en sommar, många möten (långt!)

Det finns så mycket att säga och skriva om den fantastiska sommaren jag har haft att jag inte riktigt vet var jag ska börja.
Allt började när vännen J kom hit för att hälsa på. Det var strax efter schlagergalenskapen var över, och vi hade några fantastiska dagar ihop med utforskande av diverse ölrelaterade platser.

Och sedan åkte vi till Luther500-festivalen ihop, där jag träffade flera gamla vänner, och fick nya. Det var en härlig vecka med musik, skratt, gudstjänster och en del öl. Minnesota är plötsligt en plats jag vill besöka, bara det!

Sedan åkte jag hem, men inte ensam, utan i sällskap med underbara P och C. De stannade hos oss i tio dagar. Vi gjorde utflykter, åt god mat, pratade och pratade ännu mer, och när de åkte kändes det som att de tog en stor bit av mitt hjärta med sig.

Några dagar till förflöt, och sedan blev det semester på riktigt och familjen packade de stora väskorna och åkte till Malmö. En vecka där, i lånad lägenhet (tack R och F!), med vänner och familj följdes av en knapp vecka i Hjärup, i lånat hus (tack J och J!), med fler vänner och familj. Underbara, ljuvliga dagar vid poolen tillsammans med N och L fyllde på värme i hjärta och själ.

Och sedan åkte jag till USA och sommarens stora äventyr. Vännen J och jag landade i New York City, där vi bodde i ljuvliga Alma Matthew's House i West Village en natt innan vi tog en Greyhoundbuss till Philadelphia. Där väntade M och M. De upplät sitt vardagsrum till de invaderande svenskorna, och dagen efter upplät M även sin predikstol till J.

Och sedan hoppade vi in i vännen As bil och körde i en massa timmar, ända ner till Lovingston, Virginia, där ytterligare en vän bor. Vi utfordrades och sov, pratade och skrattade, och drog iväg igen, mot Nashville och The Young Clergy Women Projects sommarkonferens.
Fem dagar av funderande och samtalande tillsammans med knappt sjuttio andra prästvigda kvinnor under 40 år, det är ett privilegium att få vara med om! Och Vanderbilt är fint, och Nashville galet och roligt, och jag fick vara med några av mina underbara vänner som jag träffar alltför sällan.

Men till slut tog även de dagarna slut, och vi körde hela vägen tillbaka till Philadelphia i ett svep. Samtalsämnena i bilen, med två svenskkyrkliga präster, en episkopal präst och en presbyteriansk pastor, rörde sig mellan himmel och jord, men sällan långt ifrån det skandalösa. Vi skrattade genom flera stater.

J åkte hem dagen efter, medan jag stannade hos M och M i Philadelphia. Jag predikade och assisterade i Ms kyrka, och passade på att utforska stan. Sköna dagar av vandringar, med trevliga kvällar i gott sällskap.

Det är inte långt till New York från Philadelphia, endast två timmar med buss, så jag bestämde mig tidigt för att åka upp på en dagstripp. Men sedan kom sommarens största överraskning när P och C från Seattle beslöt sig för att flyga över hela kontinenten för att tillbringa några dagar med mig! Vi vandrade Manhattan upp och ner, besökte Ground Zero, åkte upp i Empire State Building och gjorde en massa andra saker, och dagen efter följde de med mig ner till Philly för att träffa M och M, och andra vänner.

När jag åkte hem var jag mätt på intryck, lycklig över alla mina vänner och längtade efter min familj.

De mötte mig på stationen i Stockholm, och jag grät ner i dotterns hår. Vi bodde hos J, och gjorde härliga, och läskiga, saker i några dagar.

Sedan åkte familjen smärtsamt nog till Bryssel, medan jag stannade för att gå på utlandskyrkans stora konferens. Den var riktigt bra, och det var roligt att träffa alla vänner och kollegor från hela världen, att få nya vänner och fördjupa andra vänskaper. Och en glädje att få vara med och sända ut nya kollegor.

