göra med att målgruppen var de allra minsta. Ofta är familjegudstjänster inriktade på barn som är lite större, men vi ville vara tydliga med att även småttebebisar var välkomna. Altaret var hälften så högt som vanligt, kalken var bara lite större än en äggkopp, på golvet låg mattorna från barnrummet.
Jag var nervös, det var jag. Tänk om det inte skulle komma någon?
Men när klockan var lite över elva satt/låg/sprang 35-40 glada människor i åldrarna 4 månader - över 70 år i kyrkan. Och vi sjöng, både psalmer och rörelsesånger (den som inte har sett en hel församling i blandade åldrar skaka och ruska har något underbart framför sig!), nöjda småbarn tuggade på mjukdjur och följde det som hände med stort intresse. Barn ringde i klockorna, läste evangeliet, samlade in kollekt, bröt brödet, och när det drog ihop sig mot nattvard hade jag en hel bunt småbarn i åldern 1-4 ivrigt väntande runt altaret.
Jag hade vattnat ut vinet lite grann, och de riktigt små fick riktigt små brödbitar, men vi delade måltiden, och vi bad och skrattade. Och just där och då var glimten av himmelriket starkare än på länge.
lördag 22 mars 2014
frågor mitt i livet
Ibland frestas jag att tro att teologi är någonting akademiskt, någonting världsfrånvänt och rätt så oanvändbart mitt i vardagen.
Men så kommer det dagar och stunder då teologin blir på liv och död. Då frågorna kommer trillande som tårar, tränger genom vardagen som krokusskott genom jorden, ställer en mot väggen som en plötslig Malmövind.
När frågorna ställs med nedslagna ögon eller darrande röst. Med ett ursäktande leende eller viskat i förbifarten. I en chatt sent på kvällen på facebook, eller precis när vi just skulle säga hej då. I gränslandet växer frågorna, svajar verkligheten. I gränslandet skalas allt oväsentligt bort. Mellan dröm och vakenhet, mellan länder, mellan jobb, mellan åldrar, mellan relationer, mellan närvaro och frånvaro. Där försvinner maskerna och rollerna, och vi möts ansikte mot ansikte. Människa, människa och Gud.
Var det mitt fel?
Har Gud gett upp på mig?
Finns det en framtid?
Vågar jag komma tillbaka till Gud?
Vem är Gud?
Vem är jag?
Och vi vandrar tillsammans. Ibland talar vi, ibland är vi tysta tillsammans. Och ofta, väldigt ofta, är jag tacksam över att finnas här, i gråzonen, i mellanrummet mellan land och land. Precis här där jag kan vara med mina frågor, här där jag kan möta dig med dina.
Men så kommer det dagar och stunder då teologin blir på liv och död. Då frågorna kommer trillande som tårar, tränger genom vardagen som krokusskott genom jorden, ställer en mot väggen som en plötslig Malmövind.
När frågorna ställs med nedslagna ögon eller darrande röst. Med ett ursäktande leende eller viskat i förbifarten. I en chatt sent på kvällen på facebook, eller precis när vi just skulle säga hej då. I gränslandet växer frågorna, svajar verkligheten. I gränslandet skalas allt oväsentligt bort. Mellan dröm och vakenhet, mellan länder, mellan jobb, mellan åldrar, mellan relationer, mellan närvaro och frånvaro. Där försvinner maskerna och rollerna, och vi möts ansikte mot ansikte. Människa, människa och Gud.
Var det mitt fel?
Har Gud gett upp på mig?
Finns det en framtid?
Vågar jag komma tillbaka till Gud?
Vem är Gud?
Vem är jag?
Och vi vandrar tillsammans. Ibland talar vi, ibland är vi tysta tillsammans. Och ofta, väldigt ofta, är jag tacksam över att finnas här, i gråzonen, i mellanrummet mellan land och land. Precis här där jag kan vara med mina frågor, här där jag kan möta dig med dina.
fredag 21 mars 2014
Ännu en gång
...har jag anledning att vara tacksam för vänskap. God mat, roliga samtal, skratt, vin.
