vem är kristen, och vad betyder det?

För en tid sedan skrev jag ett blogginlägg som jag sedan tog bort, eftersom det hamnade i fel kontext. Men i grunden handlade det om vad en församling är, hur vi ser på ordet kyrka och, kanske framförallt, vem som är tillhörig en församling eller kyrka.

Jag har tänkt så mycket på de här frågorna efter att ha funnits i synnerligen olika kontexter många gånger de senaste tio åren.
Jag har många vänner i olika kyrkor i USA, med olika utmaningar och glädjeämnen. En del av dem är samma som vi står inför, andra helt väsensskilda.
Jag känner människor i kyrkor i den globala södern, och människor i öst och andra delar av Europa.
Jag har arbetat i Stockholm, Malmö, Bryssel och nu Malmö igen under dessa tio år.
Och inte en enda plats fungerar på samma sätt, om än vi alla är del av den världsvida kyrkan. Inte ens de olika församlingar i Sverige som jag har tjänstgjort i fungerar på samma sätt.

Och steg för steg, dag för dag, i detta liv av tjänande blir jag mindre och mindre säker på hur en församling måste vara, och framförallt på hur en kristen måste vara. Det blir färre och färre definitioner kvar. Till slut blir endast "döpt", och "på väg" kvar.

Och utifrån den förståelsen av att vara kristen händer det något med förståelsen av vad en församling är.
De sammanhang som förväntar sig perfektion fostrar endast rädsla.
Sammanhang med långa syndakataloger fostrar människor som vaktar på varandras minsta felsteg. Sammanhang som kontrollerar de människor som ingår där fostrar lögnare.
Sammanhang som betonar medlemskap endast för de som tror utesluter den som inte än vågar formulera sin längtan.

En kristen är på väg.
Hon kanske inte ens vågar definiera sig som "troende", då det ordet bär en historia av exklusion och nödvändigheten av att fylla vissa kriterier.
En kristen kanske inte vill använda ordet "frälst", då det placerar henne i en tradition hon inte känner sig hemma i.
Men i ordet kristen finns ingenting om hur hon sjunger eller ber eller älskar eller tjänar sin lön eller hur frisk hon är.

Som de tidiga kristna bekände sig till "Vägen" är en kristen en vandrare. En som går med förändringens Gud, en som väljer den okända stigen, en som stannar där det behövs.

Så den fortsatta frågan blir då - hur är våra församlingar platser för växt? Hur får människors längtan plats? Hur hör vi deras kallelse, hur ger vi den utrymme? Vilka har inflytande i våra församlingar, och hur får andra tillgång till det? Hur speglar våra gudstjänster, och vår verksamheter, de människor, och deras liv, som vi är satta att tjäna?

Den här vandringen leder bara till fler frågor, men det är som det ska. En förändring börjar med ett "varför", med ett "hur" eller ett "vem". Förändringens Gud är också frågornas Gud.

sluttider

Long time no see...

Rapporten om den långa resan får vänta ett litet slag.

Efter många om och men, mycket hopp, och stora besvikelser, är det nu sedan ett tag tillbaka klart att vi återvänder till Sverige. Jag börjar i S:t Pauli i Malmö 1/11, och Christoffer går tillbaka till sin gamla tjänst från och med januari, och Fia börjar ännu en ny skola.
Det är inte med lätta hjärtan vi nu förbereder oss för att återvända. Vi skulle gärna ha stannat ett tag till, men det blev inte så. Beslutet låg inte i våra händer, men det vi kan göra är att göra det här så bra det bara går.

Ny personal blir det i Brysselkyrkan, och det är bra människor allihop. Det blir jättebra, det är jag övertygad om, även om jag sörjer över att inte vara en del av det.

Och ja, jag ser fram emot att komma hem till vännerna och familjer, och till en församling där det redan har visats mig stor tillit och förtroende. Det ska bli väldigt skönt. Det behövs.

Men Bryssel, mitt fina Bryssel. Alla fina människor. Livet, rörligheten, utlandskyrkolivet. Det gör ont att tänka på att det snart är över. Framtiden får utvisa om det någonsin blir utlandskyrka igen.

Om den här bloggen överlever vet jag inte än. Det har ju bloggats rätt sporadiskt, och det finns absolut en poäng med att inte avsluta helt och hållet. Vi får se.

All shall be well, and all shall be well, and all manner of thing shall be well.

california dreamin'

I morgon bär det iväg på den stora resan!
San Diego, Tjiuana, Los Angeles, Las Vegas, Grand Canyon, highway 1 med Big Sur, San Francisco, Portland, Seattle, Victoria, Olympic rainforest... Och mycket, mycket mer. I en månad blir vi borta.
Vi har sparat som tokar, dragit ner på en massa skojigheter, och nu är vi på väg! Det ska bli alldeles fantastiskt! Vi ska träffa många vänner, se nya platser, bada i Stilla havet och äta god mat.

Ha en bra sommar, ni som läser detta, så kommer det rapporter här senare. Hasta luego!

det blyinfattade glastaket?

Jag är glad för alla yngre kollegor som får kyrkoherdetjänster. Ja, faktiskt, verkligen. Jag är inte ens ironisk. Och jag är medveten om att följande bloggpost riskerar att låta lite bitter. Det är inte avsikten.

Det är bara att det det börjar framträda ett besvärande mönster. Och innan någon börjar dra fram en massa undantag från mönstret jag ser vill jag säga: 1. det här är min blogg, det jag skrivet här är mina uppfattningar, och 2. ett, eller en flock, undantag diskvalificerar inte ett mönster.

Men det besvärar mig, verkligen, att yngre män från 35 års ålder eller så verkar anses lite allmänt vara bra kyrkoherdematerial, medan kvinnor som är 40 verkar anses vara för unga. Detta är inte bara en attityd jag har mött, utan en som flera av mina vänner också kan vittna om.

Och jag funderar på om det verkligen är såhär, eller om vi har haft otur. Jag funderar över varför det kan vara såhär. Har det med upplevd pondus att göra? Har det med stereotypa föreställningar om hur en kyrkoherde bör vara att göra? Har det med en generell känsla av att kvinnor måste bevisa mer?

Vid det här laget har det hänt flera gånger att jag har blivit avrådd att söka någon tjänst pga min ålder (vid ett tillfälle var mannen som fick den ett helt år äldre!), eller inte fått en tjänst för att jag var för oerfaren (vid ett tillfälle hade en man som fick den endast marginellt lite längre erfarenhet som präst) eller att jag sett ett flertal yngre manliga kollegor få kyrkoherde- och församlingsherdetjänster, medan de flesta av mina jämnåriga kvinnliga kollegor inte har arbetsledningstjänster ännu. Det kan inte vara ett sammanträffande. Hur kommer det sig att vi är så dåliga på att se kompetens som kompetens, och inte stirra oss blinda på kön och fördomar?

Om det nu är såhär. Mönstret kan vara en slump. Men när jag pratar med vänner verkar det inte så, och då känns det tungt och trist. Har vi inte kommit längre än så här?

om tron, i grunden

Jag har för vana att planera in ett "öppet hus" för konfirmander och deras släktingar dagen innan konfirmationsgudstjänsten. Det är roligt att få träffas under mer avslappnade former och få avsluta tiden ihop på det sättet, eftersom de flesta konfirmander ska hem direkt för mottagningar och dylikt på själva dagen.
I helgen hade vi vårt, och det var fullt med glada föräldrar och gott fika och spännande samtal. Vi talade om Augustinus, bikten, Jung, Heather Nova, tolvstegsprogrammen, Thomas av Aquino, intelligent design, Marcus Aurelius, kristendomens inneboende radikalitet, dopet, Hitchens osv. Det är så spännande att möta människor med tankar och funderingar!

En sak vi talade om är huruvida människor har ett anlag för tro. Samtalet fördes på engelska, så jag gjorde en distinktion mellan "faith" och "belief", och definierade det första som en tilltro till något större än mig själv, och därmed någonting som är medfött hos alla. Det andra är, i min definition, ett sätt att finna plats för denna tilltro inom ett trossystem. Dessvärre har svenskan samma ord för dem båda, precis som vi beklagligt nog har samma ord för "parish" och "congregation".

Hon som jag talade med såg "faith" mer som en förmåga. Vissa är musikaliska, andra har tro. Jag hävdade att "faith" i min tolkning är en slags anlag, en grundläggande nödvändighet för ett liv tillsammans med andra. Babyn har inte svårt att tro, eftersom allt runtomkring den är större och oförståeligt. I själva verket är denna tro, denna tillit, nödvändig, eftersom babyn är helt beroende av allt det stora och oförståeliga. I den tolkningen kunde vi mötas.

Detta är också grundtanken som gör det möjligt att döpa spädbarn. Ett sakrament "fungerar" när det tas emot i tro. Om tro skulle vara någonting som är färdigformulerat, något som har bestämda regler och dogmer, då skulle vi vara tvungna att vänta. Men nu handlar det mycket mer om "faith" än "belief". Kanske, och nu tänker jag lite löst, är det i själva verket så att dopet hjälper människan att ge sin "faith" uttryck i "belief"?

Vidare tänker jag att det egentligen är mer förödande för en människa att förlora "faith" än "belief". Kläderna som omger tilltron kan vara olika, den kan till och med yttras i oreligiösa termer (vilket jag upplever att det finns ateistiska tänkare som gör, tex Alain de Botton). Men förlorar en människa sin tilltro, då blir det svårt för henne att leva med andra människor, hon förlorar hoppet.
Följden blir, och detta kanske är kontroversiellt, att jag ser det som oändligt mycket viktigare i mitt uppdrag som präst att hjälpa människor att känna "faith" än "belief". Jag är glad och tacksam över min kristna tro, och berättar gärna om den. Men budskapet från Gud är om och om igen "Var inte rädd." Var inte rädd, ha tilltro.