Men gissa om det var skönt att komma hem i måndags! Nu är jag redo för rutiner och cafébesök och gudstjänster!

connecting the dots

It took a long convo with dearest P to make me start to see the connection between the stuff that's been bothering me lately. The embodiment of faith, and my thoughts on church as family and today's jumbled feelings when saying goodbye to P and C, they all connect.
On top of this came a visit to the béguinage/begijnhof in Antwerp. We just walked past it, and there they were, beautiful little buildings around a quiet courtyard, previously inhabited by a religious sisterhood. Sisters who, without taking vows, chose to live and pray together.

I think all of it is about a deep yearning for a life that is marked by community and wholeness.

Cliché? Maybe. But living with other, beloved adults in our little apartment for ten days, without feeling the least bit tired of them or wishing for more solitude, I know I want more of that. I want more of the village and less of the island. I don't believe we are created to live in tiny little insular units, only consisting of parents and children. I believe children benefit from having many adults around (and children), by being raised by a community and not by persons.
And I believe this is the way church should function, too.

Church should be the "place" where you rest, where you find strength and support, where you live and eat and laugh and pray together, so that you can go out from there to serve others and tell the good news. Church is not the place where we believers gather to feel better about ourselves, or a place we should look down upon others for not being a part of. It is not an organization foremost, nor a building, nor a number on a membership report. Church is community, family, something we live instead of a place. It is the feeling of presence, a gathering of wanderers who are willing to let the Holy Spirit roam within and without them.

Yeah, I guess I am a hippie. And yeah, I guess maybe I am talking about a utopian vision here.
But I long for a sense of being whole. I long for the presence of my loved ones. I long for laughter and long conversations about faith. I long for sharing. And however much I love my husband, I long for a community bigger than the two, and counting my daughter three, of us.

Some of this is actually found here, in our little congregation, best felt and heard and tasted during Wednesdays, at dinner, when children run around, adults sit and talk and we end the day with Mass. Taste and see, God is good. But in some ways, we still have a long walk ahead of us. And no matter what, my dearest, most wonderful friends still live halfway across the planet. And today I ache for their presence, and for the sense of holy, thoroughly beer-filled, space they brought with them.

I love you, C. I love you, P. You have been, and are, blessed Presence to me.

this crazy show stuff

It's finally over. This whole Eurovision song (schlager in Swedish) choir show, with star Magnus Carlsson flown in from Sweden, awesome dancers, great band and all of the choir buddies, is finally over.
Boohoo.
Yeah, all of the rehearsals have at times been a pain in the. Yeah, we have all wondered if this was really gonna work out, or we'd be embarrassed for the rest of our Brussels lives. And yeah, at times the rehearsals didn't really sound all that great, or we moved wrong, or one of the dancers knocked the sax player's sheet music down, or we worried about ticket sales and the pretty crappy acoustics of the theater where we were supposed to perform.

But man, this whole thing ROCKED.

Honestly. So. Much. Fun.

We decorated the boring rooms. Foyer: kids' party meets Pride festival.

Stage: Gold, green and black. As glam as we could. Here, btw, are Sofia, Sofia, Agneta and Ulrika performing "Kärleken är"(all pics from Friday's dress rehearsal).

Magnus was awesome. Humble, professional, friendly. Just look at the focused looks of the band (Rafaël, Adriaan and Kris are in the pic. Conny, sax player, missing). They know a pro when they see one.

We put on tons, and I mean tons, of makeup. This is my Carola outfit, loosely inspired by this.

We put on outrageous clothes. Here's Kimmo and Lotta singing "Är det de här du kallar kärlek?"(and looking so much better than the original, I must add!)

And then we put on a show that still, four days later, has us all grinning, and bemoaning its end. We got amazing amounts of positive feed back. We partied 'til way too late. We shared, and still share, the pics on Facebook, and something has happened in the choir, there's a feeling of "us", of having shared a great experience.