Glädje.
torsdag 20 mars 2014
skräckbilder
På ena stället svarar de inte i telefon kl 13.15, för telefontiden är 10-12, och om någon behöver det kan de väl ringa jourhavande präst?
På det andra stället öppnar de inte dörren om någon ringer på utanför kontorstid, inte ens om de är där och syns ut genom fönstren, för då skulle ju alla börja komma på fel tider.
På ett tredje ställe måste man prata in i en porttelefon för att få en tid då man kan komma tillbaka och släppas in.
Detta är svenskkyrkliga församlingar, år 2014. Det finns dessvärre många fler exempel. Är det konstigt, tycker ni, att folk tröttnar, tappar förtroendet, inte kommer tillbaka, inte känner sig välkomna eller hemma?
Det finns goda exempel också. Faktiskt. Men sorgligt nog väger människors negativa upplevelser alltid tyngre, märks mer i media och orsakar fler utträden än de goda upplevelserna orsakar inträden. Och kanske ska det vara så, för vet ni, jag tycker att folk ska kunna förvänta sig att bli sedda och hörda och mötta när de kommer till sin församling och sin kyrka. Varenda en som går från församlingshemmet eller kyrkan och känner sig osedd och oviktig är ett svidande nederlag för hela Svenska kyrkan, och något som vi måste börja ta på allvar. Vi håller på att göra oss själva irrelevanta för människor, eftersom dessa människors svårigheter och glädjeämnen och frågor bara är välkomna när det behagar våra öppettider. 10-12, onsdagar, jämna veckor, på skottår.
Och sen undrar någon varför folk inte går i kyrkan på söndagen? Varför skulle de, när de inte är intressanta för oss de andra 6 dagarna i veckan?
Som sagt. Det finns många ställen där detta inte stämmer. Tack gode Gud för de platserna. Men de dåliga platserna är för många, och det måste ändras nu. Omedelbums.
onsdag 19 mars 2014
nära ögat
Ojoj, ska det bli ett blogginlägg idag är det bäst att sätta fart!
Jag är i Göteborg. Här är det regnigt och blåsigt och folk pratar lustigt, och jag har inte ätit några räkor än fast jag har hört att man borde det. Fast ljudet av spårvagnen utanför fönstret känns lite som hemma.
I morgon blir det TUR-mässan med andra utlandskyrkomänniskor. Det ska bli görskôj (kolla, jag anpassar mig!). Och så har jag fått träffa Susanne, och det var alldeles för länge sen och väldigt trevligt. Förlåt, görtrevligt.
Så. God natt!
Jag är i Göteborg. Här är det regnigt och blåsigt och folk pratar lustigt, och jag har inte ätit några räkor än fast jag har hört att man borde det. Fast ljudet av spårvagnen utanför fönstret känns lite som hemma.
I morgon blir det TUR-mässan med andra utlandskyrkomänniskor. Det ska bli görskôj (kolla, jag anpassar mig!). Och så har jag fått träffa Susanne, och det var alldeles för länge sen och väldigt trevligt. Förlåt, görtrevligt.
Så. God natt!
tisdag 18 mars 2014
lovsång i fastetid
Det har sina sidor att leva i utlandet.
Jag har skrivit om det förr, men av de tydligaste negativa effekterna är att de nära vännerna inte är…nära. De där som finns där oavsett vad som händer, de där jag kan räkna med ställer upp i vått och torrt.
För några år sedan hade jag en begravning där omständigheterna var oerhört svåra. Den tog väldigt lång tid, av nödvändighet, och sög all kraft jag hade. Det var fantastiskt att kunna vara där för familjen, vara närvarande och deltagande i deras sorg, men efteråt kunde jag knappt stå på benen.
Jag skulle egentligen åkt rakt till Öppet hus för stora och små och sjungit och pratat med ett hundratal föräldrar och småbarn. Istället ringde jag expeditionen, förklarade att jag inte kunde, och åkte rakt hem till allra käraste vännen N och grät ner hennes soffa. Hon lyssnade, höll om, serverade te, langade fram näsdukar. Den dagen, och den stunden, fortsätter vara något av det vackraste jag varit med om.
