semester

Bo här.
Bo där.
Bo på en tredje plats. Och en fjärde.

Komma hem, det är inte helt okomplicerat, men det är också rätt så ljuvligt.
Träffa vänner och familj. Ge och få presenter. Besöka viktiga platser. Titta på svensk tv. Sitta uppe alldeles för sent. Sova länge. Shoppa. Laga mat. Fika. Dricka massor med kaffe, och en del vin. Prata ännu lite mer. Kramas. Gråta och skratta. Plocka jordgubbar (och de är verkligen godare här än i Belgien). Klappa söt hund. Vårda bruten tå. Gå lite för mycket. Regn, och sol.

Semester. Fint.

"va, ska ni ha stängt sååååå länge?"

Tillbaka från Berlin (besöket var dundertrevligt på alla sätt och vis) blev det inte-särskilt-intensivt jobb i tre dagar. Det märks att det är sommar, allt färre kommer in under cafétid. Den gudstjänstfirande församlingen var idag ungefär hälften av det vanliga, och nästa vecka bli det ännu färre.

För en del är det svårt att förstå, det här med att vi stänger under två månader. Nu är det förvisso inte så att vi är borta och lediga under hela den tiden, en del av den ägnas åt sånt man inte hinner när det är cafétjänst och gudstjänster och barngrupper och dopsamtal och 18+-träffar och onsdagsgrillande och allt det där andra. Nästa vecka ska jag till exempel sortera och tvätta leksakerna i barnrummet, dammsuga de ljuddämpande kuberna som hänger i taket, sortera alla påsar med böcker vi fått in, registrera alla kyrkliga handlingar jag haft ("alla"), åka till IKEA och fixa bättre förvaring för barnrummet, lämna bilen i Antwerpen. Och en massa annat. Ha en gudstjänst också, utan musiker, och med en liten skärva av församlingen. Sedan blir det paus.

Sommaren är i stort sett enda tiden på året då en präst kan vara ledig tillsammans med sin familj. Framförallt om den prästen, som jag, är gift med en lärare (väldigt vanlig kombination, för övrigt). Annars har ju alla andra ledigt när vi jobbar som mest (förutom möjligtvis sportlovet, om man har ett sådant). Att hitta skojiga solresor under påskveckan är bara att glömma för de flesta av oss. För det mesta saknar jag inte alls den flexibiliteten, ett liv inrutat av högtider passar mig utmärkt, men det retar mig en smula när folk sedan gnäller på att vi tar långa semestrar, och att det blir färre gudstjänster på sommaren. Den dagen den gudstjänstfirande församlingen inte under sommarmånaderna krymper till en fjärdedel av normalt kanske vi kan diskutera att ha lika många gudstjänster. Tills dess är det klokt och praktiskt att låta kyrkans personal vila på sommaren, så finns det energi kvar när november-december-januari-racet börjar. För vi är väl alla intresserade av att få bra advents- och julgudstjänster?

*muttrar lite*

Ok, gnäll över. Nu ska det njutas av de sista resterna av denna söndagskväll, medan de glada spanjorerna kör varv efter varv i Merode-rondellen.

pust

Jag sitter vid matbordet och pustar ut. Minisemester. Ja, matbordet i prästgården i Berlin.
Min "syster" Jenny vikarierar som kyrkoherde här, och vi bestämde oss för att åka hit och hälsa på några dagar.
Igår välsignade jag inte eleverna vid Skandinaviska skolan, men jag höll ett fint "var snälla mot varandra"-tal. Ibland räcker det ganska långt, och när det kommer från en i prästskjorta, men ett tydligt kors hängande från halsen, blir budskapet ändå märkbart. Men roligast var ändå att femmorna, precis efter mitt tal, gick upp på scenen och rev av One Of Us, Joan Osbornes gamla superreligiösa hit. Haha. När prästen pratar Gud slår folk bakut, men när ungarna vittnar med musik och ord går det minsann.

Nu ska det skvallras, och firas midsommar, och går på Egyptologiskt museum, och ätas god mat i några dagar. Ha en fantastisk midsommar!
 

som ett grekiskt drama

Efter en fantastisk nationaldag med massor av besökare i kyrkan, satte vi oss på flyget till Aten. Jag, herden, husmor och organisten åkte iväg för att helt enkelt göra något roligt tillsammans. Teambuilding, tror jag att det heter på modern svenska.

Och det var riktigt härligt. Mellan 28 och 33 grader, underbart god mat, trevliga "värdar" i Svenska kyrkan i Atens personal, vackra Akropolis, spännande Akropolismuseet, mysiga gränder, roliga affärer och så vidare.

Men det mer bestående intrycket var ändå ett av sorg och rädsla.

Överallt började atenarna prata med oss. Det ska vara rätt ogrekiskt, fick vi höra, att erkänna att saker och ting inte är som de ska, men nu går det inte att vara tysta. De är bedrövade, uppgivna, känner sig isolerade och missförstådda. Grekerna är rädda för framtiden och tackade oss överallt översvallande för att vi överhuvudtaget hade kommit dit. Turismen har minskat drastiskt, mycket på grund av rykten som förmedlas av tidningar i norra Europa. Be för oss, sade en dam på spårvagnen. Hon har ett lägenhetshotell på Zakynthos, och tvingats se hur grupper avbokat sina resor dit efter rykten om hur Grekland snart inte har någon elektricitet. På restaurangen där vi åt sista kvällen berättade den bekymrade servitören att de skulle behöva tio gånger så många kunder för att klara sig. Och innan vi åkte frågade vänner och bekanta oss om vi vågade, om det var säkert. En del hävdade att man inte ens kunde ta ut pengar i Aten.

Men inget av det är sant. Det är inte mindre säkert att åka till Aten än till någon annan miljonstad. Däremot behöver grekerna (och italienarna, och spanjorer och portugiser) oss mer än någonsin. De behöver våra pengar, men ännu mer behöver de känna att de inte är avpoletterade eller borträknade. De behöver vår vänskap och solidaritet. Det här Europaprojektet beror inte bara på politiker i Aten, Bryssel eller Stockholm. Det beror lika mycket på oss.  Många tidningar och hemsidor är fulla av mer eller mindre antydda påståenden om hur det hör till "nationalkaraktären" i sydeuropeiska länder att lura systemen. Ofta är dessa påståenden inte långt ifrån ren rasism. Korruption och ljusskygga ekonomiska uppgörelser finns, ja. Det är ett systemproblem. Men vårt överlägsna nordeuropeiska förakt gör ingenting för att minska problemen, snarare tvärtom. Tala om för en människa att hon inte duger tillräckligt många gånger, och hon tror till slut på det själv.
Om grekerna ska ha kraft under det decennielånga stålbad de står inför, behöver de vårt stöd. Bara så kan vi hjälpa dem hålla idioter som extremhögerpartiet Gyllene gryning stångna.

Så funderar du på var du ska spendera dina hårt ihopsparade semesterslantar - gör det i Sydeuropa i år!

räknar välsignelser

Jag sitter i mörkret i hallen utanför barnets rum och räknar välsignelser. Det är inte som att räkna får, de skuttar inte ystert över några stenmurar inte, eller kamikazerusar genom hallen som mössen emellanåt gör, utan lite mer stillsamt liksom.
Barnet var oroligt vid läggning eftersom vi och de besökande vännerna O och D hade pratat lite för mycket om märkliga brottslingar som den där amerikanske zombiemannen. Alltså sitter jag här, i ensamheten, i dunklet, och har det ändå ganska bra.
Maken är ute och inmundigar alkohol med nämnda vänner. Jag chattar med andra vänner, läser bloggar, har avslutat Ms bok, och är nöjd med mitt eget liv på det där skuldmedvetna sättet man blir när andra vänner har det svårt. En fick ett sent missfall i veckan. En annan upptäckte en fotbollsstor tumör. I båda fallen går det så bra man kan hoppas, just nu, men det har betts, och beds, mycket just nu.
Och jag är så oerhört tacksam över min familj, mina vänner, mitt hem, min hälsa, mitt arbete och allting annat som har gått bra.
Så den här ensamma kvällen på den obekväma pinnstolen - den är bra. Riktigt bra.

finaste fina barnet

Igår natt: "Mamma, idag har varit den bästa dagen på jättelänge. Tack så mycket, mamma!"

Idag eftermiddag, efter att ha hört om Berlinmuren och JFK och Berliner-talet och syltmunksdubbelmeningen: "Jag är också en syltmunk! Jag vill starta en klubb för syltmunkar för att alla ska få tro vad de vill!"

Idag kväll: "Mamma, du predikar alltid de roligaste predikningarna. De är så roliga att lyssna på. Ibland ser det inte ut som jag lyssnar, men det gör jag."

Sådärja. Nu har jag raderat minnet av mängder med sömnlösa nätter, amningskrångel och bajsincidenter. Det var värt det, så värt det. Vilken unge jag har.


p.s. Helt orelaterat, bara för att: Vår hemtelefon funkar inte längre. Ett dygn fick vi njuta. d.s.

telefon! internet!

Jag sitter i soffan med laptopen i knät och ryser små välbehagsrysningar. Jag surfar. I soffan. Inte sittandes på golvet i hallen, inte i klädkammaren, utan i vardagsrummet.
Om man tycker att detta känns som att det är smula överdrivet att rysa lyckligt över detta, har man inte haft med Belgacom att göra. Jag tror att vi har haft besök av tre elektriker och fem olika telefoninstallatörer. Det har varit mail, telefonsamtal och sms, och det har varit felkommunikation på felkommunikation. Ja, man TYCKER ju att folk som jobbar för ett telefon- och internetbolag borde kunna det här med kommunikation, men se, då lurar man sig själv. Rätt mycket, till och med.

Men nu njuter vi. Snabbt går det faktiskt till och med. I morgon kommer de nog på att det är något fel med det hela och stänger av. Bäst att passa på. Nu blir det Spotify, Youtube, spel, bloggande och Facebook på samma gång, så det så! Och så ska jag ringa mamma. Från vår hemtelefon.

Till vänster: jättelik router. Till höger: telefon. Också på bilden: Element, helt onödigt i den underbara 25-gradiga värmen just nu.