Now we only need to form our own self-help group. Schlager Lovers Not-So-Anonymous. Because in the end, the European parliament officials will not look kindly on bureaucrats wearing sequined skirts, and husbands glare accusingly when the humming starts again. And again. And when the dance moves sneak their way in to an ordinary "going to get takeout Chinese food" walk. This needs to stop. But what a ride it was.
Alessandro, we all owe you for the idea. THANK YOU!

sorg och äckel

Jag vet att jag har lovat att skriva mer om tillbedjan med hela mig, och om församling och sånt. Men det finns sådant som är viktigare.
Som få människor har undgått var min kära hemstad Malmö värd för Eurovision Song Contest i år. Jag blev glad när jag hörde det, för Malmö är verkligen en härlig stad på många sätt, ofta orättvist beskriven i media. Jag var glad, för att Malmö är på många sätt inte den segregerade gangsterstad som media verkar vilja få den till, utan en stad där problemen är många, men framtidstron och kreativiteten och närheten större.
Sloganen för Malmö-ESC var "We Are One". Det riktigt sorgliga, det riktigt äckliga, är att det inte gäller alla.

En vän skickade mig den här bilden, av ett klistermärke som syns över hela Malmö, efter att jag delat den här artikeln på Facebook. I korthet beskriver artikeln hur Malmös judar flyr staden, eftersom det inte upplevs som möjligt att leva ett liv som öppet judisk i Malmö. Trakasserierna är för många, rädslan för stor. Glåpord, hot, krav på tystnad. Och min vän, som ville vara anonym, skrev att hen inte ens vågar hoppas på förändring, utan bara håller huvudet lågt.

Bara håller huvudet lågt.

Vad är det för samhälle som avkräver vissa att hålla tyst om sin religion eller etniska tillhörighet för att kunna leva ett normalt liv? Hur kan kritik, en del av den rättfärdig, mot en enskild stat slå så fullständigt över att myndigheter, arbetskamrater och andra låter bli att se hur individer här blir förföljda och hotade tills de inte orkar längre och flyttar? Varför reagerar vi inte?

DN-artikeln är ganska bra, balanserad, och speglar en fasansväckande verklighet. Men jag förstår fortfarande inte VARFÖR? Det finns andra ställen i Sverige där högerextremismen sitter i väggarna sedan hundra år. Det finns andra ställen i Sverige där antijudiska tv-kanaler levererar uråldriga lögner. Varför Malmö? Varför mitt älskade, vackra, öppna Malmö? Och varför låter vi det fortsätta?

Den tredje "kippavandringen" gick också av stapeln under helgen. Det behövs fler, och de som vandrar behöver bli fler. Vi behöver visa dem som är rädda, både de som funderar på att flytta, och de som av rädsla och okunnighet utför sina attentat och skränar sina hot, att Malmö är en stad för alla.

smaka och se att Gud är god

De sista skälvande timmarna på Kreta är här.
Jag sitter på terrassen och ser ut över ett gråblått oroligt hav. Det blåser och regnar, men det är varmt. Doften av jord och jasmin fyller luften. En arg tupp gal i protest borta vid klostret.

Dagarna här har varit en glimt av paradiset. Det är som att hinnan mellan himmel och jord är tunnare på det här stället. Flera gånger har mina ögon tårats när den överväldigande känslan av riktighet, av helhet, har drabbat mig. Prosopos me prosopos, ansikte mot ansikte.

För en stund sedan började jag ta mina inre farväl, och tänkte att resan tillbaka till verkligheten börjar nu. Men är det så? Kanske är detta verkligare? I alla fall är detta en oas, en plats jag kommer att återkomma till.

Med mig hem bär jag en citron jag plockade igår, en liten flaska kretensisk likör, en påse rökelse från Athos och traktens goda olivolja. Och ett hjärta fullt av längtan och lugn. Smaka och se, dofta och hör. Gud är god.

Så småningom kommer det funderingar här, om dofter och smaker och tillbedjan med allt jag är. Men nu får det räcka med två bilder. I S:t Makarios grottkapell firade vi mässa i morse, och aldrig har orden "mötesplats mellan himmel och jord" känts starkare.

kreta!

I morgon sätter jag mig på flyget mot Kreta och tre dagars retreat på OAC.
Nej, det är inte det minsta synd om mig.

Utlandskyrkans (dvs Visby stifts) biskop Sven-Bernhard ska leda retreaten och jag ser fram emot att lära känna honom lite bättre. För att inte tala om hur jag ser fram emot de 24-26 grader det kommer att vara, och tystnaden, och den grekiska maten.