Hon är för långt borta.
Men, inte i hjärtat. Vi pratar (inte ofta nog). Vi träffas när det går. Och jag vet att hon alltid kommer finnas där.
Det finns andra som är närvarande i hjärtat, som stöder och lyssnar och uppmuntrar även om de befinner sig långt borta. Jag har haft anledning att luta mig på vänner många gånger, och med deras hjälp går det mesta. Min supportstruktur är alldeles fantastisk, och jag tackar Gud för mina vänner, min familj, och alla andra som jag älskar, som jag litar på, som ger mig förtroende och uppmuntran.
Utan er, kära vänner, hade det aldrig gått, det här äventyret.
Med er, kära vänner, är framtiden alltid intressant, och utmanande, och kanske till och med ljus.
Tack för att ni finns. Ni bär mig.
Jag har skrivit om det förr, men av de tydligaste negativa effekterna är att de nära vännerna inte är…nära. De där som finns där oavsett vad som händer, de där jag kan räkna med ställer upp i vått och torrt.
För några år sedan hade jag en begravning där omständigheterna var oerhört svåra. Den tog väldigt lång tid, av nödvändighet, och sög all kraft jag hade. Det var fantastiskt att kunna vara där för familjen, vara närvarande och deltagande i deras sorg, men efteråt kunde jag knappt stå på benen.
Jag skulle egentligen åkt rakt till Öppet hus för stora och små och sjungit och pratat med ett hundratal föräldrar och småbarn. Istället ringde jag expeditionen, förklarade att jag inte kunde, och åkte rakt hem till allra käraste vännen N och grät ner hennes soffa. Hon lyssnade, höll om, serverade te, langade fram näsdukar. Den dagen, och den stunden, fortsätter vara något av det vackraste jag varit med om.
Hon är för långt borta.
Men, inte i hjärtat. Vi pratar (inte ofta nog). Vi träffas när det går. Och jag vet att hon alltid kommer finnas där.
Det finns andra som är närvarande i hjärtat, som stöder och lyssnar och uppmuntrar även om de befinner sig långt borta. Jag har haft anledning att luta mig på vänner många gånger, och med deras hjälp går det mesta. Min supportstruktur är alldeles fantastisk, och jag tackar Gud för mina vänner, min familj, och alla andra som jag älskar, som jag litar på, som ger mig förtroende och uppmuntran.
Utan er, kära vänner, hade det aldrig gått, det här äventyret.
Med er, kära vänner, är framtiden alltid intressant, och utmanande, och kanske till och med ljus.
Tack för att ni finns. Ni bär mig.
måndag 17 mars 2014
Lorica, ett helgons bön
Idag är det S:t Patricks dag. Chicagofloden är grön, det dricks tokiga mängder öl och whiskey, barn letar efter en kruka guld där regnbågen slutar.
Och i kyrkorna minns man S:t Patrick, Irlands apostel. Mannen som lär ha drivit ormarna från ön. Det mesta av hans liv är höljt i legend, och han har nog inte ens skrivit den långa bön som är känd som Lorica, eller St Patrick's Breastplate, men den är väl värd att läsas. Slutorden (det finns rätt många lite olika varianter) är fantastiska:
Och i kyrkorna minns man S:t Patrick, Irlands apostel. Mannen som lär ha drivit ormarna från ön. Det mesta av hans liv är höljt i legend, och han har nog inte ens skrivit den långa bön som är känd som Lorica, eller St Patrick's Breastplate, men den är väl värd att läsas. Slutorden (det finns rätt många lite olika varianter) är fantastiska:
Christ with me,
Christ before me,
Christ behind me,
Christ in me,
Christ beneath me,
Christ above me,
Christ on my right,
Christ on my left
Christ where I lie,
Christ where I sit,
Christ where I arise
Christ in the heart of every man who thinks of me,
Christ in the mouth of every man who speaks of me,
Christ in every eye that sees me,
Christ in every ear that hears me.
I arise today
through a mighty strength, the invocation of the Trinity,
through belief in the Threeness,
through confession of the Oneness
towards the Creator.
