För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg som jag sedan tog bort, eftersom det hamnade i fel kontext. Men i grunden handlade det om vad en församling är, hur vi ser på ordet kyrka och, kanske framförallt, vem som är tillhörig en församling eller kyrka.
Jag har tänkt så mycket på de här frågorna efter att ha funnits i synnerligen olika kontexter många gånger de senaste tio åren.
Jag har många vänner i olika kyrkor i USA, med olika utmaningar och glädjeämnen. En del av dem är samma som vi står inför, andra helt väsensskilda.
Jag känner människor i kyrkor i den globala södern, och människor i öst och andra delar av Europa.
Jag har arbetat i Stockholm, Malmö, Bryssel och nu Malmö igen under dessa tio år.
Och inte en enda plats fungerar på samma sätt, om än vi alla är del av den världsvida kyrkan. Inte ens de olika församlingar i Sverige som jag har tjänstgjort i fungerar på samma sätt.
Och steg för steg, dag för dag, i detta liv av tjänande blir jag mindre och mindre säker på hur en församling måste vara, och framförallt på hur en kristen måste vara. Det blir färre och färre definitioner kvar. Till slut blir endast "döpt", och "på väg" kvar.
Och utifrån den förståelsen av att vara kristen händer det något med förståelsen av vad en församling är.
De sammanhang som förväntar sig perfektion fostrar endast rädsla.
Sammanhang med långa syndakataloger fostrar människor som vaktar på varandras minsta felsteg. Sammanhang som kontrollerar de människor som ingår där fostrar lögnare.
Sammanhang som betonar medlemskap endast för de som tror utesluter den som inte än vågar formulera sin längtan.
En kristen är på väg.
Hon kanske inte ens vågar definiera sig som "troende", då det ordet bär en historia av exklusion och nödvändigheten av att fylla vissa kriterier.
En kristen kanske inte vill använda ordet "frälst", då det placerar henne i en tradition hon inte känner sig hemma i.
Men i ordet kristen finns ingenting om hur hon sjunger eller ber eller älskar eller tjänar sin lön eller hur frisk hon är.
Som de tidiga kristna bekände sig till "Vägen" är en kristen en vandrare. En som går med förändringens Gud, en som väljer den okända stigen, en som stannar där det behövs.
Så den fortsatta frågan blir då - hur är våra församlingar platser för växt? Hur får människors längtan plats? Hur hör vi deras kallelse, hur ger vi den utrymme? Vilka har inflytande i våra församlingar, och hur får andra tillgång till det? Hur speglar våra gudstjänster, och vår verksamheter, de människor, och deras liv, som vi är satta att tjäna?
Den här vandringen leder bara till fler frågor, men det är som det ska. En förändring börjar med ett "varför", med ett "hur" eller ett "vem". Förändringens Gud är också frågornas Gud.