Nej, som sagt. Inte det minsta synd om mig. Tänkte att jag ska läsa och skriva en del också. Och be, förstås. Ja, det blir bra det här.

Och på tal om tystnad (nu blir det långsökt) så är det väldigt tyst i rymden för det mesta. Men där Soyuz susar fram är det ljuv musik. Är nog en smula förälskad i kommendör Chris Hadfield, trots att han har mustasch.

det här med kyrka och familj

Att byta kontext sätter igång saker inuti en. I mig.
Jag har i flera månader gått och känt någonting angående att vara kyrka och församling och präst. Jag har känt en viss oro inför tillbakaflytten (om två år, det gäller att börja oroa sig i tid. Jisses), och för en tid sedan lyckades jag formulera varför.
Jag är helt enkelt rädd för att komma tillbaka in i myndighetsutövandet, nio-till-fem-kyrkan, Församlingen Arbetsplatsen, kontorslandskapen och de slutna gruppernas kyrka.

Lika bra att jag säger det med en gång: Jag älskar Svenska kyrkan. Jag älskar vår liturgi, vårt sökande efter vägen framåt, vår vilja att vara relevanta och nära, jag gillar till och med hierarkierna.

Men det jag inte älskar är allt det jag ser utifrån.
Hur man måste beställa tid för att ens se en präst. Hur man bara kan engagera sig genom att bli kyrkvärd eller kaffekokare. Hur församlingsanställda stönar när det blir kvällsjobb en tredje kväll i en vecka. Hur församlingar har enorma resurser i form av anställda och lokaler, men ingen gemenskap att fylla lokalerna med eller ens gemenskap nog bland de anställda att vara nyfikna eller välvilliga angående "varandras" verksamhet. Och jag kan bara inte förstå hur församling efter församling har öppettider mellan 10 och 12 på vardagar, förmiddagsträffar och församlingsresor till hembygdsgårdar, och sedan beklagar sig över att de "mitt i livet" inte kommer till församlingen.
Och jag har kommit att förstå hur djupt rotad dubbelmoralen är: vi anställda kräver av frivilliga och församlingsmedlemmar att lägga sin fritid, ibland till och med ta ledigt från sina jobb, för att ta del av det vi erbjuder medan vi själva inte är villiga att lägga ens en sekund av vår fritid i vår församling.

Jag vet, det är inte oproblematiskt, detta. Visst handlar det lite grann om arbetstider och förväntningar också. Men nog är det någonting skevt när vi inte vill jobba kväll för att vi vill åka hem till vår familj, och därmed berättar för alla i hela världen att församlingen inte är en plats, ens för oss "proffs-kristna" där familjeliv kan blomstra? Om inte familjen vill komma till församlingen, leva med församlingen, visst gör vi något fel då? Ska inte en församling vara en familj? Full av egenheter och osäkerheter, med starka personligheter och tillbakadragna kufar, med högljudda tonåringar och läsande ettagluttare?

Det kommer komma fler inlägg av den här typen här på bloggen. Jag är långt ifrån klar med de här tankarna. Och det finns hopp. Maria Schottenius krönika för några veckor sedan visade på ett annat sätt att tänka församling, här och där växer det upp gemenskaper som fokuserar på livet tillsammans snarare än öppettider och grupper. St Lydia's i Brooklyn i New York (videon nedan) är en sådan. Och ja, många av utlandsförsamlingarna är sådana. Ofta har jag hört utlandskyrkofolk prata om att vi kan lära hemmakyrkan mycket, men oftast har det handlat om hur man hushållar med resurser (jag håller med) eller engagera frivilliga, men jag tror att den största och viktigaste lärdomen också är den svåraste: att vara kyrka som minoritet, utan myndighetsanspråk, bara en öppen famn och en familj där just du är välkommen. Här lever vi kyrka, vi jobbar inte i den.

Det här blev långt, och processen är sannerligen inte klar. Det finns många problem med utlandskyrkorna också, självklart. Men ändå. Framtidens kyrka ligger inte i ökat pappersarbete eller större enheter. Framtidens kyrka finns i oss, och i livet vi lever tillsammans.