Salvation is of the Lord.
Salvation is of the Lord.
Salvation is of Christ.
May thy salvation, O Lord, be ever with us.
söndag 16 mars 2014
10000 röster
På Möllevångstorget, ett stenkast från vår lägenhet i Malmö, samlades idag nästan 10000 människor för att protestera mot nazism, fascism och rasism.
10000.
Det är bra många det. Så här många, faktiskt, sett från en väns fönster.
Det gör mig glad. Varm inuti. 10000 röster för människovärde och demokrati. Jag hade gärna varit där.
Istället predikade jag i samma ämne två gånger till små skaror, i Bryssel och Luxemburg. Men många bäckar små. Tillsammans kan vi vända det här till något stort och vackert och hoppfullt.
Håll ut! 25 maj är det EU-val, 14 september val till kommun, landsting och riksdag. 10000 röster är många, men vi måste bli fler. Håll ut! Sprid hopp och glädje och framtidstro. Vi kan.
lördag 15 mars 2014
en eller kanske inte-dag
Ledig lördag.
Jag hade planer. Idag skulle jag träna, kanske gå en sväng på stan, tvätta, städa sovrummet, rensa garderober (både min och dotterns), lämna kläder till återvinning, laga komplicerad och god mat, skriva predikan…
Sedan vaknade jag med snuva och ont i hela kroppen. Och det är grått och trist ute (om än inte storm och snö som på många ställen hemma, förstår jag).
Predikan låter som lagom mycket för dagen. Och stora mängder kaffe. Over and out.
Jag hade planer. Idag skulle jag träna, kanske gå en sväng på stan, tvätta, städa sovrummet, rensa garderober (både min och dotterns), lämna kläder till återvinning, laga komplicerad och god mat, skriva predikan…
Sedan vaknade jag med snuva och ont i hela kroppen. Och det är grått och trist ute (om än inte storm och snö som på många ställen hemma, förstår jag).
Predikan låter som lagom mycket för dagen. Och stora mängder kaffe. Over and out.
fredag 14 mars 2014
solen tittar fram
Ännu en solig vårdag. Jag är ledig och väntar på dottern. Vi ska ut på stan, kanske äta lite glass, titta på papegojorna (jag skämtar inte, vi har papegojor i träden i Bryssel), bara njuta. Vi behöver det, båda två. Konstigt det där med hur man behöver dem man älskar. Behöver se och vara nära. Behöver röra och höra. Och hur frånvaron tär.
Men snart. Snart. Jag längtar så.
Men snart. Snart. Jag längtar så.
torsdag 13 mars 2014
skriver jag inte… men rösta!
Här fanns ett inlägg som var lite…trött och ledset. Men jag tog bort det. Det finns saker som jag inte delar. Men du får gärna be lite grann för mig.
Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.
Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.
Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.
Det jag däremot måste skriva är att du, just precis du, har ett ansvar att mota vågen av högerextremism som just nu pryder de svenska dagstidningarnas framsidor. Och det allra bästa sättet är faktiskt att rösta. Rösta 25/5 till europaparlamentet, rösta 14/9 till riksdag, landsting och kommun. Fascisterna är odemokratiska och våldsförhärligande, släpp inte in dem i våra demokratiska institutioner. Prata med folk, utbilda de unga, se till att orättvisa klyftor försvinner, ge människor hopp och framtidstro. Och rösta! Det är din rätt, något våra förfäder kämpade för. Släng inte bort möjligheten.
Och ni partier och partiföreträdare som inte vill gynna högerextremisterna - prata ideologi!
Visa varför just ni tror på människovärde och framtid.
Visa på allas lika rättigheter, ge alla möjligheter.
