djupet öppnar sig, ger plats åt ljuset

Jag satt framför den här bilden i kväll. Jag passerar den varje dag, varenda dag, på väg upp eller ner för trapporna hem eller till jobbet, eller på väg in i kyrkan. Och jag har aldrig riktigt tänkt på den.
I kväll var stolarna arrangerade annorlunda för kvällsmässan, och vi satt med den här bilden i blickfånget. Den var altartavla i församlingens förra kyrka, ute i Waterloo. Nu sitter den på en av kyrkorummets sidoväggar, eftersom altartavlan är det stora fönster som vätter ut mot Park du Cinquantenaire. Den är ljusare egentligen, detta är kvällsbelysningens färger.

I vilket fall som helst.

Vi började prata om tavlan, församlingsmedlem S och jag. "Vem föreställer det?" Hon har alltid tänkt att det är Jesus, medan jag, när jag tittade på den ordentligt, inte kunde bestämma mig för om det ska vara Maria vid bebådelsen eller Saulus på vägen till Damaskus.

Mässan startade. Kyrkoherde Larsa höll en betraktelse över kvinnan vid Sykars brunn, men mina tankar var på tavlan, och jag insåg att det inte spelade någon roll för mig om det var Maria eller Saulus/Paulus som var tanken. För de har så mycket gemensamt.

Aldrig förr har det slagit mig att detta är de två människor som badas i ljus i Nya Testamentet. Det är två människor, båda rättrogna judar, vars liv vänds helt på huvudet. Två människor som riskerar sina liv för att föra Gud till människorna. Två människor som bär Ordet, och två människor som vittnar om rent kroppslig smärta som resultat.

Maria och Saulus/Paulus. Tvillingbilder av lärjungaskap. Inte identiska, det finns mycket som skiljer, men ändå. Ljuset förvandlar, ljuset blir Ordet förkroppsligat med hjälp av människor som säger ja.

plötsligt sådär bara

Undrens tid är inte förbi. Jag bloggar igen.
Det är ju så tokigt lätt att glida ur rutinen, och så blir det längre och längre emellan, och mer och mer som kunde skrivas om, och tröskeln blir högre.
Så, ja, jag överraskade mig själv med att bara plötsligt logga in och börja skriva. Ursäkta om det blir osammanhängande och pladdrigt.

I vilket fall som helst har jag faktiskt en Ursäkt. Med stort U.
Under november och december hattade jag tur och retur till Uppsala/Stockholm med ett par veckors mellanrum för att gå en kurs på Pedagogen i Uppsala (Ledning av kunskapsprocesser i organisationer, eller något annat superklämmigt). Kursen var faktiskt rätt intressant, men den är inte egentligen i sig anledningen till detta resande. Den riktiga anledningen är att den är den sista kurs jag behöver ta för att ta min magisterexamen i ledarskap.

Sista kurstillfället var 7/1, och både innan dess och efter har jag hållit på och läst en massa, transkriberat en intervju, samt skrivit en kursuppgift. Jag har helt enkelt varit för upptagen med att förkovra mig för att skriva något här. Eller för trött.

I alla fall. Pladdrigt var det ja. Idag skickade jag arbetet till mitt intervjuobjekt, och när hen har godkänt citaten skickar jag in det till universitetet. Blir det sedan godkänt (vilket jag tror) har jag en trevlig liten Fil Mag! Hurra!

Annat nytt på Maria-fronten är att jul och nyår var mysiga, vi tar gärna emot besök under våren (det var inga, hör ni det, INGA besök i höstas! Inte ok.) och vi sparar pengar som små blå för att kunna åka till USA i sommar. Nog för nu. Jag lovar att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Over and out.