Vi var i Sverige förra veckan. Det var påsklov här (två veckor, så lyxigt!), och jag hade större delen av veckan efter påsk ledig, så off to the old country we went.
Sällan har en Krämersk resa varit så illa påbörjad. Ja, inte sedan vi 2001 tillbringade en timme med att fixa reseförsäkring på Arlanda med hjälp av snälla Telia-anställda i SkyCity och sedan var tvungna att sprinta till gaten...
Den här gången var det inte så dramatiskt.
Först kom inte den beställda taxin. Skillnaden mellan five fifteen och five fifty var inte tillräckligt stor i de belgiska öronen, så vi stod utanför huset, frusna och nervösa, och tyckte att det började kännas lite kymigt alltihop. Christoffer ringde igen, och häpp, taxin dök upp.
Väl på flygplatsen Zaventem insåg vi att jag hade lämnat min telefon hemma. Messade chefen och berättade att jag skulle vara nåbar på Christoffers telefon. Sedan när maken så småningom, efter en relativt händelselös flygresa, skulle sätta igång sin telefon, visade det sig att ingen av oss mindes hans pin-kod. Tre försök senare stod vi helt utan telefon.
Det är märkligt hur snabbt man blir beroende av tillgången på information. Nu hade vi varken klockor, telefon eller kamera. Eller internet, eftersom våra datorer inte kom in på något nätverk där vi bodde.
Nå, till slut löste sig allt det där. Ett svenskt kontantkort, tillgång till internet via Espresso house och möte med vänner och allt var ok. Resten av resan gick finfint, och kommer att skildras i en senare post.
fredag 20 april 2012
söndag 8 april 2012
påsksamheter
Först firar vi skärtorsdagsmässa och klär av altaret.
Sedan anländer mor och far mitt under församlingens påskmiddag. Härliga församlingen öppnar sina armar, makar på sig och ger plats. Vi dricker vin och äter lamm (jag äter lax), och det är gemenskap och värme.
Långfredagen är sällsamt olångfredagig, med sol och öppna affärer. Vi vandrar i stan, och sedan passar jag ett i stort sett öde café i väntan på kvällens gudstjänst.
Gudstjänsten är, som sig bör, vemodig. Men den stora svärtan uteblir ändå. Familjen går ut och äter på trevliga La Terrasse efteråt, och det är märkligt men trevligt att vara så nöjd på en långfredag.
Påskafton är mest väldigt trött. Vi kommer upp sent, och kommer ut på stan sent. Det är strejk på grund av ett tragiskt mord på en lokaltrafikkontrollant, och arga busschaufförer har parkerat bussar tvärs över gatorna. Men vi vandrar ner mot Place Jeu de Balle och loppmarknaden, vi dricker öl på café och hinner med ett snabbt besök på musikinstrumentmuseet. Högt och lågt, glädje och sorg. Kanske lämpligt, ändå, en påskafton.
Och så gryr påskdagen med sol och klar, kall luft. Mor och far sätter sig i bilen och kör hem till Sverige, medan Sofia yr runt i jakt på de tjogtals med ägg som påskharen (eller är det en belgisk kyrkklocka månntro?) har lämnar i lägenheten. Jag sätter på mig de påskgula skorna och välkomnar det tiotal barn som anammat inbjudan till vår spritt språngande nya söndagsskolevariant. Medhjälpare Sara och jag berättar påskevangeliet med hjälp av flanellografen. Hjälp så retro, och hjälp så effektivt. Barnen lyssnar fascinerat, och följer det hemska, och hoppfulla, ödet som drabbar den platte tygfiguren på korset.
Sedan går vi ner i kyrkan och hjälps åt att bära ut den tunga, svarta, förvridna korset och den ensamma rosen. Vi pratar lite om varför det är så tungt, och varför det låg en ros på det. Vi pratar om nattvarden, och vi sätter påskliljor i en vas. Uppgifterna fördelas - vem bär nattvardskärlen, och vem ljusstakarna. Alla får någonting med sig, och så startar gudstjänsten.