Min upplevelse är att den rörelse in mot mitten som ni nästan allihop har gjort har öppnat för högerextremisterna. Det går knappt att höra någon skillnad på er längre ens för någon som jag som är rätt insatt, och då är det klart att det för en person som känner sig utanför samhället, ohörd och ointressant för etablissemanget, utan jobb eller framtid, känns mer logiskt att stödja några som i alla fall inte låter likadant som alla andra, som i alla fall inte har varit med och skapat klyftorna hen nu drabbas av. När människor upplever att de stora partierna är likgiltiga inför deras fattigdom och utanförskap drivs de till extremerna. Ni måste börja lyssna. Ni måste ta fattigdomen på allvar. Jag vet att det är medelklassen som är kassakon, att det är vi som ska lockas med diverse sätt att ge extra pengar i plånboken, men jag ger inte mycket för den slanten om resultatet i förlängningen blir att jag måste bo bakom låsta grindar för att hålla människor som är desperata av fattigdom och osynlighet ute.
onsdag 12 mars 2014
dansande Maria
Visst är hon fin, den dansande, bedjande Maria?
Jag tycker om hennes glädje, att hon ser så obekymrad, eller i alla fall rakryggad ut. Hon ser ut som en ung flicka som vet sitt värde.
Hon ska komma från en medeltida glasmålning. Jag hittade bilden i Dagboken. Ett litet uppmuntrande fynd under en dag av möten - min tro och mitt hopp växte en gång inuti en dansande, glad tonårsflicka.
tisdag 11 mars 2014
ibland är det bara jättesvårt
Jag är en vandrare. Tycker om att resa och prova nya saker, har egentligen många hem och ingen riktig plats som betyder mer, annat än den där de jag älskar är.
Så jag reser, hattar fram och tillbaka. Min familj vinkar farväl och välkomnar hem, medvetna om att den här flyktiga människan inte skulle vara lycklig på en enda plats i alla sina dagar.
Men idag var det svårare att åka än på länge. Jag ska på styrelsemöte för facket och på kollektivavtalsförhandling, det är viktigt och roligt, men när min rödgråtna dotter borrade in ansiktet mellan min axel och hals och snyftande protesterade mot att jag skulle åka...då kändes resan inte särskilt viktig. Just nu, just idag, önskar jag att jag vore stadig och rotad. Och jag önskar att jag vore hos henne.
måndag 10 mars 2014
darra månde världen!
Bilden ovan föreställer min tidsbeställning för körkortsteoriprov på engelska, här i Bryssel.
Jag beställde tiden, och när jag betalat och vände mig om sade mannen i kön bakom mig "But you speak perfect French!" Trevlig karl. Jag log och sade att jag ville vara helt säker, och han hade tänkt samma sak men ändå gjort provet på franska och klarat det. Nu känner jag mig: 1. som grymmaste fransktalaren, och 2. fegaste bälte-och-hängslen personen.
Jaja. Tre dryga veckor av teoriplugg blir det. Sen, stackars värld, har den här sengångaren ett provisoriskt körkort och det är dags för övningskörande. Så…skoj. Men det är dags.
Övrigt: det är 18 grader varmt här. Det känns inte helt optimalt att åka till kalla Norden i morgon kväll.
söndag 9 mars 2014
Konfasöndag
Konfirmanderna har fått Gummibibeln i sina händer. "Vad fin den är!" utbrister de, och börjar genast bläddra. Fastnar vid understrykningar. Prästen är nöjd.
Senare ger jag dem en lista med alla låtar som hänvisas till i marginalanteckningarna i just den här Bibeln. Uppgiften är att välja fyra låtar, leta upp bibelställena, och sedan illustrera dem. Den ljumma 19-gradiga luften på kyrkans gård fylls av Alphavilles Forever Young och Elvis Joshua Fit The Battle of Jericho... 70-talisten är nöjd.
Konfirmanderna lyssnar och funderar, diskuterar och illustrerar. Teologi i praktik och musik. Och runt omkring oss kvittrar Bryssels gröna papegojor och livet är ganska mycket som det bör vara.
lördag 8 mars 2014
djupt deprimerande om utanförskapet
Jag vill försöka förstå. Lyssnade på den här intervjun, och det jag förstår är att om man har bestämt sig bekräftar allt ens världsbild. "Verkligheten" är aldrig samma som mediernas verklighet, politikernas verklighet, de invandrades verklighet, min verklighet. "Verkligheten" de beskriver finns endast på Avpixlat eller Flashback.
Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.
Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.
Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.
Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.
Och det är yngre män, nästan allihop. Utan jobb, som tillbringar sin tid på Flashback. Som drömmer om länder som inte tillåter invandring. Som tar emot bidrag och hjälp, och sedan skriver långa inlägg om hur staten inte borde hjälpa folk. Och jag känner hur min vilja till förståelse minskar. Det är klart att journalisten har valt sina intervjuoffer, men han låter dem också prata, styr inte deras uttalanden.
Min dotter sitter i soffan och lyssnar. Hon bara gapar. Uttalanden som att "jag trivs bäst bland vita" får henne att protestera högt. Hon är väl en sådan som "indoktrinerats" av svensk skola och av sina hemska antirasistiska medelklassföräldrar. Hon kan inte heller förstå. Vi bor som invandrare i ett land och en stad där hela världen syns på gatorna. I Sverige bodde vi i Malmö, på Möllevången, med folk från hela världen. För ingen av oss har det någonsin varit ett problem, tvärtom.
Men, måste jag krasst konstatera, flyttar de här unga männen från Sverige kommer jag inte att sörja. Och jag tänker att det kanske är bra för dem också. Bra att få vara minoritet, bra att få inse problemen med att flytta till en annan kultur och ett annat system. Bra att få uppskatta det de hade, och bra att få uppskatta det främmande.
Här är intervjun: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/316961?programid=909 51 minuter. Skrämmande, men fascinerande. Och en bild av ett Sverige vi andra sällan ser.
fredag 7 mars 2014
en kvinnlig präst?
De flesta av de många kommentarer jag fått i egenskap av den uppenbarligen underliga kombinationen präst och kvinna försvinner efter hand. Jag skrattar till eller irriterar mig, och glömmer.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.
Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".
Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).
Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.
I Belgien är det synnerligen ovanligt med prästvigda kvinnor, och de få som finns i de protestantiska kyrkorna här tenderar att inte bära prästskjorta. Så när jag traskar omkring med frimärket lysande strax under hakan väcker det en del uppmärksamhet. När jag bär ut soppåsarna efter att kyrkan stänger på fredag eftermiddag, och Hop On-Hop Off-turistbussen åker förbi, blir jag alltid fotad.
Men det är sällan någon säger något om att jag är kvinna inne i församlingens hus.
Kommentarer om mitt utseende och kläder - javisst. Det är nog vardag för de flesta kvinnor. Men att jag som kvinna har det här märkliga jobbet, det är svenskar numera i allmänhet vana vid. Ibland studsar någon till och säger "Oj, en KVINNLIG präst!", men det följs för det mesta av "Vad trevligt!".
Därför blev det så otroligt lustigt när en besökare sade häromdagen:
"Åh, en kvinnlig präst! Du är gift med den andra prästen?", i en ton som antydde att det skulle förklara mitt konstiga jobbval. Som om det är ett jobb man delar på (ja, det var väl det förr, i och för sig, men ändå). Som om kvinnor blev präster genom att gifta sig med andra präster. Jag kanske övertolkar, men det fanns definitivt en ton i den här mannens uttalande som både markerade inledande förvåning och sedan någon slags förklaringsmodell (och nej, detta var inte en person med erfarenhet från hur utlandskyrkor ofta fungerar, med ett par som båda är utsända).
Så, om det är någon som händelsevis skulle undra: nej, jag är inte gift med kyrkoherden. Inte med en präst överhuvudtaget. Min man är lärare, och mitt ämbete har inte ett dyft att göra med vem jag är gift med.
Så. Nästa fråga.
torsdag 6 mars 2014
onsdag 5 mars 2014
kors i pannan och blod som droppar
En liten skara samlades runt skålen med aska i kväll. Fastan är inledd. I år är fastedisciplinen vegetarisk kosthållning, inga sötsaker, tideböner och säkerligen nån Instagramutmaning eller något.
Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).
Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.
Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.
Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.
Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.
Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.
I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.
Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.
