Vi var i Sverige förra veckan. Det var påsklov här (två veckor, så lyxigt!), och jag hade större delen av veckan efter påsk ledig, så off to the old country we went.
Sällan har en Krämersk resa varit så illa påbörjad. Ja, inte sedan vi 2001 tillbringade en timme med att fixa reseförsäkring på Arlanda med hjälp av snälla Telia-anställda i SkyCity och sedan var tvungna att sprinta till gaten...
Den här gången var det inte så dramatiskt.
Först kom inte den beställda taxin. Skillnaden mellan five fifteen och five fifty var inte tillräckligt stor i de belgiska öronen, så vi stod utanför huset, frusna och nervösa, och tyckte att det började kännas lite kymigt alltihop. Christoffer ringde igen, och häpp, taxin dök upp.
Väl på flygplatsen Zaventem insåg vi att jag hade lämnat min telefon hemma. Messade chefen och berättade att jag skulle vara nåbar på Christoffers telefon. Sedan när maken så småningom, efter en relativt händelselös flygresa, skulle sätta igång sin telefon, visade det sig att ingen av oss mindes hans pin-kod. Tre försök senare stod vi helt utan telefon.
Det är märkligt hur snabbt man blir beroende av tillgången på information. Nu hade vi varken klockor, telefon eller kamera. Eller internet, eftersom våra datorer inte kom in på något nätverk där vi bodde.
Nå, till slut löste sig allt det där. Ett svenskt kontantkort, tillgång till internet via Espresso house och möte med vänner och allt var ok. Resten av resan gick finfint, och kommer att skildras i en senare post.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar