om religion i skolan

Det är ju hemskt traditionellt detta med den halvårliga diskussionen om skolavslutningar i kyrkan/med religiösa inslag. Därför har jag ett litet förslag.

Det är nämligen så att här ute i delar av Europa har ungarna ingen obligatorisk religionsundervisning alls. Man kan välja religion eller etik, och om man väljer religion dyker det upp en företrädare för just din religion och ska undervisa. Det säger sig själv att det kan vara lite si och så med objektiviteten, och det tycker jag är skogstokigt. Faktiskt.
Hur i hela fridens namn ska de lära sig på ett någorlunda opartiskt sätt om olika religioner och hur de funkar? Hur ska de fatta trettioåriga kriget, om nu det kan tänkas vara viktigt? Eller korstågen, vem Lucia var, Israel-Palestinakonflikten, var Martin Luther King fick sin motivation ifrån, 9/11, diskussionen om hijab (sjal), omskärelse, kosher- och halalslakt, munkar som tänder eld på sig själva i Tibet, varför kossor inte blir uppätna i Indien, varför folk var så upprörda över att Mitt Romney (ja, ni vet, han som försökte bli president i USA nyss) är mormon, och så vidare, och så vidare. Ingen av de här sakerna har enbart med religion att göra, det är en skön soppa av historia, kultur, makt och religion i de flesta fall, men det är ett faktum att människors religiösa övertygelse, eller faktiskt även deras avsaknad av sådan, påverkar väldigt mycket i deras liv. Att beröva barn och ungdomar information och erfarenhet av religiösa uttryck (och icke-religiösa i den mån det finns specifika sådana) är att medverka till att göra dem till livsåskådningsanalfabeter, och deras okunskap blir en farlig grogrund för allsköns fördomar och rädslor.

Därför tycker jag att våra skolungdomar borde exponeras inför mer religion, och mer livsåskådningar, inte mindre. Strunta i att komma till kyrkan (också känd som "den snygga och stämningsfulla lokalen") för skolavslutningen, men bjud in imamer, präster, rabbiner, munkar, shamaner, humanist-ateistiska ceremonimästare och alla möjliga andra till avslutningen i skolan. Ge dem micken i två minuter var, och låt dem (oss!) välsigna/välgångsönska allt vad de orkar. Våra samhällen är lapptäcken av övertygelser och kulturer, låt dem få synas. Det är en sannare bild av verkligheten, och rustar barn och unga bättre, än alla slags försök till ideologitvätt.

frustration

Dagens ytlighetsrapport: Lindex Missonikollektion släpps vid midnatt. Fast de släppte för "VIP-kunder" (dvs de som hade anmält sig i förhand, jag till exempel) klockan 18 idag. En minut över eller så pajade kösystemet. En och en halv timme senare hade jag fortfarande inte ens kommit in i webshopen. Då lade jag ner och gick till körövning (vilket var mycket bättre för min själsliga välmåga).

Ska försöka igen vid midnatt. Fast Lindex egentligen inte alls förtjänar mina pengar. Även om en del av det går till Rosa Bandet. Morr.

finaste fina barnet

Igår natt: "Mamma, idag har varit den bästa dagen på jättelänge. Tack så mycket, mamma!"

Idag eftermiddag, efter att ha hört om Berlinmuren och JFK och Berliner-talet och syltmunksdubbelmeningen: "Jag är också en syltmunk! Jag vill starta en klubb för syltmunkar för att alla ska få tro vad de vill!"

Idag kväll: "Mamma, du predikar alltid de roligaste predikningarna. De är så roliga att lyssna på. Ibland ser det inte ut som jag lyssnar, men det gör jag."

Sådärja. Nu har jag raderat minnet av mängder med sömnlösa nätter, amningskrångel och bajsincidenter. Det var värt det, så värt det. Vilken unge jag har.


p.s. Helt orelaterat, bara för att: Vår hemtelefon funkar inte längre. Ett dygn fick vi njuta. d.s.

telefon! internet!

Jag sitter i soffan med laptopen i knät och ryser små välbehagsrysningar. Jag surfar. I soffan. Inte sittandes på golvet i hallen, inte i klädkammaren, utan i vardagsrummet.
Om man tycker att detta känns som att det är smula överdrivet att rysa lyckligt över detta, har man inte haft med Belgacom att göra. Jag tror att vi har haft besök av tre elektriker och fem olika telefoninstallatörer. Det har varit mail, telefonsamtal och sms, och det har varit felkommunikation på felkommunikation. Ja, man TYCKER ju att folk som jobbar för ett telefon- och internetbolag borde kunna det här med kommunikation, men se, då lurar man sig själv. Rätt mycket, till och med.

Men nu njuter vi. Snabbt går det faktiskt till och med. I morgon kommer de nog på att det är något fel med det hela och stänger av. Bäst att passa på. Nu blir det Spotify, Youtube, spel, bloggande och Facebook på samma gång, så det så! Och så ska jag ringa mamma. Från vår hemtelefon.

Till vänster: jättelik router. Till höger: telefon. Också på bilden: Element, helt onödigt i den underbara 25-gradiga värmen just nu.

oh the joys of bureaucracy

Om det nu var någon som trodde att man i Bryssel, av alla ställen, INTE är byråkratisk, så har den personen fel.
Ingen större överraskning för de flesta.

Alltså, idag: registrering på utlänningsbyrån (jadå, Bureau d'Etrangers).

Besöket där har föregåtts av en ordentlig dokumentinsamling (inte som till försäkringsbolaget, men ändå), inklusive ett besök på konsulatet här för en fransk förklaring av vad som står i mitt personbevis. Vi tog foton, samlade ihop allt vi hade av anställningsbevis etc, och hamnade till slut här:

Ja, så glada var vi i den tentakeldekorerade källarvåningen i Hôtel Communal d'Etterbeek. En sant deprimerande plats, där vi fick vänta betydligt längre än vad vi hade anat.

När vi till slut kom in visade det sig att vår fina, 13 €-kostande, franska förklaring inte var det minsta tillräcklig för vår tjänsteman som bara kallt konstaterade att han inte förstod svenska. Skaffa översättningar, alltså. Suck. Men till slut, efter en sant komisk omgång felstavningar och misstag som ett tag höll på att registrera Christoffer som italienare (se, mamma, nu höll du till sist på att få den där italienske svärsonen!), är nu maken och jag registrerade här (dock ej som gifta eftersom vi inte kunde producera ett äktenskapsbevis), men dottern är fortfarande oregistrerad. Belgien 1, Krämrarna 0.
Men vi kommer tillbaka! Den här fajten är inte över än!