Vid kyrkvinet efter mässan (kaffe är ingen hit kl 20…) kom vi in på gamla läsarsånger, och jag reagerade, som jag ofta gör, på blodsteologin, dvs tanken på att Jesus var tvungen att dö på det mest blodiga, smärtsamma och genomgräsliga sätt för att Gud skulle kunna förlåta oss människor våra synder, vi tvättas så att säga i Jesu blod. Det här är vanlig, historiskt sett korrekt, teologi, och något som avspeglas i många av våra mest älskade psalmer, tex vers två i Bred dina vida vingar (ps 190).
Jag har flera problem med detta, framförallt i vad det gör med bilden av Gud. En sadistisk voyeur, kallade en av mina vänner det.
Så jag skulle vilja erbjuda ett annat sätt att se på Jesu död och frälsningen, som inte är speciellt kontroversiell. Kanske ändå finns en och annan av er som gärna stämplar mig som hädare och kättare, och det får väl vara så då. Ord kan betyda olika saker i olika tider.
Jesus dog för våra synders skull. Han dog för att vi människor, och våra samhällssystem, är djupt skadade och oskyldiga människor drabbas om och om igen av vår okunskap, själviskhet, makthunger, likgiltighet och så vidare. Med ett sammanfattande ord: arvssynden. Jesus dog, precis som andra oskyldiga människor, och delade därmed de allra svagastes villkor, utlämnad åt maktens godtycke.
Men det är inte den döden som i sig räddar mänskligheten från evig död.
Det som räddar oss är Jesu uppståndelse från de döda. Den hade kunnat hända om han hade trillat och slagit ihjäl sig, om han hade blivit sjuk och dött, eller om han blivit gammal och svag. Uppståndelsen är inte beroende av vilken slags död Jesus dog.
I någon slags vilja att förklara allt, blev sättet Jesus dog nästan viktigare för många teologer, än att han uppstod. Men det finns ingen "mening" med att Jesus dog på det sättet, inte mer än vad det finns med vilken orättvis, oskyldig död som helst. Jesus fulla mänsklighet och totala identifikation med de svaga ledde honom till Golgata, men inte på grund av att Gud krävde blod för att kunna förlåta oss, utan på grund av att Gud ville dela allt det som är människans lott. Av kärlek till oss alla som Guds barn, blev Gud i Jesus så svag, så mänsklig, att döden för människors hand blev resultatet.
Därför kan vi vända oss till en Gud som förstår vad det är att vara avskydd, förföljd, svag, hjälplös, tvekande, sörjande. Men också skrattande och älskande, en Gud som vet hur man grillar färsk fisk och hur man drar upp vatten från en brunn. Och framförallt: vår Gud dog som en människa dör. Och erbjuder oss alla den erfarenhet som Jesus sedan gjorde - en uppståndelse till evigt liv.
tisdag 4 mars 2014
mardi gras
Fettisdag. Fet tisdag, mardi gras.
Som sig bör har den tillbringats med att spritsa grädde, pudra florsocker, och packa kartong efter kartong med Karins fina fluffiga hembakade semlor. Tror vi har sålt 70-80 stycken idag, minst.
Riokarnevalen känns långt borta, men vår lilla svenska karnevalstradition lever i högsta, och rundaste, välmåga här i Bryssel.
Annars är karneval i Belgien mest förknippat med "gilles", en slags ordnar av karnevalsdansare i märkliga kostymer. Karnevalstågen kan ses i många städer, men mest berömd är karnevalen i Binche (till och med världskulturarvsmärkt!). Karnevalen är naturligtvis, förutom en chans att häckla makthavare och fira våren, en möjlighet för män att klä ut sig till kvinnor, och för alla att jobba lite mindre under några dagar, och dricka osannolika mängder öl.
Som sig bör har den tillbringats med att spritsa grädde, pudra florsocker, och packa kartong efter kartong med Karins fina fluffiga hembakade semlor. Tror vi har sålt 70-80 stycken idag, minst.
Riokarnevalen känns långt borta, men vår lilla svenska karnevalstradition lever i högsta, och rundaste, välmåga här i Bryssel.
måndag 3 mars 2014
Internationell
Poängen med att bo i Belgien är naturligtvis att i någon mån att komma i kontakt med det belgiska, lära mig bättre franska, äta belgisk mat, lyssna på Stromae och så vidare.