Dopbarnets pappa bär krucifixet, och kyrkan är full. Barnen tränger sig fram emellan stolsraderna, och tre gånger stannar de, och vi ropar allihop: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Sakerna på altaret, ljuset tänt.
Solen skiner in genom korfönstret. Astrid blir döpt av Larsa, och vandrar sedan fram och tillbaka mellan mamma och altaret. Barnen hjälper mig att bryta brödet och tar upp kollekt, och allt är ett heligt, härligt kaos.
Och sedan dricker vi champagne, och familjen blir inbjuden på spontanmiddag hos några församlingsmedlemmar. Barnen leker, de vuxna pratar och skrattar. Mat för fem räcker till tretton, och allt är, för en stund, rätt i världen. Det är påsk.
Sedan anländer mor och far mitt under församlingens påskmiddag. Härliga församlingen öppnar sina armar, makar på sig och ger plats. Vi dricker vin och äter lamm (jag äter lax), och det är gemenskap och värme.
Långfredagen är sällsamt olångfredagig, med sol och öppna affärer. Vi vandrar i stan, och sedan passar jag ett i stort sett öde café i väntan på kvällens gudstjänst.
Gudstjänsten är, som sig bör, vemodig. Men den stora svärtan uteblir ändå. Familjen går ut och äter på trevliga La Terrasse efteråt, och det är märkligt men trevligt att vara så nöjd på en långfredag.
Påskafton är mest väldigt trött. Vi kommer upp sent, och kommer ut på stan sent. Det är strejk på grund av ett tragiskt mord på en lokaltrafikkontrollant, och arga busschaufförer har parkerat bussar tvärs över gatorna. Men vi vandrar ner mot Place Jeu de Balle och loppmarknaden, vi dricker öl på café och hinner med ett snabbt besök på musikinstrumentmuseet. Högt och lågt, glädje och sorg. Kanske lämpligt, ändå, en påskafton.
Och så gryr påskdagen med sol och klar, kall luft. Mor och far sätter sig i bilen och kör hem till Sverige, medan Sofia yr runt i jakt på de tjogtals med ägg som påskharen (eller är det en belgisk kyrkklocka månntro?) har lämnar i lägenheten. Jag sätter på mig de påskgula skorna och välkomnar det tiotal barn som anammat inbjudan till vår spritt språngande nya söndagsskolevariant. Medhjälpare Sara och jag berättar påskevangeliet med hjälp av flanellografen. Hjälp så retro, och hjälp så effektivt. Barnen lyssnar fascinerat, och följer det hemska, och hoppfulla, ödet som drabbar den platte tygfiguren på korset.
Sedan går vi ner i kyrkan och hjälps åt att bära ut den tunga, svarta, förvridna korset och den ensamma rosen. Vi pratar lite om varför det är så tungt, och varför det låg en ros på det. Vi pratar om nattvarden, och vi sätter påskliljor i en vas. Uppgifterna fördelas - vem bär nattvardskärlen, och vem ljusstakarna. Alla får någonting med sig, och så startar gudstjänsten.
Dopbarnets pappa bär krucifixet, och kyrkan är full. Barnen tränger sig fram emellan stolsraderna, och tre gånger stannar de, och vi ropar allihop: Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Sakerna på altaret, ljuset tänt.
Solen skiner in genom korfönstret. Astrid blir döpt av Larsa, och vandrar sedan fram och tillbaka mellan mamma och altaret. Barnen hjälper mig att bryta brödet och tar upp kollekt, och allt är ett heligt, härligt kaos.
Och sedan dricker vi champagne, och familjen blir inbjuden på spontanmiddag hos några församlingsmedlemmar. Barnen leker, de vuxna pratar och skrattar. Mat för fem räcker till tretton, och allt är, för en stund, rätt i världen. Det är påsk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)