Jag har tänkt mycket på vad jag borde skriva om Mandela.
Det var lätt surrealistiskt. Ena sekunden läste jag facebookposter om mat och barn och kyrka, och så rullade jag uppåt i listan, och helt plötsligt fanns det ingenting annat än sorgerop. Och jag började gråta omedelbart. Jag satte på Simple Minds' Mandela Day, läste artikel efter artikel, medan jag grät och snörvlade. Mitt emot mig satt maken vid sin dator, och gjorde samma sak.
Han var ingen helgon, Madiba. Han hade många fel. Men i sin envisa mänsklighet, sin oböjbara kamp för rättvisa och frihet, var han något större än en vanlig människa. Han blev en symbol för storheten inom oss. Och en inspiration för miljoner människor, mig själv inkluderad. Han var den som mer än någon annan präglade min generations antirasistiska kamp.
Jag minns när apartheid föll, jag kan fortfarande känna den berusande glädjen.
Jag har svepts med i lyckoruset på jättearenorna, där tusentals fogats samman i U2-hymnerna och tron på en bättre värld.
Och nu är den eran över.
Kanske föll tårarna för en tidsanda som dog ut.
Kanske föll tårarna för ett allt kallare samhälle, ett samhälle som handlar allt mer om jobbskatteavdrag, och mindre om solidaritet med världens kämpande och lidande folk.
Vi har fortfarande Tutu. Vi har Malala. Men sedan?
Var är dagens hjältar? Vilka är de?
Ibland är det bara tårar kvar.