Men ibland är det skönt att vara väldigt svensk, och ibland, som idag, är det skönt att vara en av den enorma hord av ex-pats (ibland använt som ett slags finare ord för migrant som antyder att jag minsann har en professionell och legitim anledning att vara här, men just nu använder jag det för att beskriva alla oss utsända, alla oss som valt att vara här, men som inte har för avsikt eller möjlighet att stanna här för alltid) som finns här.
Då vandrar jag ner mot Place Luxembourg och äter lunch på något café där det jobbar engelsmän i kassan och det talas tyska och italienska och danska och alla möjliga språk runt omkring mig, och jag njuter av att vara bara en i mängden. Inte "utlänningen", inte "prästen", utan en anonym kvinna i kappa och klänning, med välborstat hår och en smartphone i högsta hugg. En i gänget, en som alla andra.
Sedan vandrar jag tillbaka. Till platsen dit jag är kallad att vara någon ganska speciell, till familj och församling. Och det är precis som det ska vara. Formidable (fast utan regn och hjärtesorg).
söndag 2 mars 2014
glädjen och sorgen vandrar tillsammans
Den här helgen har dotterns bästa vän varit på besök. Hon bor numera i Finland, och de har inte träffats sedan i somras, och nu har det fnissats och byggts kojor och pratats och tittats på tv och rent i allmänhet varit väldigt harmoniskt och bra. Och nu, om bara några minuter ska kompisen åka igen.
Det är inte lyckligt och harmoniskt just nu, kan man säga.
Det är ett av våra större dilemman här. Folk kommer och går, sådana man älskar, sådana man tycker om, och en del träffar man aldrig igen. Dottern saknar och längtar, kanske är det så att hon inte är skapt för det kringflaxande liv jag trivs med? Det är ju också svårare för ett barn att hålla kontakt med sina vänner. Det funkar inte riktigt att leka över Skype. Och Facebook är inte tillåtet (även om många struntar i det) för barn under 13.
Men det får väl helt enkelt bli ett besök i Finland i sommar. Inte mycket att hosta på.
lördag 1 mars 2014
Blogg100: en resa till
Hundra blogginlägg i hundra dagar. Bered er på många kortisar.
Idag har jag kommit hem från ännu en Sverigeresa. Det har blivit en del, tror knappt jag någonsin har varit lika mycket i Uppsala som under de här åren i utlandet. Lite skojigt. Och jag har nästan ingenting emot det alls, jag trivs verkligen med att vara på resande fot. Om jag hade fått ha med mig alla jag älskar så hade det varit perfekt.
Den här gången blev resan inte alls som tänkt, själva huvudanledningen ställdes in med otroligt kort varsel. Tiden går dock alltid att fylla, och det blev en lång lunch med en god medmänniska som är mycket stöd för mig, och ett möte med bra kollegor på eftermiddagen, och sedan trevlig middag och avslappnad gitarrkonsert med vänner och bekanta. Jag kan helt enkelt inte klaga särskilt mycket. Jag är välsignad med fantastiska människor runtomkring mig.
Idag har jag kommit hem från ännu en Sverigeresa. Det har blivit en del, tror knappt jag någonsin har varit lika mycket i Uppsala som under de här åren i utlandet. Lite skojigt. Och jag har nästan ingenting emot det alls, jag trivs verkligen med att vara på resande fot. Om jag hade fått ha med mig alla jag älskar så hade det varit perfekt.
Den här gången blev resan inte alls som tänkt, själva huvudanledningen ställdes in med otroligt kort varsel. Tiden går dock alltid att fylla, och det blev en lång lunch med en god medmänniska som är mycket stöd för mig, och ett möte med bra kollegor på eftermiddagen, och sedan trevlig middag och avslappnad gitarrkonsert med vänner och bekanta. Jag kan helt enkelt inte klaga särskilt mycket. Jag är välsignad med fantastiska människor runtomkring mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)