I konfirmationsgudstjänsten predikade en av våra konfirmander om vikten av församling (som i "congregation"). Hon uttryckte det som en gemenskap där inte alla behöver tro allt, men vi gör det tillsammans. Tillsammans tror vi. Tillsammans uttrycker vi "belief", för att vi har "faith" tillsammans.

bakom de stängda dörrarna

Uppdrag granskning då... Det enda jag riktigt upprörs över, angående metoden, just nu är att det bland många verkar finnas mer empati med prästerna som utsattes för smygfilmningen, än de många homosexuella som utsatts för botförsök.

Jag betvivlar inte för en sekund att prästerna känner omsorg och vill hjälpa till. Men även omsorg och hjälpvilja kan leda enormt fel, framförallt om man bekräftar något som inte ska bekräftas, en riktigt vanlig fara i själavårdssammanhang. Dessutom går dessa av mina kollegor rakt emot vad Svenska kyrkan lär. I jämförelse med detta är wallraff-metoden den mindre synden. Det är besvärligt att inte kunna försvara sig, det är det absolut. Men vad 17? Barndomstrauman?

Tack och lov är vi många tusen präster som inte anser att homosexualitet är en sjukdom.
Tack och lov är vi många tusen präster, och många många fler bland kyrkans folk, som välkomnar människor av alla sorter. Människan är skapad till Guds avbild, och Gud gör inte misstag. Sexualiteten är en central del av människans identitet, och som sådan älskad och sedd av Gud.

Ärkebiskop Anders om det hela:

det är de andras fel

Den här helgen.
Kommer vi att minnas den? Kommer vi att minnas dagen då sverigedemokraterna var största parti i ett antal skånska kommuner? Då var fjärde fransman som pallrade sig till valurnorna röstade på Front National? Då det Israelflaggbrännande ungerska nazistpartiet Jobbik fick nästan 15% av de ungerska rösterna? Då Dansk folkparti var det största partiet i vårt grannland?
Och detta dagen efter att en terrorist skjutit mot det judiska museet här i Bryssel och dödat flera människor. Dagen efter det, dagen efter att folk blivit mördade för att de är judar, röstar alltså folk på ett parti som vill registrera judar, och på en massa andra partier som tycker att det är fel att ge en fristad till människor som flyr med anledning av förföljelse på grund av etnicitet eller religion.

Jag hoppas det. Jag hoppas att vi minns och skäms och förenar oss i kampen mot mörkret.

Men idag är det inte det jag ser.

Jag ser en högerlutande vän som ger skulden för SDs frammarsch på vad han hävdar är vänsterpartiernas invandringsfientliga retorik. Han menar fackets krav på lika lön, antar jag. Men för mig låter det som en vilja att lägga skulden långt ifrån sig själv. Det är de andras fel.

Jag ser besvikna pirater diskutera resultatet, och rätt så omedelbart är det feministernas, och framförallt FI!s fel. De har varit oärliga och populistiska, säger debattörerna. Det är de andras fel.

Jag ser vänner och bekanta posta statistik över skånska städers valresultat från en tidnings valspecial, och genast konstaterar någon att Skåne borde ges tillbaka till Danmark, någon postar en bild av apor i samma tråd. Skåne är det stora problemet, det är de andras fel.

Det diskuteras om demonstrationerna och mediauppmärksamheten är det som gett SD framgångarna, och debattens vågor går höga om nyttan eller skadan med visselpipor och vända ryggar och granskande tidningsartiklar. Det är aktivisternas, medias, de andras fel.

Det är de andras fel. Det är vänsterns fel, feministernas fel, skåningarnas, aktivisternas eller medias fel.
Vem och vilka är nästa syndabock?
Den där retoriken, vänner, leder oss rakt ut i samma träsk som SD, Front National, Jobbik.

De som ska skyllas för SDs framgångar är helt enkelt de som röstade på SD. Men det är inte egentligen den stora frågan.

Frågan är snarare varför de gjorde det? Varför super Jeppe egentligen? Hur kommer det sig att vi lever i ett land där tio procent av de som röstade tycker att Sverigedemokraternas program låter bättre än de andra partiernas? Och hur i hela fridens namn kommer det sig att vi lever i ett land där hälften av de röstberättigade inte kunde tänka sig att använda varenda verktyg i sin låda för att bekämpa mörkret?

Det är inte de andras fel. Det är allas vårt fel. Vi lät det komma hit. Vi har skapat det här.

Men nog med grävande i det. Det oändligt mycket viktigare är: det är val igen om mindre än fyra månader. Vad tänker du göra, redan idag eller i morgon, för att vända vinden av rädsla och hat?